Summering: Lysande berättelse får inte det behövliga utrymmet i en film känns ofokuserad och många gånger tunn. 

Todd Haynes är en utomordentligt talangfull dramatiker, personregissör och humanist. Där så många andra kollegor inom filmbranschen aldrig lyckas hitta en bra dramatisk balans, där man lyckas gifta precision, värme, övertygelse och ödmjukhet, så är det just dessa attribut som Haynes alltid lyckas tillföra. Ett drama behöver vara oerhört finkänsligt, exakt och precist, men aldrig känslokallt eller kalkylerande. I Haynes version utav Mildred Pierce så kan man se prov på hur den amerikanske regissören skapar en utsökt slutprodukt som innehåller så mycket känslor och ödesmättade stunder att man i slutänden bara kan gapa av häpnad. 

Haynes senaste projekt haft sina rötter i berättelser som utspelar sig innan socialmedia, mobiltelefoner och många av våra moderna innovationer. Det har tillåtit honom att skapa autentiska och lågmälda versioner av städer som New York City och Los Angeles, men med Dark Waters så ger sig Haynes ut på öppet vatten – ordvits menad. I och med det stundande valet i USA så belyses ett av många amerikanska dilemman. Är det stora landet i väst verkligen byggt på frihetsideal ? Är det en plats där varje människa har lika värde, oavsett sin etnicitet etc ? 

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’ 

Man kan idag fråga sig om den amerikanska drömmen, någongång, varit något mer än en desillusionerad hägring i efterkrigstiden. Efter tre år med Donald Trumps politik, så ser förenta staterna ut som en fuskbygge utan dess like. En plats där anständighet, moral och allmän lag, har väldigt lite att säga till, en plats där pengar, vanmakt och korruption står högst på agendan. Det är därför inte förvånande att frustrationen, utmattningen och uppgivenheten reflekteras i flertalet filmer. Med Dark Waters så gör Haynes två saker, delvis så gör han en frontalattack gentemot kemijätten DuPont, men samtidigt analyserar och kritiserar han hela det amerikanska samhället och dess uppenbara tillkortakommanden. 

Ambitionerna är med andra ord större än någonsin tidigare, måhända var uppgiften att visa upp Bob Dylans diverse sidor en utmaning, men denna gång så ger sig Haynes i kast med allt vad som är fel i det västerländska samhället. Och dessa stora ambitioner blir också filmens fall. Förutom att visa upp den fruktansvärda förstörelse och död som DuPont efterlämnar sig i de samhällen de verkar i, så vill Haynes också dyka djupt ned i juristen Rob Bilotts arbete och person. 

Dessutom vill Haynes också fokusera på Bilotts advokatbyrå och dess interna dynamik, och – utöver det, studera vad som händer i ett samhälle då den största arbetsgivaren successivt varslar. Det är helt enkelt en övermäktig uppgift att täcka dessa ämnen på ynka två timmar. Med tanke på att Haynes faktiskt har arbetet med serieformatet förut, så är det svårbegripligt varför Dark Waters inte delats upp i ett antal delar och distribuerats via TV eller streaming. 

Skyskrapa på mikroskopiskt utrymme 

På så sätt hade Hayens haft tid –  att på allvar, granska och djupdyka i dessa komplexa frågor och problem. Dark Waters försöker bygga en skyskrapa på en markyta som inte ens en mindre trädkoja kan få plats på. Detta gör att publiken kastas mellan diverse och icke sammanhängande sekvenser, där vi i ena stunden får se den juridiska striden som bäst kan beskrivas som David mot Goliat, och i andra lägen får bekanta oss med de offer som drabbats av DuPonts makabra metoder. 

Detektivarbetet och den byråkratiska djungeln, hade varit mer än tillräcklig att fokusera på, men Haynes vill så gärna göra Rob Bilott till något mer än en endimensionell mirakelarbetare. Tyvärr så är de scener som är menade att visa upp Bilotts sargade familjeliv, tillsammans med Anne Hathaway – i rollen som hustrun Sarah, grovhuggna och rent ofärdiga. De blir istället som långdragna pauser där man varken rör karaktärernas interna känsloliv framåt eller låter publiken komma närmare dem. 

Lyckas provocera mellan varven 

Även om Haynes många gånger känns ofokuserad och aningen yvig i sin vision, så finns det stunder då han lyckas med att provocera genom att visa upp en flagrant korporativ arrogans och lättja, där tusentals människors hälsa och liv står på spel, endast pga manin kring ständigt ökande vinster. Det är då Haynes slår mot girigheten, apatin, korruptionen och negligeringen gentemot samhället, som filmen verkligen får eld i blicken och engagerar sin publik. Och för en som är svag för juridiska strider på film, så finns det ett par lysande sekvenser där Tim Robbins – av alla, får leverera ett dånande brandtal. 

Dark Waters har ambitioner och visioner stora nog att fylla en hel TV-tablå, tyvärr så har den stora potentialen blivit aningen skadeskjuten av ett format som är långt ifrån perfekt för denna berättelse. 

Betyg 6/10       

Summering: Den tragikomiska scenen då Clint Eastwood utförde en förvirrad monolog med en tom stol börjar bli allt mer kvalitativ och intressant, i alla fall då vi jämför med hans senaste filmer. Richard Jewell är ännu ett manifest kring förhoppningarna om ett – än mer, skräckinjagande amerikanskt samhälle.    

Det är lika bra att få eländet överstökat så fort det går. Att säga att min förväntningar var låga inför Richard Jewell vore en intergalaktisk underdrift. Då Clint Eastwood tog emot ett knippe med Oscarsstatyetter för Unforgiven så var det slut med kvalitetsfilmer och den allmänna anständigheten. The Mule – som sades vara Eastwoods sista film  som aktör, var en travesti som var så vilsen och vansinnig att det skulle krävas en mycket, mycket grym människa för att kunna skratta åt vad som blivit av Clint Eastwood. 

Även om Gran Torino och Flags Of Our Fathers har en mist sagt ohälsosam fascination för amerikansk chauvinism, och gärna rör sig i ett politiskt territorium som kan ifrågasättas många gånger om, så är det ingenting mot vad som hände då Clintan fick göra film om prickskytten Chris Kyle i American Sniper. Någonstans där så var allt hopp förlorat. Och sedan dess så har allt som Clint Eastwood satt tänderna i befunnit sig mellan idiotiskt och fullkomligt galet. 

Attackerar allt och alla 

Richard Jewell fortsätter den trenden, och den här gången så samlar Clintan allt han äger och har och går loss i frontal attacker på media, polismyndigheten, Bill Clinton, vapenmotståndare, regeringen… Ja, sådär kan man fortsätta. Clintan skall i alla fall ha beröm för att han inte diskriminerar vad gäller att ärekränka allt och alla, samt förvridna sanningen. Absolut ingen står säker då Eastwood laddar sin stora – och ytterst, imaginära magnum och börjar skjuta efter de han anser bära skulden för allt som är fel i det amerikanska samhället. Att detta är en karl som gick ut och kallade en hel generation för fjollor – för att censurera det en aning, talar för hur fullkomligt tokig Eastwood är i sina politiska och sociala åsikter.  

Men den här gaggiga och bittra inställningen, till allt och alla som inte har ett automatgevär hemma i garderoben, eller uppskattar nitiska och desillusionerade säkerhetsvakter, som slår ned hårt på mikroskopiskt triviala överträdelser, är närmast obetydlig då vi ser till vad Clint Eastwood gjort med sin porträttering av journalisten Kathy Scruggs. Oavsett vad sanningen är, beträffande Scruggs karaktär och person, så är detta porträtt inget annat än motbjudande. 

I ett slag mot media och pressen, så gör Eastwood Scruggs till en opportunistisk sexgalning som gärna säljer sin kropp emot information och som – dessutom, är fullkomligt inkompetent. Det sätt som Olivia Wilde ramas in på är skandalöst, det spelar ingen roll att filmens manusförfattare har försökt att försvara porträttet, det ursäktar ändå inte hela den sexistiska och kvinnoföraktande attityden som filmen visar upp gentemot karaktären. Detta är sexism av värsta sorten och att detta överhuvudtaget fått passera igenom en manusgrupp skrämmer mig. 

Noll empati för dådets offer 

Och med tanke på att bombdådet, som är filmens narrativa språngbräda, orsakade ett antal dödsfall och allvarliga skador, så är Eastwoods sympati gentemot offren helt obefintlig. Traumat, oron och den allmänna sorgen efter dådet inkluderas inte. Det känns både känslokallt och cyniskt då det snart står klart att filmen endast är menad som ett sätt för Eastwood att peka med hela handen och leva rövare över faktumet att man kan ifrågasätta hjältedåd.     

Egentligen kan tiraden mot Eastwood och filmen fortsätta i evigheter. Många visuella element är så skräckinjagande att jag blir kallsvettig, det finns inga reservationer med att klämma in meddelande som förespråkar terrorism före en alltför okontrollerad stat, och då detta ändå håller på, varför inte klämma in Amerikas konfedererade staters flagga, som är en symbol för allt som är fel med det stora landet i väst. Den enda människa som klarar sig levande ur denna mardröm är Sam Rockwell, som gör en både exakt och karismatisk rolltolkning av advokaten Watson Bryant. 

Men förutom den lilla ljuspunkten så är hela Richard Jewell ett svarthål som får mig att tvivla på mänsklighetens fortsatta överlevnad. 

Betyg 1/10 

Summering: Guy Ritchie gör det igen… Ingen annan regissör kan stoltsera med att vara lika desillusionerad och vilsen. The Gentlemen är fullkomligt värdelös från början till slut.  

Att förvandlas till en översittare – som konstant slår ned på en annan människas verk eller gärningar, hör till bland det mest oattraktiva och minst hederliga på vår jord. Att kategoriskt döma ut en människas arbete som helt menlöst, bör därför backas upp med konkreta bevis, som är så pass kraftfulla att en eventuell dom skulle leda till en livstid i filmvärldens fiktiva fängelse – för artister som inte borde ha med filmmediet att göra.  

De flesta skapare, eller människor, känner ett mått av skam eller genans då man ser tillbaka på mindre bra episoder genom ens kreativa karriär. Noel Gallagher dömer gärna ut Oasis skivorna Be Here Now och Standing On The Shoulders Of Giants som fullkomligt usla. Sam Raimi har öppet och ärligt fördömt sin prestation med Spider-Man 3. 

Men Guy Ritchie trotsar alla normer och mönster… Efter filmer som Revolver och King Arthur: Legend Of The Sword, så skulle de flesta av oss dra oss undan från samhället, flytta till en öde ö – som ingen kan nå, och – då vi ändå är igång, ändra för – och efternamn, för att distansera sig från de monstruösa som just haft biopremiär. Guy Ritchie har antingen en vilja av stål, eller ett ego som når ända vägen till närmsta solsystem. 

Kan inte falla mycket längre ned 

Man brukar säga att man inte gå gå längre ned än källaren, att den enda vägen uppåt, är markplanet, eller övervåningen. Men sådana naturlagar gäller inte då Guy Ritchie gör film, efter den obeskrivligt värdelösa King Arthur så fick vi Aladdin, som förvisso blev en finansiell succé, men som för min personliga räkning hör till bland det mest förskräckliga jag sett på en bioduk. Den här enorma framgången har dock lett till en situation som är identisk med faran att mata vilda djur. 

Då rovdjur vänjer sig vid att bli matade så försätts dem i en alltför bekväm situation, som stör deras naturliga instinkter, och då väl komforten med mänsklig matning tas bort ur ekvationen, så väntar ett grymt och ibland dödligt uppvaknande. Då Aladdin spelade in över 1 miljard dollar, så har Guy Ritchie givits en kreativa blank check. Detta gör att alla de negativa tendenserna, de idiotiska impulserna och det värdelösa berättandet, återigen stormar in på vita duken med The Gentlemen. 

Det finns en ironi i att Colin Farrell, vid ett tillfälle, konkluderar att vissa saker inte kan bli osedda. Hela The Gentlemen är en upplevelse som kommer kräva professionell hjälp och stöd från anhöriga, för att man efteråt skall kunna leva ett drägligt liv. 

Dialog från förskolan 

Frågan om Ritchie har ett ego eller en obrytbar vilja, besvaras tidigt i filmens ’’dialog’’ – en mer korrekt beskrivning vore malande nonsens. I två timmar så rullar man ut en bombmatta av repliker och kommentarer som har samma IQ som en barnsko storlek. Om det fanns någon distans eller reflexivitet så hade det kanske kunnat vara en ironisk kommentar kring det banala som vilar över filmer som Lock Stock And Two Smoking Barrels eller Snatch. 

Men Guy Ritchie är dödligt övertygad om att hans prosa är lika slipad och genomtänkt som den hos August Strindberg eller Samuel Beckett. Och den största verbala innovationen Ritchie bjuder på är en ren besatthet av att trycka in ordet ”%/# mellan varje stavelse. Om detta låter barnsligt, pubertalt och rent banalt, så är det ingeting emot vad som väntar då detta blandas upp med skådespelare som framför dialogen med noll inlevelse. 

En katastrof på alla plan 

Där filmens manus och berättelse är lika dömt att gå under som Titanic, så förvärras situationen avsevärt av att ensemblen befinner sig någonstans mellan skrattretande och patetisk. Hugh Grant, Charlie Hunnam och Matthew McConaughey, har alla gjort oåterkallelig skada gentemot skådespelarkonsten och sina egna karriärer. The Clowns vore en mer målande och korrekt titel för hela filmen. 

Men eländet, terrorn och skräcken slutar inte med det apokalyptiskt ruttna skådespelet. Genom de två längsta timmarna som mänskligheten någonsin sett, så passar Guy Ritchie på att dränka – en redan undermålig film, i sinnessjuka inslag där man vänder upp och ned på allting. Här klämmer man in ett par erbarmligt usla försök till att bryta fjärde väggen, självgod humor och – såklart, mängder av slowmotion. Hela upplevelsen fullkomligt osar av desillusionerat vanvett, jag kan inte påminna mig någon annan filmmakare som är så hundraprocentigt övertygad om att det han gör är både innovativt och häftigt. 

Freud skulle skaka i sina skor 

Filmens interna psyke är så förvridet, galet och fasansfullt att självaste Sigmund Freud skulle överväga att byta karriär. Guy Ritchie kan iaf finna tröst i att han tagit ett rekord vad gäller att nå den absoluta nollpunkten på rekordtid. 

Betyg 1/10            

Summering: Kompromisslös och oupphörligt intensiv upplevelse som briljerar på alla tänkbara plan. 

Första världskriget har den senaste tiden blivit mer förekommande i populärkulturen. Svenska DICE lät sitt Battlefield 1 utspela sig under tidsperioden, likaså Patty Jenkins Wonder Woman och nu senast så gjorde Peter Jackson tekniskt trolleri med sin dokumentär They Shall Not Grow Old. Där det andra världskriget figurerar konstant i media, så har det första inte fått samma chanser att dramatiseras i samma frekvens. 

Inte för att det fanns någon brist på varken dramatik eller skräckinjagande berättelser från ödelandskapen, de brutala slagen, eller de miljontals livs som offrades. 

Sam Mendes är udda på så sätt att hans bakgrund som teaterregissör, inte alltid verkar lämpa sig för renodlad dramatik på film. Den teatrala och något övertydliga regin från teaterscenen blir ofta ett hinder för Mendes då han ger sig i kast med familjekonflikter och verbalt våldsamma sammandrabbningar i American Beauty och Revolutionary Road. Men när Mendes gör action, eller krigsfilmer, så förvandlas han till en mästare som exemplifierar sig med fantastiskt berättande, otroliga bilder och en osannolik förmåga att bygga upp spänning. Road To Perdition, Jarhead och – såklart, Skyfall, är de filmer som bäst exemplifierar Mendes som en regissör världsklass.

1917 blir ytterligare ett exempel på Mendes oerhörda förmåga att blanda action, spänning och trovärdig dramatik. I en tid då vår moderna krigsföring sker från kontroll – och mötesrum, så är det lätt att glömma bort att det först världskriget representerar slutet på ’’traditionell’’ krigsföring; då tusentals mannar ställdes mot varandra, och där man inte bombade civilbefolkningen. Därför är det paradoxalt att vi fått så relativt få berättelser om kampen i lervällingen som var skyttegravarna på västfronten den mänskliga faktorn i att behöva spendera evigheter i en skyttegrav, omgiven av fiender, död och smuts, borde ha attraherat mer uppmärksamhet under årens gång. 

Och det är just soldaten som står i centrum i 1917, det stora kriget må vara inne på sitt sista år, men striderna och förlusterna är ändå förödande. Istället för att ta sikte på den större – och mer, traditionella bilden, med generalstaber och överblickar över kartor som ringar in slagfältens storlek, så tar Sam Mendes och minskar sitt fokus och låter oss följa två soldater som ombes agera budbärare i en tid då telenät eller mer avancerade kommunikationsmetoder inte fanns till hands under ett fullskaligt krig. Och just ordet fokus blir ledordet för hela filmen. 

Shoot To Thrill 

Spectre må vara ett kapital misslyckande på de flesta plan, men ingen kan ha glömt bort den, tekniskt, geniala ineldningen där vi följer Daniel Craigs James Bond genom folkmassor och över hustak i Mexico City, allt i en enda tagning… Denna tekniska bragd återupprepas i 1917, fast till en helt annan grad. Identiskt med hur Alejandro González Iñárritu iscensatte Birdman, så är 1917 presenterad som en enda flödande scen som sömlöst rör sig utan klipp. Detta kan tyckas vara en gimmick av värsta stort, men genom att iscensätta ett krig med denna metod, så åstadkommer man stordåd i scener – som med en mer konventionell presentation hade varit betydligt mer ointressanta. 

Genom att aldrig klippa ifrån, eller lämna huvudpersonerna, så skapas en vansinnig intensitet som får de flesta skräckfilmer att blekna. Små handlingar – som att gå ur skyttegraven eller bara att runda ett byggnadshörn, blir nu till en monstruös thriller, det finns inte ett ögonblick som inte är fyllt till breddgraden med ångest och skräck. Den ångestfyllda terrorn är konstant, varje sig det handlar om enkel förflyttning, eller den skräckfyllda uppgiften att gå in i det helt okända utan att kavalleriet väntar. 

Gudabenådad fotograf 

Med sig har Mendes den gudabenådade filmfotografen Roger Deakins. Det finns goda skäl till varför Deakins anses som en av industrins allra bästa och mest kompetenta. Mycket av färgpaletten från Skyfall återkommer, med en brandgul ljussättning som skapar osannolikt stämningsfulla silhuetter och skuggor. Man vågar också experimentera med sin färgpalett, som ändrar skepnad och nyans flera gånger om. Stanley Kurbick påstod sig sträva efter att skapa en vacker krigsfilm i Full Metal Jacket, det finns inget som helst vackert i massdöd, blod och våld, Deakins lyckas däremot rama in 1917 i tekniskt skönhet som aldrig värjer sig ifrån att visa makabra bilder över förruttnade lik eller sönderslitna kroppsdelar. Deakins får också de mest avancerade och svåra kameraåkningar att verka som en barnlek, det är en visuellt fulländad upplevelse, som trots utmaningen, med att behålla illusionen av en tagning, får det att framstå så naturligt och obehindrat lätt. 

Utan kompromisser eller nåd 

Men under all denna hantverksmässiga briljans och fantastiska teknologi, så berättar Mendes en otroligt intim och meningsfull berättelse, som berör alltifrån krigets meningslöshet och hur det mest heroiska kan visa sig vara helt obetydligt. Det är djärvt att hela denna helvetiska resa mot slutdestinationen, är befriad ifrån all form av överdriven pompös dramatik, där vi får mängder av brandtal, sentimentala historier och annat överflöd, som endast är till för att vrida om publikens tårkanaler. 

1917 är lika narrativt kompromisslös som sitt visuella genomförande, man är inte rädd för att delegera storstjärnor som Colin Firth och Benedict Cumberbatch till biroller, och låta de betydligt mer oerfarna skådespelarna George MacKay och Dean-Charles Chapman få stå i centrum. Dessa två blir också en skådespelarmässig gestalt för hur hela filmen hanteras, utan skrupler – och nonsens. Skådespelet är direkt, prestigelöst och extremt intensivt.      

Där våldet ofta kan vara en uttrycksform för att visa krigets offer och konsekvenser, så gör Mendes en väldigt tyst scen – mellan soldater, till en minst lika effektivt reflektion över effekten av evighetslånga strider och uppoffringar. I ett par unga soldaters ansikten så fångar man hopplösheten, likgiltigheten och försummade liv, utan att säga ett enda ord. Det krävs ingeting mer än ett par unga trötta anleten för att säga så mycket mer än Hacksaw Ridge eller Clint Eastwoods Iwo Jima-serie någonsin gjorde.

Fullkomligt slutkörd 

Och mot slutet av denna helvetesresa, så är publiken lika utschasad och trött som filmens huvudpersoner, det känns som att man sprungit ett par hinderbanor under speltiden på under 120 minuter.  Det är bara i två sekvenser där denna dramatiska brutalitet ger vika och rör sig åt det överdrivet emotionella. Men att haka upp sig på två sådana mikroskopiska detaljer vore ett tidigt aprilskämt. 1917 är ett överväldigande kraftpaket som lämnar tittaren skakad, hänförd och totalt slutkörd. 

Betyg 9/10 

Summering: Dugligt rättegångsdrama med tveksam dialog  

’’True Crime’’-vågen sköljer över hela världen. Här i Sverige har vi den ende, och eminente, Leif GW Persson i spetsen, som på ett underhållande och intressant sätt, delger förfärliga berättelser om brott, mord och död. För den som djupdykt och intresserat sig ytterligare för historier om människans värsta sidor, har med största sannolikhet redan uppsökt ett gäng kvalitativa utländska program och podcasts. Och för alla dem som gjort just det så är historien i Just Mercy bekant, trots sin verklighetsbaserade grund, och en, olyckligtvis, återkommande händelse, så dras själva filmen med att kännas ordinär och inte fullt trovärdig till följd av risig dialog. 

Makabert samhälle 

I en tid då den makabra amerikanska fängelseindustrin alltmer belyses i media, och en lika ohygglig statsapparat, som spärrar in människor på löpande band, så borde Just Mercy slå som en rivningskula mot det politiska etablissemanget i USA. Och då man fokuserar på de enorma orättvisor som rådde, och råder, i den amerikanska södern så lyckas man beröra. Den rasism och intolerans som filmens huvudpersoner behöver genomlida, är genuint obehaglig, provokativ och skrämmande. Man visar upp ett samhälle som helt och hållet har släppt taget om alla former av sunda rättsprocesser, och där man anklagar och dömmer efter fördomar och ingrodd rasism. Vi må ha rättshaveriet med Sture Bergwall, men vad vi får se prov på i Just Mercy får nästan vår egna nationella rättsskymf att blekna.

Bra ensemble 

Och då filmen nosar på thrillerspåret så tuffar den på och känns inte alltför demonstrativ och övertydlig i sina tankar kring det amerikanska rättssystemet. De juridiska processerna förstärks av en mycket bra Michael B. Jordan som gör en dämpad och intensiv rolltolkning av advokaten Bryan Stevenson, även Jamie Foxx och Brie Larson gör goda insatser, där den senare av dem lyckas få stillastående pappersarbete att bli mer intressant än det har någon rätt att vara. 

Risig dagssåpa 

Regissören Destin Daniel Cretton har under sin karriär, uteslutande, hållit sig till mycket små och dramatiska filmer, de utforskar gärna intima och snåriga livsöden. Där Cretton visar god kompetens med thriller-inslagen så kan detsamma inte sägas beträffande den mänskliga dimensionen. Dialogen och manusarbetet känns som ett utkast till en riktigt risig dagssåpa. Det vilar något stelt och justerat över varje meningsutbyte, detta gör interaktionen mellan karaktärerna otroligt steril. Dessutom går hela filmen i den mest tårdrypande och sentimentala av stigar. 

Som ett rent samhällsinlägg så är Just Mercy fullt godkänd, men det saknas udd. Samtidigt begås det inga monstruösa fel som gör filmen alltför paralyserad. Sättet man visar upp polisbrutalitet är också värd att lyftas fram. Men överlag så finns det få anledningar att motivera varför detta visas på en biograf, detta i en tid då så många andra, och likvärdiga, produktioner går direkt in på våra Netflix-konton.     

Betyg 6/10 

Summering: Ett glödhett ämne blir ytligt och trivialiserat i tafatta försök att skapa satir och sarkasm. 

Man skall aldrig döma boken efter omslaget. Men i fallet med Bombshell så är faktumet att regissören Jay Roach står som avsändare, och som tidigare gjort ’’stordåd’’ med Austin Powers och Meet The Fockers, minst sagt alarmerande. Roach ansats, till att klättra ett par steg på karriärs – och prestigestegen, med filmen om den svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo, var en god idé, men var i praktiken en ytterst tråkig, menlös och framförallt tandlös historia på film. Det finns exempel på hur regissörer som tidigare arbetat inom komedi har tagit steget över till mer seriösa och allvarliga projekt – se Adam McKay. 

Även om jag själv har mer än ett antal invändningar gentemot McKays nuvarande filmer som The Big Short och Vice, så karvade McKay i alla fall ut en fåra där han spelade på egna regler. Det är mix av skrik, snabba klipp och tonvis med impulser. Denna hetsiga form har Roach försöka kopiera med Bombshell. Det finns bara ett problem, sarkasm och mörk komik har väldigt lite gemensamt med det aktuella ämne som filmen berör. 

Monster 

Roger Ailes var för ett par år sedan inte ett namn som gemene man kände till. Hans höger-vinklade och kontroversiella nyhetskanal FOX var, och är, däremot lika ökänd som Ailes själv skulle bli. Efter åratal av systematiska sexuella ofredanden, kränkningar och trakasserier, så tvingades Ailes avgå. Många ser Harvey Weinsteins fall som början på #MeToo-rörelsen, men såhär fyra år senare, så spelar sagan om Roger Ailes en minst lika viktig roll i hur snöbollen kom i rullning. 

Efter Ailes bortgång, har massmedia, och även Hollywood, vågat träda fram och ge oss inblickar i mediagiganten FOX och dess grundare. The Loudest Voice, med Russel Crowe i huvudrollen, var först ut med att visa hur den amerikanska extremhögern fick sin största ledsagare i och med FOX. I Bombshell figurerar Ailes, men filmens fokus ligger på de kvinnor inom företaget som utsattes för Ailes osannolika övergrepp. 

I takt med tiden  

Mer tidsenligt och aktuellt kan det således inte bli. Det finns så mycket att säga, så mycket att förmedla, och förhoppningsvis så är detta bara början för filmer och TV-serier som vågar exponera mediabranschens tystnadskultur. Titeln Bombshell borde indikera att det väntar något explosivt, något omskakande och rejält kraftfullt. Men känslan som lämnar en då eftertexterna rullar, är en frustration över filmens mesiga attityd och rent imbecilla naivitet. 

Det är inte alltid lätt att se på filmer som skriker, gormar och gestikulerar kring samhällets orättvisor och fel. För att göra det effektivt, emotionellt drabbande och medryckande, så krävs det kraft och kunskap. Jag har inga som helst problem med konstuttryck som är fyllda till bredden med ilska och pekar med hela handen. Med tanke på vad hundratals kvinnor behövt genomlida under årens gång tillföljd av monster som Ailes, Weinstein och Jeffrey Epstein, så är det inte fel att ryta till så att fönstren skakar. 

Saknar uthållighet och reflektion 

Olyckligtvis så har Jay Roach inte tillräckligt med uthållighet för att täcka hela Bombshell i något flammande raseri. Scener som borde få publiken att gå ned på alla fyra utav illamående, är för tama och saknar avgrundsdjup svärta. Just begreppet djup är nästan helt frånvarande, där man borde ha fokuserat på antingen Gretchen Carlson eller Megyn Kelly, så kastar man sig mellan filmens tre huvudroller och reducerar flera viktiga segment och beslut till trivialiteter. Många gånger så väljer Roach också att förenkla personerna. Både Carlson och Kelly är långt ifrån några helgon, och deras mer suspekta sidor berörs endast ytligt. Även om tystnadskulturen får sig en känga, så bibehåller filmen en märkligt mild attityd mot Kelly, som utan tvekan var högst delaktig i och med hennes beslut att vända blicken ifrån problemen. 

Margot Robbies karaktär, som är en fiktiv konstruktion, är menad som en metafor för alla unga kvinnor som Ailes utnyttjade och manipulerade till att tro att sexuella tjänster skulle ge framgångar inom företaget. Men de avsnitt där Robbie står i centrum känns  grovhuggna och livlösa. Robbie blir bara till ett trubbigt verktyg som är till för att ge publiken en generell inblick i vad Ailes utsatte så många kvinnor för. Mot slutet så väljer Roach att avsluta det hela med ett fullkomligt banalt sagoboks avslut, där det inte finns många, eller några, långtgående psykologiska konsekvenser tillföljd av åratal av förnedring och övergrepp.     

Stark Theron   

Tursamt nog så har filmen en livboj i Charlize Theron. Ännu en gång sminkad till oigenkännlighet, så gör Theron ett, till sättet, otroligt bra porträtt av Megyn Kelly, dennes röst och kroppshållning iscensätts exceptionellt av Theron. Och även om manuset är lika ihåligt som en fågelholk, så har Theron en sådan pondus och kraft i sitt skådespel, att hon lyckas göra karaktären till så mycket mer än manuset faktiskt är. Nicole Kidman och Margot Robbie har det svårare, Kidman är, osannolikt nog, reducerad till nästan ingenting, det mesta av hennes speltid ägnas åt tama möten och samtal. Och Margot Robbie agerar i sin tur ytligt och ger aldrig något riktigt avtryck, de tillfällen då den perfekta ytan brister och känslorna tar över, drabbar överhuvudtaget inte. 

Ingen bombmatta 

Bombshell är snarare en blindgångare kontra en bombmatta. Tiden är inne för att en gång för alla riva ned ridån och avslöja alla dem som, under så lång tid, utnyttjat sin makt och förstört så många liv, Bombshell lyckas inte ens ta sig fram till ridån. 

Betyg 5/10 

Summering: Felprioriteringar och en gapig presentation skär sig mot en många gånger drabbande och intressant film.  

The Farewell kan ha den nuvarande biorepertoarens allra fräckaste slogan – ’’Based On An Actual Lie’’. Vad denna osanning ställer till med, i den traditonella familjedynamiken, och hur främmande ens eget hemland kan vara efter en acklimatisering som immigrant, är två högst intressanta grundstenar att göra film på. Regissören Lulu Wang baserar The Farewell på sina egna erfarenheter kring en häpnadsväckande historia där en cancersjuk farmor, inte informeras om sitt tillstånd av varken läkare eller familj – någonting som filmen och Wang påstår inte vara alltför ovanligt i Kina. 

Det är sannerligen ett dramatiskt dilemma som heter duga, men samtidigt är konceptet – att undanhålla så pass vital hälsoinformation, nästan obegripligt för oss i Väst. Därmed behövs det ett fundament där filmen – empatiskt, kan klargöra varför detta anses vara mer humant än att lägga alla korten på borden. Och i det hänseendet så når Wang aldrig fram till den brytpunkten att publiken får en någotsånär genuin förståelse för varför detta anses vara fördelaktigt. Slitningarna och frustrationen läggs helt hos Awkwafina som spelar Wangs alter ego, och skådespelarmässigt så gör denne ett helt superbt jobb. Awkwafina förmedlar stark integritet, intelligens och scennärvaro, och den plågsamma gången på äggskal – där man till varje pris vill gömma sanningen, sköts galant. 

Svår ensemble 

Övriga ensemblen har det däremot inte lika lätt. Där Awkwafinas karaktär Billi känns välutvecklad och genomtänkt, så blir varenda biroll – minus Shuzhen Zhao i rollen som farmor Nai Nai, till maskindelar som artificiellt för berättelsen fram. Dessutom är ingen person utanför Awkwafinas särskilt intressanta, sympatiska eller trovärdiga. Släkt och nära vänner känns som berättarmässiga stoppklossar, som endast blockerar och försvårar situationen ytterligare för vår huvudperson. Diana Lin, som gestaltar Awkwafinas mor, är så pass stel, känslokall och krass att hon nästan kan kategoriseras som en antagonist, konceptuellt borde detta vara en karaktär som under sin hårda och kompromisslösa yta borde ha ett djup och en anledning till sitt iskalla sätt, men scenerna då man försöker öppna upp någon utav filmens karaktärer hanteras klumpigt och utan finess. 

Immigrant Song 

Istället är det scenerna då släkten är samlad, och bitskt diskuterar kulturskillnader och västerländska kontra österländska prioriteringar, som dröjer sig kvar. Wang har talat om hur hon också ville beröra hur migration och integrationen påverkar ens identitet. Och dessa väldigt svåra frågeställningar presenteras med en oväntad skärpa, vilket inte gäller då man ger sig på att öppna den emotionella tryckkokaren. Spänningen mellan aktörerna ökar avsevärt då kulturerna ställs mot varandra och sättet som Billi blir till en bro mellan de geografiska – och nationella klyftorna, är utan tvekan filmens bästa moment. 

Men de här analyserna får mer än ofta ge plats åt plottriga sekvenser där man försöker hitta en artificiell sentimentalitet som inte alls passar filmens lågmälda och tysta karaktär. För att vara en film om hemlighetsmakeri så är The Farewell oväntat högljudd och gapig, där absolut tystnad och stillsamhet hade varit mer passande, så har Lulu Wang kastat in ett skrikande soundtrack där stråkarna skär som sågklingor i spånskivor. Dessutom så använder man ett multum av stökiga festmontage som helt och hållet bryter mot den gråa och djupa ångest som resten av filmen ramas in utav. 

Begravd under felaktiga kreativa beslut 

Den här personlighetsklyvningen gör det svårt att engagera sig fullt ut. Men mellan de gapiga montagen och det onödiga soundtracket, så finns det scener som berör. Kemin mellan Awkwafina och Shuzhen Zhao är tex förträfflig. Utan tillkrånglad dramaturgi eller bisarr musik, så man skymta en förträfflig film som försvunnit i en rad av olyckliga och onödiga kreativa beslut.                    

Betyg 6/10