Summering: En urstark final skapar en minnesvärd spelning som förlitar sig något för mycket på ett ytterst ointressant album. 

Jag minns den gången jag först hörde om The Rolling Stones, detta då de turnerade för 16 år sedan och gjorde tre hyllade konserter i Stockholm. Att ett gäng herrar på över 50 år, fortfarande turnerade och fyllde jättearenor fick denna unga recensent att bli storögd. Pop – och rockmusik har alltid varit förenat med ungdomlighet; unga män eller kvinnor som levererar lättsam musik om nonsens ’’om myggbett som svider och gyllene tider’’. 

Stones kändes som en engångsfall, den grupp som skulle bli ensamma att turnera i sådan ’’hög’’ ålder. När Metallica debuterade på 80-talet så var det med några av musikvärldens mest vågade kompositioner. De skrikande gitarrerna, lyriken om död och att sparka stjärt, skakade hela världen. Till och med under tidigt 00-tal, så var hårdrock och Heavy Metal associerat med något farligt, främmande och hotfullt. 

Att säga att man lyssnade på Iron Maiden eller Metallica, var som att påstå; att man mellan slöjden och hemkunskapen, drack Whiskey och kedjerökte cigaretter. Framförallt så var Metallica associerat med ungdomlig våghalsighet. 

När vi idag står på ett fullsatt Ullevi, så känns denna tidiga illusion som något hämtat ur en Sovjetisk historiebok. Metallica och deras musik är idag definitionen av kommersiell, numera finns det ett Metallica-Monopol, tonvis med videos och dyra skivboxar med gruppens namn. Det tidigare chockvärdet som fanns i de explosiva gitarrerna och de hänsynslösa texterna, är ungefär lika uppseendeväckande som ett avsnitt av Hem Till Byn. 

Sångaren James Hetfield fyller 56 år i augusti, något som gör att frontmannen bara är 4 år ifrån samma ålder som Mick Jagger – då han showade på Stockholms Stadion 2003. Metallicas period som något alternativt och extremt är över… Den typen av chockakter spelar istället på klubbar och barer som är så små att de inte ens dyker upp på Googles kartor. Heavy Metal är idag en självklar gren inom musiken, och fördomen att de över sextiotusen besökarna, bara består av djävulsdyrkande anarkister, kunde inte vara mer fel. 

Till och med på innerplan – i den så kallade Golden Circle, finns det gott om både stora och små som bördans ut med dedikerade hårdrockare – med så mycket nitar på kläderna att de kan öppna en hårdvaruaffär.  

Den svenska sommaren spökar

Och då bandet går upp på scen – efter den självklara introduktionen med Ennio Morricones The Ecstacy Of Gold, så har den svenska sommarsolen inte hunnit tacka för sig. Showen är en U2-inspirerad historia med en kolossal LED-vägg som kan visa både film och bandmedlemmarna. Men i den svenska sommaren så klarar detta enorma bygge inte av mycket. Vad som skall visa upp häftig grafik, blir till en suddig gröt i det oerhört starka solljuset. 

Starten dras också med flertal låtar från bandets senaste album, Hardwired…to Self-Destruct, en högst medelmåttig historia. Förvisso så är de fyra herrarna både laddade och inspirerade, men den där livsfarliga explosionen – som kan framträda på de riktigt stora konserterna, vill inte riktigt träda fram i konsertens början. Dessutom har vi hamlat i den del av Golden Circle som verkar vara måttligt roade av det som sker på scen, denna specifika plats är lika stilla som åskådare på en stadsbegravning. 

Festförstörare

Och den stora mängd nya låtar blir något av en festförstörare, mottagandet är ibland lika svalt som ett dopp i en utav Göteborgs kanaler. Även om Kirk Hammet och James Hetfield ser ut att njuta av att inte behöva spela ett renodlat greatest hits-set, så står det tydligt att Metallicas största tid, är i sitt 80 – och det tidiga 90-talet. Så fort Ride The Lightning avfyras som tredje låt så börjar elektriciteten att ta vid, tyvärr så svajar ljudet som en flagga i stormvinden. 

Även om stämningen inte är så euforisk som den kunde vara, så får vi ett laddat och mycket glatt Metallica som drar ut på flera låtar och gång på gång tackar den svenska publiken, Hetfield sjunger starkt och aggressivt genom de två timmarna och tjugo minutrarna. Den riktiga energin börjar träda fram i Moth Into Flame – det nya albumets sanna höjdpunkt, här så blir ljudet bli till en murbräcka som slår sönder Ullevi likt Springsteens Twist And Shout. Mörkret infaller snart och bandet sätter igång så mycket pyro att det går att grilla korv på de närmsta ståplatserna. 

Galen och oväntad cover

Härifrån bjuder Metallica på en galen cover-version av Staten och Kapitalet – som sjungs på usel men, entusiastisk svenska av Robert Trujilo. Mindre trevligt är valet att spela i Frantic från St. Anger, en malande sågklinga som får publiken att titta förvånat på varandra. 
Men tillslut så når vi One, även om jag inte är stormförtjust i detta evighetsspår från 
And Justice For All, så blir Ullevi-publiken lika tight som en sluten näve. 

Från det suggestiva introt till den hårda finalen, så blir One startskottet på genuin Metal-hysteri. När bandet – tillslut, drar igång Master Of Puppets så faller alla bitarna på plats. Detta spår som dyrkats av unga och aspirerande gitarrister – som förstört öron och fingrar med att spela det dåraktigt svåra introt, är en euforisk bomb, det instrumentala mellanspelet tar fram landets finaste kör då hela 64 050 personer sjunger med. 

”DIE !”

Och sedan bara rusar det… For Whom The Bell Tolls stampar ned hela Göteborg och kvällens tappning av Creeping Death är ofattbar, i ’’die-partiet’’ så blir konserten en fysisk manifestation utav en tonårsdröm, där man låser in sig på rummet och sträcklyssnar på musik vars lyrik innehåller död och faraoner. Seek & Destroy blir än mer bensin på elden och allsången vägrar att ge sig. 

Spit Out The Bone som inleder konsertens sista del, må vara menlös som låt, men framförs med en helt bindgalen intensitet och innehåller kvällens bästa trumspel för Lars Ulrichs del. Dubbeln från det svarta albumet, Nothing Else Matters och Enter Sandman, känns som det ultimata avslutet. Där det första spåret tänder upp hela arenan med hjälp av telefonblixtar och tändare, så  övergår allt snart i skrikande sång och galen dans i Metallicas största och mest välkända hit. 

Vackraste syskonskapet

Denna helt fantastiska och publikfirande final väger upp en start och mitt som är i stort behov av syre och adrenalin. I slutet av konserten så stannar hela bandet kvar på scen och öser beröm över Göteborg och bjuder på obscena mängder med plektrum och trumpinnar till de tappraste besökarna – allra längst fram, just då så känns hårdrockens syskonskap som bland det finaste någonsin. 

Betyg 8/10 

Bäst: Master Of Puppets, Creeping Death, Moth Into Flame, The Unforgiven, Seek & Destroy, For Whom The Bell Tolls och Enter Sandman

Sämst: Mängden nytt material som knappast inspirerar någon och säkerhetspersonal som måste höra till bland de otrevligaste någonsin.   

Fråga: Vems ’’briljanta’’ ide var det att spela Frantic ?  

Betyg på samtliga låtar 

Hardwired 6/10 

Hård öppning, men ljudet vägrar samarbeta och publiken är inte riktigt på tårna. 

The Memory Remains 8/10 

Låten är som skapt för stora arenor och dess medföljande 64 050 man starka kör. 

Ride The Lightning 8/10 

En riktig gammal goding som manglar publiken i sina tokiga gitarrsolon. 

The God That Failed 7/10 

James Hetfields sorg och frustration över sin döende mor, är bland det mer emotionella bandet gjort, dock så verkar publiken inte vara riktigt lika gripna av dramat.   

The Unforgiven 8/10 

Vem behöver Nothing Else Matters när vi har detta melodiska mästerverk ? 

Here Comes Revenge 6/10 

Starkt framförande, halvdan låt. 

Moth Into Flame 9/10 

Nu börjar det hetta till – bokstavligt talat. Pyrotekniken plockas fram på allvar och hela Ullevi häpnar över galenskapen i både musik och scenshow. 

Sad But True 8/10 

Detta är definitionen av tungung.

Halo On Fire (ink Staten och Kapitalet) 6/10 

Halo On Fire kan vi leva utan, däremot tar vi gärna emot den charmiga version av Ebba Grön-covern, även om Trujilos svenska inte kommer att vinna honom några språkliga medaljer. 

Frantic 2/10 

Tick, tock… När är detta trams slut ? Fullkomligt obegripligt låtval från gruppens mest meningslösa period.  

One 8/10 

Bomber och granater ! Kapten Haddock skulle stormtrivas, tack och lov så gör publiken det också. Otroligt snygg och välkomponerad show på LED-skärmarna dessutom. 

Master Of Puppets 10/10 

Nu är den riktiga rock-euforin på gång. Hysterisk hårdrocks briljans.  

For Whom The Bell Tolls 9/10 

Lyckan och energin bara fortsätter. 

Creeping Death 10/10 

Ett helt genialiskt framförande. Det går så pass mycket snabbare än sitt inspelade original, att det borde vara varning för hjärtinfarkt, och ’’Die’’-sektionen är himmelsk. 

Seek & Destroy 10/10 

Folkfest och pulserande masspsykos. 

Spit Out The Bone 6/10 

Menlös låt, men ett otroligt intensivt och aggressivt framförande. 

Nothing Else Matters 8/10  

Publiken går i taket utav lycka inför denna uttjatade men klassiska ballad. 

Enter Sandman 10/10 

Mer publikfriande och storslaget kan det inte bli, all ammunition och energi bränns av i denna fantastiska final.