Metallica Ullevi 09-07-2019 Recension

Summering: En urstark final skapar en minnesvärd spelning som förlitar sig något för mycket på ett ytterst ointressant album. 

Jag minns den gången jag först hörde om The Rolling Stones, detta då de turnerade för 16 år sedan och gjorde tre hyllade konserter i Stockholm. Att ett gäng herrar på över 50 år, fortfarande turnerade och fyllde jättearenor fick denna unga recensent att bli storögd. Pop – och rockmusik har alltid varit förenat med ungdomlighet; unga män eller kvinnor som levererar lättsam musik om nonsens ’’om myggbett som svider och gyllene tider’’. 

Stones kändes som en engångsfall, den grupp som skulle bli ensamma att turnera i sådan ’’hög’’ ålder. När Metallica debuterade på 80-talet så var det med några av musikvärldens mest vågade kompositioner. De skrikande gitarrerna, lyriken om död och att sparka stjärt, skakade hela världen. Till och med under tidigt 00-tal, så var hårdrock och Heavy Metal associerat med något farligt, främmande och hotfullt. 

Att säga att man lyssnade på Iron Maiden eller Metallica, var som att påstå; att man mellan slöjden och hemkunskapen, drack Whiskey och kedjerökte cigaretter. Framförallt så var Metallica associerat med ungdomlig våghalsighet. 

När vi idag står på ett fullsatt Ullevi, så känns denna tidiga illusion som något hämtat ur en Sovjetisk historiebok. Metallica och deras musik är idag definitionen av kommersiell, numera finns det ett Metallica-Monopol, tonvis med videos och dyra skivboxar med gruppens namn. Det tidigare chockvärdet som fanns i de explosiva gitarrerna och de hänsynslösa texterna, är ungefär lika uppseendeväckande som ett avsnitt av Hem Till Byn

Sångaren James Hetfield fyller 56 år i augusti, något som gör att frontmannen bara är 4 år ifrån samma ålder som Mick Jagger – då han showade på Stockholms Stadion 2003. Metallicas period som något alternativt och extremt är över… Den typen av chockakter spelar istället på klubbar och barer som är så små att de inte ens dyker upp på Googles kartor. Heavy Metal är idag en självklar gren inom musiken, och fördomen att de över sextiotusen besökarna, bara består av djävulsdyrkande anarkister, kunde inte vara mer fel. 

Till och med på innerplan – i den så kallade Golden Circle, finns det gott om både stora och små som bördans ut med dedikerade hårdrockare – med så mycket nitar på kläderna att de kan öppna en hårdvaruaffär.  

Den svenska sommaren spökar

Och då bandet går upp på scen – efter den självklara introduktionen med Ennio Morricones The Ecstacy Of Gold, så har den svenska sommarsolen inte hunnit tacka för sig. Showen är en U2-inspirerad historia med en kolossal LED-vägg som kan visa både film och bandmedlemmarna. Men i den svenska sommaren så klarar detta enorma bygge inte av mycket. Vad som skall visa upp häftig grafik, blir till en suddig gröt i det oerhört starka solljuset. 

Starten dras också med flertal låtar från bandets senaste album, Hardwired…to Self-Destruct, en högst medelmåttig historia. Förvisso så är de fyra herrarna både laddade och inspirerade, men den där livsfarliga explosionen – som kan framträda på de riktigt stora konserterna, vill inte riktigt träda fram i konsertens början. Dessutom har vi hamlat i den del av Golden Circle som verkar vara måttligt roade av det som sker på scen, denna specifika plats är lika stilla som åskådare på en stadsbegravning. 

Festförstörare

Och den stora mängd nya låtar blir något av en festförstörare, mottagandet är ibland lika svalt som ett dopp i en utav Göteborgs kanaler. Även om Kirk Hammet och James Hetfield ser ut att njuta av att inte behöva spela ett renodlat greatest hits-set, så står det tydligt att Metallicas största tid, är i sitt 80 – och det tidiga 90-talet. Så fort Ride The Lightning avfyras som tredje låt så börjar elektriciteten att ta vid, tyvärr så svajar ljudet som en flagga i stormvinden. 

Även om stämningen inte är så euforisk som den kunde vara, så får vi ett laddat och mycket glatt Metallica som drar ut på flera låtar och gång på gång tackar den svenska publiken, Hetfield sjunger starkt och aggressivt genom de två timmarna och tjugo minutrarna. Den riktiga energin börjar träda fram i Moth Into Flame – det nya albumets sanna höjdpunkt, här så blir ljudet bli till en murbräcka som slår sönder Ullevi likt Springsteens Twist And Shout. Mörkret infaller snart och bandet sätter igång så mycket pyro att det går att grilla korv på de närmsta ståplatserna. 

Galen och oväntad cover

Härifrån bjuder Metallica på en galen cover-version av Staten och Kapitalet – som sjungs på usel men, entusiastisk svenska av Robert Trujilo. Mindre trevligt är valet att spela i Frantic från St. Anger, en malande sågklinga som får publiken att titta förvånat på varandra. 
Men tillslut så når vi One, även om jag inte är stormförtjust i detta evighetsspår från 
And Justice For All, så blir Ullevi-publiken lika tight som en sluten näve. 

Från det suggestiva introt till den hårda finalen, så blir One startskottet på genuin Metal-hysteri. När bandet – tillslut, drar igång Master Of Puppets så faller alla bitarna på plats. Detta spår som dyrkats av unga och aspirerande gitarrister – som förstört öron och fingrar med att spela det dåraktigt svåra introt, är en euforisk bomb, det instrumentala mellanspelet tar fram landets finaste kör då hela 64 050 personer sjunger med. 

”DIE !”

Och sedan bara rusar det… For Whom The Bell Tolls stampar ned hela Göteborg och kvällens tappning av Creeping Death är ofattbar, i ’’die-partiet’’ så blir konserten en fysisk manifestation utav en tonårsdröm, där man låser in sig på rummet och sträcklyssnar på musik vars lyrik innehåller död och faraoner. Seek & Destroy blir än mer bensin på elden och allsången vägrar att ge sig. 

Spit Out The Bone som inleder konsertens sista del, må vara menlös som låt, men framförs med en helt bindgalen intensitet och innehåller kvällens bästa trumspel för Lars Ulrichs del. Dubbeln från det svarta albumet, Nothing Else Matters och Enter Sandman, känns som det ultimata avslutet. Där det första spåret tänder upp hela arenan med hjälp av telefonblixtar och tändare, så  övergår allt snart i skrikande sång och galen dans i Metallicas största och mest välkända hit. 

Vackraste syskonskapet

Denna helt fantastiska och publikfirande final väger upp en start och mitt som är i stort behov av syre och adrenalin. I slutet av konserten så stannar hela bandet kvar på scen och öser beröm över Göteborg och bjuder på obscena mängder med plektrum och trumpinnar till de tappraste besökarna – allra längst fram, just då så känns hårdrockens syskonskap som bland det finaste någonsin. 

Betyg 8/10 

Bäst: Master Of Puppets, Creeping Death, Moth Into Flame, The Unforgiven, Seek & Destroy, For Whom The Bell Tolls och Enter Sandman

Sämst: Mängden nytt material som knappast inspirerar någon och säkerhetspersonal som måste höra till bland de otrevligaste någonsin.   

Fråga: Vems ’’briljanta’’ ide var det att spela Frantic ?  

Betyg på samtliga låtar 

Hardwired 6/10 

Hård öppning, men ljudet vägrar samarbeta och publiken är inte riktigt på tårna. 

The Memory Remains 8/10 

Låten är som skapt för stora arenor och dess medföljande 64 050 man starka kör. 

Ride The Lightning 8/10 

En riktig gammal goding som manglar publiken i sina tokiga gitarrsolon. 

The God That Failed 7/10 

James Hetfields sorg och frustration över sin döende mor, är bland det mer emotionella bandet gjort, dock så verkar publiken inte vara riktigt lika gripna av dramat.   

The Unforgiven 8/10 

Vem behöver Nothing Else Matters när vi har detta melodiska mästerverk ? 

Here Comes Revenge 6/10 

Starkt framförande, halvdan låt. 

Moth Into Flame 9/10 

Nu börjar det hetta till – bokstavligt talat. Pyrotekniken plockas fram på allvar och hela Ullevi häpnar över galenskapen i både musik och scenshow. 

Sad But True 8/10 

Detta är definitionen av tungung.

Halo On Fire (ink Staten och Kapitalet) 6/10 

Halo On Fire kan vi leva utan, däremot tar vi gärna emot den charmiga version av Ebba Grön-covern, även om Trujilos svenska inte kommer att vinna honom några språkliga medaljer. 

Frantic 2/10 

Tick, tock… När är detta trams slut ? Fullkomligt obegripligt låtval från gruppens mest meningslösa period.  

One 8/10 

Bomber och granater ! Kapten Haddock skulle stormtrivas, tack och lov så gör publiken det också. Otroligt snygg och välkomponerad show på LED-skärmarna dessutom. 

Master Of Puppets 10/10 

Nu är den riktiga rock-euforin på gång. Hysterisk hårdrocks briljans.  

For Whom The Bell Tolls 9/10 

Lyckan och energin bara fortsätter. 

Creeping Death 10/10 

Ett helt genialiskt framförande. Det går så pass mycket snabbare än sitt inspelade original, att det borde vara varning för hjärtinfarkt, och ’’Die’’-sektionen är himmelsk. 

Seek & Destroy 10/10 

Folkfest och pulserande masspsykos. 

Spit Out The Bone 6/10 

Menlös låt, men ett otroligt intensivt och aggressivt framförande. 

Nothing Else Matters 8/10  

Publiken går i taket utav lycka inför denna uttjatade men klassiska ballad. 

Enter Sandman 10/10 

Mer publikfriande och storslaget kan det inte bli, all ammunition och energi bränns av i denna fantastiska final. 

Coldplay på Ullevi 26-06-2017 Recension

coldplay-performs-in-sydney-dec-2016-billboard-1548

Bilden är ej konserten den 26 juni

Coldplay drar inte runt med sitt bäst material för tillfället. A Head Full Of Dreams och Ghost Stories är båda bleka och skurna från en popmall som gör vissa spår mer eller mindre outhärdliga. Arbetet i studion har ofta beskrivits som problematiskt av samtliga medlemmar. X&Y har bandet inga varma känslor kring.

Viva La Vida var en suverän uppdatering av bandets sound samt en revolt för Chris Martin och hans samling av musiker, där de jobbade under mer homogena omständigheter. Titelspåret är som byggt för att spelas för extatiska människor på en jättelik arena och den anslutande turnén som följde 2008 och 2009 är fortfarande det som bäst representerar Coldplays styrkor.

Börjar i uppförsbacke 

Så ikväll börjar man i uppförsbacke, med en turné som redan nådde Sverige förra året i Stockholm, och skivan A Head Full Of Dreams som inte direkt gör mig inspirerad till en två timmars uppvisning. Och starten är på pappret mycket bättre än i praktiken. Vårt svenska ’’sommarmörker’’ förstör mycket av den helt eminenta showen. Det fullkomliga bombardemang av fyrverkerier och konfetti ser lite klent ut i fullt dagsljus. Publiken är inte heller riktigt med så mycket som de borde vara i allsångsfavoriter som Every Teardrop Is A Waterfall och bandets signaturlåt Yellow.

Men efter balladen The Scientist så kommer hela Ullevi i gungning. Sångaren och frontmannen Chris Martin verkar genuint upprymd efter att Göteborgspubliken förvandlat publikens vågiga armrörelser till något närmast religiöst. Härifrån känns både bandet och Ullevi mer samspelta.

Och så följer några enorma explosioner som kör över mig. Violet Hill har gjorts om till en lite tuffare och mer aggressiv version där gitarristen Jonny Buckland får dominera. Och God Put A Smile Upon Your Face är rafflande och fräck. Här spelar Coldplay med en förvånande skärpa och proffessionalitet; det är vasst och häpnadsväckande.

Litet betyder inte bättre 

Sedan vandrar de fyra herrarna ut på en mindre scen. Idén är god men materielet urholkar de goda intentionerna – att få den enorma arenan att krympa. Magic är ungefär lika förtrollande som trollerilådan jag fick i julklapp för ett par decennium sedan. Ljudet som inte varit helt medgörligt gör det mycket svårt att urskilja dessa avskalade akustiska versioner. Det är inte något haveri, men utan tvekan konsertens svagaste parti.

Men sedan tar man sats i en helt förträfflig version av Clocks. Den känns som en jordbävning och spelas ikväll med en enorm inlevelse och intensitet. Det mycket avancerade kamerasystemet gör det ännu bättre med hårda klipp och en rödtonad bild.

Och därefter rullar allt på. Charlie Brown får en enormt mäktig inramning där Martin ber publiken starta om den vansinniga dansen på golvet, då han för första gången på ett bra tag faktiskt kan se de hysteriska hoppandet. Iden med att utrusta hela publiken med blinkande armband får läktarna att se ut som en regnbåge med kortslutning. Här blir allt en galen fest i dans och extas som bara fantastiska konserters masspsykos kan orsaka.

Stor kraft 

Kraften i Fix You, Viva La Vida och Adventure Of A Lifetime får åskådaren att falla på knä. De är som gjorda för det här formatet, omgiven av en varm och entusiastisk publik. Alla på golvet visar upp en stor avslappnad och villighet att låta sig dras med barnsliga lekar där man ombedes huka på sig för att sedan explodera i ett jättelikt hopp. Det är extra värmande att se publiken så generös och omtänksam efter den där groteska Håkan Hellström-upplevelsen på Stockholm Stadion för ett par veckor sedan.

Och på tal om Hellström så är Martin så exalterad att han drar igång en publikfriande liten allsång för Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Ett kort men fantastiskt ögonblick i svensk konserthistoria.

En makalöst snygg show 

Showen är bland det galnaste jag sett sedan U2 tog med sig sitt utomjordiska monster år 2009. De lysande banden i kombination med otroliga fyrverkerier och eldkastare gör att jag ibland inte vet vart jag skall titta. till en början avfyrar man så många fyrverkeripjäser att Ullevi täcks i en dimma i bästa Lützen stil. I ena tillfället dras blickarna åt läktarna där ett skådespel i ljus tar sin plats, sedan kommer er stor ström badbollar, sedan…

Ja, detta börjar kanske förklara varför det blev en så lyckad kväll. Men kampen om att bli nästa generations arenaband kan bli något för oöverkomlig då de senaste skivorna indikerar ett band som musikaliskt tagit slut.

En dag kommer inte showen räcka till för att kompensera för genuint oinspirerad musik.

Men nu kan jag inte göra någonting annat än att känna mig nöjd.

Betyg 8/10

Bäst: Fix You, Clocks, God Put Smile Upon Your Face, Charlie Brown, A Sky Full Of Stars

Sämst: Magic och det bitvis skakiga ljudet.

Betyg på alla låtar

A Head Full Of Dreams 7/10

Suverän start med explosioner och konfetti. Men det svenska sommarljuset förtar den verkliga extasen.

Yellow 7/10

Slängs in lite för tidigt och publiken är inte riktigt varm i kläderna.

Every Teardrop Is A Waterfall 7/10

En helt makalös låt som börjar dra igång maskinen. Ännu mer makalösa explosioner.

The Scientist 8/10

Nu äntligen tar det form. Hela Ullevi gungar med i den melodiska balladen. Chris Martin verkar hela överväldigad.

Violet Hill 8/10

Coldplay har gjort om den till något speciellt. Jonny Buckland får stå i centrum med mycket aggressivt gitarrspel.

God Put A Smile On Your Face 8/10

Hur kan detta ganska malande spår bli så häpnadsväckande? En attack av kraftiga trummor och vassa gitarrer.

Paradise 8/10

Nu är alla på fötterna. En helt förförisk version som sluter publiken samman.

Always In My Head 6/10

Bandet går ut på scenen som befinner sig mitt i publikhavet. Godkänd men en klar svacka i jämförelse med den euforiska stämningen från tidigare nummer.

Magic 4/10 

Otroligt seg och anonym, inte ett dyft förtrollande. Ett spår som förtjänat namnet badrumspaus.

Everglow 7/10

Äntligen något av substans. Mjuk och härlig melodi och Martin återigen på piano.

Clocks 8/10 

En total rush av blod till huvudet. Blodröd på alla sätt och vis, känns som en total jordbävning. Ett såhär sönderspelad spår skall inte kunna vara så vitalt.

Charlie Brown 8/10

Nu är dansgolvet igång. Bandet startar till och med om introt för att få oss att hoppa lite till.

Hymn For The Weekend 6/10

Snygga eldkastare. Och mer än så var det väl inte.

Fix You 10/10

Coldplays vackraste ballad. Ett par unga tjejer gråter vid kravallstaketet. Finalen kan man bara ta av sig hatten för.

Viva La Vida 10/10

Allsången mot slutet räcker för maxbetyget.

Adventure Of A Lifetime 9/10

Vansinnet fortsätter, badbollar studsar ut i publiken och allt förvandlas till en hysterisk volleybollmatch.

In My Place 5/10

Tillbaka en ännu mindre scen. Detta akustiska arrangemang faller platt då en stor del av publiken verkar ha mer kul med de kvarvarande färgglada bollarna.

Don’t Panic 4/10

Batteristen Will Champion sätter sig vid pianot och tar denna tidiga pärla till en dålig karaokebar.

Something Just Like This 6/10

Det lilla Håkan Hellström som spelas är klart intressantare än den här menlösa låten, med vansinnigt dålig lyrik.

A Sky Full Of Stars 8/10

Här tar den fantastiska showen över totalt, mer konfetti och än mer fyrverkerier. Hela golvet är inne i någon slags masspsykos.

Up&Up 8/10

Fin liten avslutning där de sista fyrverkerierna får lysa upp den äntligen mörka natten.

Håkan Hellström på Stockholm Stadion 10-06-2017 – Recension

HÅKAN-12-6I4A2549-.jpg

Copyright Popmani 2017

Det är inte mycket som står rätt till den här kvällen. Vädret är det värsta jag upplevt på en utomhuskonsert och publiken består (åtminstone där jag befinner mig) av en samling otrevliga bufflar som verkar vara mer intresserad av att fylla sitt Twitter-flöde än att uppleva den delade extas som konserter kan erbjuda. Men Håkan Hellström själv väger upp dessa kraftiga invändningar genom en stor mängd energi och ödmjukhet.  

Att diskutera Håkan Hellström verkar ha blivit ett lika hett debattämne som skattepolitik eller välfärdsbudget. Antingen avskyr eller avgudar man poeten och sångaren från Göteborg. Jag kan inte säga att jag följt Hellström sedan starten för snart tjugo år sedan, men det är nästan tio år sedan jag såg min första konsert på lilla Cirkus på Djurgården i Stockholm. Där stod det klart att Håkan Hellströms publikkontakt var en lika självklar sak som julafton och midsommar. I en lokal som är så liten att de sämsta sittplatser kändes som en lyxig loge är det svårt att misslyckas, men Hellströms poesi och energi skapade en unik känsla, som bara de bästa liveartister kan stoltsera med.

24 månader senare hade spelutrymmet expanderat till Hovet, en ful och nedsliten lokal där jag hade dragit nitlotten att hamna längst bak på läktaren. Men den kvällen i november blev det starkaste Hellström-minnet hittils. Genom en varm och entusiastisk publik och att den mästerliga 2 Steg Från Paradise fick utgöra ryggraden för låtvalen, blev det en oförglömlig kväll.

Sista gången jag såg Göteborgs mest eftertraktade artist var återigen på Cirkus, en afton där vi bjöds på mer rariteter som Gråsparven När Hon Sjunger och Uppsnärjd I Det Blå. Samtliga av dessa spelningar genomsyrades av gemenskap och publikkontakt.

Det stora rummet funkar inte

Men nu har spelrummet flyttats till Stockholm Stadion, en arena som jag misstänker bär en förbannelse över sig. Bruce Springsteens tre spelningar, för åtta år sedan, hör till de sämsta jag sett med världens bästa liveartist. Ett helt obeskrivligt klimat med regn och vinterkyla härjade, och Springsteens övernaturliga trumslagare Max Weinberg satt fast hos Talk Show-värden Conan O’ Brien. Ett år senare bevittnade jag Kiss göra sig själva till åtlöje på samma arena, allt inramat av ett pissigt vårregn.

Sedan ett par månader tillbaka har jag skämtat om att Hellström skulle råka ut för ett “Springsteen 2009-väder”. Men med facit i hand, blev det faktiskt inte så.

Det blev värre.

’’I detta pissiga vårregn’’

Jag har stått i regnet utanför Ullevi så länge att jag börjat krympa, tvingats vänta i timmar för att låta ett åskväder dra förbi Giants (Metlife) Stadium i New Jersey, men ingenting kan jämföras med det oväder som drar in över Stadion efter ett par låtar. När väl åskan mullrar högre än musiken tvingas Hellström och bandet lämna scenen för sin egen säkerhet.

Det spelar ingen som helst roll hur mycket Håkan tar i, ingenting kan få mig att glömma monsunen och desperationen då jag inser att spelningen just omvandlats till ett överlevnadstest. Väldigt få artister kan rädda sig ur en sådan situation, och en kväll där så mycket annat inte stämmer får spelningen kämpa i konstant uppförsbacke.

Att klaga på konsertljud verkar ha blivit den moderna normen hos kritiker, men jag kan nästintill svära på mitt liv att jag aldrig har hört något sämre än det här. Vartenda spår framstår som ett grymtande mullrande; det tar lång tid innan jag ens kan uppfatta att det faktiskt är Shelly som spelas. LaGaylia Frazer som bör fungera som extra bränsle med sin gospelröst  kan knappt höras. Bara hennes entusiastiska rörelser kan uppfattas, allt annat dränks i en totalt gröt. Och stråkarna i Nu Kan Du Få Mig Så Lätt  låter som den bandats på en uselt komprimerad MP3-fil.

Tyvärr blir det också tydligt att Håkan inte helt klarat av övergången till dessa mer svårflörtade spelplatser. Där Cirkus och Hovet blev som en familj känns Stadion som ett stort monster som aldrig tämjs. Det har inte att göra med någon elitism att det var bättre för då bara en bråkdel såg konserterna. En artist som Adele har i sin senaste turné hittat en form som gör att hennes intima musik funkar strålande i ett större sammanhang.

När First Aid Kit gör sitt inhopp blir det en rörig soppa där Hellström rusar runt och rapp-artisten Silvana Imam bräker ur sig några av de falskaste toner jag någonsin hört. Små och stillsamma låtar som Rocknroll och Blåa Ögon – Igen är tragiskt malplacerade i ett set som inte alls tillåter dessa mer obskyra nummer. Allt centreras kring de största hitsen.

Publiken vill inte växa upp

Tillskillnad från sina engelskspråkiga motparter i U2, Pearl Jam och såklart Bruce Springsteen, så har Håkan Hellström inte lyckats utveckla sitt gamla eller nya material med en publik som nu är nästan tjugo år äldre sedan debutskivan Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg kom ut. Mycket beror tyvärr på publiken, som vägrar släppa taget om den gamla dramaturgin.

Att vi fortfarande gallskriker i emotionellt förödande spår som den fantastiska För Sent För Edelweiss gör det plågsamt tydligt att Hellström är inklämd i ett hörn där han inte kan överge strukturer eller tradition, som i sin tur nu måste uppdateras för dessa större arenor.  

Att likt U2 göra om Sunday Bloody Sunday till en gripande ballad, går helt enkelt inte för Hellström i detta forum.

Har inte betalt för varken Erik Lundin eller Silvana Imam

Och jag ställer mig frågan igen: “Varför  insisterar Håkan på denna mängd Hip Hop-artister?” Det är som att mitt i Sven Bertil Taubes kommande konsert på Gröna Lund plötsligt annonsera att dödsmetallgruppen Slayer skall avlägga tre nummer. Reaktionen hade förmodligen orsakat stora rubriker i kvällstidningarna.     

Både Erik Lundin och Silvana Imam må ha framgångar inom sina egna genres, men jag har inte betalat för att behöva lyssna på musik jag enbart kan klassa som outhärdlig. Att jag får svälja att plåga mig igen Mustasch med Ralf Gyllenhammar i och med Kiss, eller att Avenged Sevenfold står som förband till Iron Maiden är helt rimligt, då det är snarlikt i genre. Men att Lundin skall fungera som en faktiskt del av konsertens introduktion känns helt uppåt väggarna. Att Imam deltagit i en remix av Du Fria motiverar inte detta helt malplacerade inhopp. Och som Håkan själv sjöng, ‘’bandet spelar vår låt och det låter bedrövligt kasst’’.   

En oförskämd och respektlös publik  

Tillsist kommer vi till publiken. I de tidigare mötena har jag känt att varje individ förstått musiken och texterna. Allsången har varit unison, både emotionellt och musikaliskt. Men om det är det dåliga vädret eller att den ökända Stockholmspubliken slår till igen, kan jag inte avgöra. Klart är tyvärr att folkmassan förvandlats från familjär till odräglig. Längst fram i fållan där jag upplevde konserten trycker folk sig igenom som bufflar, ett par kan knappt minnas om Valborg spelats eller inte, och för att göra det hela ännu bättre så bestämmer sig ett par andra för att genomföra ett FaceTime-samtal med video, mitt under konserten.

De lyckligaste momenten förstörs av denna horribla inställning. När Håkan står på scenen och öppnar upp sitt hjärta för saker som tolerans och respekt, samtidigt som tre stökiga personer knuffar sig igenom folkhopen som att övriga besökare var ogräs som täcker vägen, blir jag så bestört att jag faktiskt tappar bort mig i explosioner som Klubbland.

Det är en stor skillnad mellan explosiv passion och att bara tanklöst skrika med utan att förstå innebörden, att utföra glädjeskutten utan att känna hur man lyfter från marken med hjälp av likasinnade. Det mest furiösa numren liknar snarare ett hjärndött rave party med en anonym DJ, där man utan både passion eller intresse flyger runt. Glöm den där himmelska extasen som gör konserter till världens största lyckopiller, det här är ett stökigt pass hos Friskis och Svettis.  Jag tvivlar inte för en sekund på att de mest inbitna fansen, som står i den U2 Elevation-inspirerade fållan är precis så generösa och respektfulla som publiken för ett par år sedan. Men tyvärr har massmedias kompletta hysteri kring att göra Håkan till nästa Mozart orsakat att spelningarna blivit en statussak där enbart hashtagen spelar roll.  

Och det är inte med något behag jag tangerar in på områden som utpekning och att enkelspårigt bunta ihop folk. Men när mitt sällskap motar den femte armbågen i ansiktet, utan varken en efterföljande ursäkt eller ens notis, behövs tyvärr detta hårda artilleri. Jag har befunnit mig på konserter som i teorin är hårdare och stökigare, såsom AC/DC eller Iron Maiden, men detta är ett par helvetesresor värre. 

Hellströms energi räddar

Så med allt detta ur vägen så kan vi börja tala om vad som faktiskt gör den här kvällen bitvis suverän. Introduktionen går på autopilot och vi får bara en liten ändring i låtlistan från förra kvällen i Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. Men när den eminenta Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung börjar nå sin mitt exploderar himmelen, och trots att Håkan vägrar gå av scenen, så måste konserten stanna upp för att låta åskan passera. Under pausen byggs en god stämning upp på planen, med allsång och förhoppningar om att vi skall kunna få en snabb omstart.

Och när Jag Har Varit I Alla Städer fortsätter konserten, är publiken mer på tå än någonsin. Hoppet tänds inom mig att vi måhända kan få en sådan där härlig afton där publiken känns som en stor familj. Energin blir enorm i den hysteriska Ramlar och rumpor skakas loss för kung och fosterland.

Tyvärr så kan ingenting få energin att stanna kvar när regnet vägrar försvinna. Och den där explosionen blir snart bara en knallpuff. Efter någon halvtimme är soppan slut. Det återgår till ett icke tålmodigt knappande på telefoner och lite Snapchat-lekar.

Finalen är stark och framförallt Du Är Snart Där, som genom ett fantastiskt fyrverkeri ger låten en ny aura. Stor magi sker även i Valborg, denna allsångsvänliga serenad om spårvagnar och idioter. Hellström gör allt han kan för att aktivera konserten. Han glider runt i vattnet, lägger sig ned, hoppar upp och ned. Håkan har fortfarande kvar sin sympatiska framtoning, som gör att hans enkla historier blir oerhört värmande.

Men arenan är för stor och berget går inte att bestiga.

Mycket av spelningen blir ett “om bara”. Om vi bara hade sluppit regnet, om vi bara sluppit den otrevliga publiken. Och betyget jag sätter är enbart för Hellström och det eminenta bandets insats. Resten tror jag att vi alla är väl medvetna om vilken dy det hör hemma i.

Betyg 7/10

Bäst: Håkan, Valborg, Du Är Snart Där.

Sämst: Ljudet, den odrägliga och respektlösa publiken, det katastrofala vädret och Jag Utan Dig.

Fråga: Skulle någon som nyttjar FaceTime under en konsert för att ringa bekanta kunna kontakta mig och förklara varför?

Betyg på alla låtar  

Dom Där Jag Kommer Ifrån 7/10

Något ojämn start där Erik Lundin skall veva igång publiken.

Tro Och Tvivel 7/10

Jodå, den är superb, men något saknas.

Jag Vet Inte Vem Jag Är Men Jag Vet Att Jag Är Din 8/10

Den slängs in tidigt ikväll och drar igång massorna.

Jag Utan Dig 4/10

Hellströms kanske mest banala text. Genomusel poesi och ytterst tråkig.

Du Kan Gå Din Egen Väg 7/10

Regnet börjar falla och en viss tumult uppstår då folk försöker klä på sig ponchos och jackor. Håkan ändrar den inledande texten till “jag är din regnrock”.

Mitt Gullberg Kaj Paradis 8/10

Den första riktiga urladdningen, och regnet som bara vräker ned gör publiken tokig.

Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung ?/10

Omöjligt att sätta ett betyg på, då regnet nu har blivit till en monsun. Plötsligt springer en okänd figur upp på scen och bryter konserten då åskan slagit till. Håkan vägrar gå av scenen och ber om att få göra en låt till.

Jag Har Varit I Alla Städer 8/10

Otroligt lycklig och förlösande efter en minimal paus där en viss oro återfanns om ens konserten kunde genomföras.

2 Steg Från Paradise 8/10

Det sämsta spåret från den mästerliga skivan har äntligen hittat en perfekt form. Regnextasen fortsätter.

Ramlar 8/10

Helt galen, så pass vild att den bränner ut allt bränsle.

Valborg 10/10

Helt perfekt placerad efter explosionen i Ramlar, och i kombination med en mycket charmig berättelse om Hellströms son, blir den utsökt.

Shelly 7/10

Alla referenser till regn är suveräna, men ljudet är nu så dåligt att det knappt går att uppfatta vad som spelas.

När Lyktorna Tänds 7/10

Nu börjar det spåra ut, och inte på rätt sätt. Folk börjar tjurrusa genom den trånga inre fållan. Det blir så pass otrevligt att jag helt tappar bort mig.

Klubbland 6/10

En fantastisk energibomb, men som helt mördas av den nu odrägliga publiken. Silvana Imam sjunger ett par gräsliga rader ur Förhoppningar och Regnbågar.

Du Fria 6/10

Kaoset fortsätter, men återigen  inte av rätt anledning. Det verkar som det är rusningstrafik och folk tacklar sig igenom publiken.

13 6/10

First Aid Kit kommer upp på scenen. En alldeles för liten och finstämd cover som känns helt bortkommen. Att ljudet nu enbart är mullrande distorsion hjälper inte.

En Midsommarnattsdröm 6/10

Fortfarande kan jag inte komma in i extasen på grund av den omgivande skaran som beter sig som tyranner. Det är en smula bökigt på scen och Klara Söderberg ramlar på väg uppför trappen.

Din Tid Kommer 7/10

Suverän arenarock, men den där riktiga elden saknas .

För Sent För Edelweiss 7/10

Fantastiskt vacker, men fylleallsången passar inte helt in, trots texten om vin och sprit.

Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg 7/10

Vädret har slagit ur den riktiga energin ur de flesta. En duglig version, men inte ens nära den explosion den kan vara.

Det Kommer Aldrig Vara Över För Mig 8/10

Ljudet är återigen förkastligt, men denna vätebomb går inte att motstå.

Hela Huset 7/10

Jag har absolut noll intresse för Veronica Maggio och hennes musik. Men publiken verkar gilla det. Och tillskillnad mot Ullevi 2014 så minns Maggio texten. Ett plus i alla fall.

Kom Igen Lena 7/10

Maggio stannar kvar och Erik Lundin kommer tillbaka. Bra men har varit klart bättre.

Du Är Snart Där 10/10

Den är sju år gammal nu, men är fortfarande magnifik i sin sorgsna reflektion. Ett helt fantastisk fyrverkeri får vi också.

Nu Kan Du Få Mig Så Lätt 6/10

God avslutning med ett nytt arrangemang med stråkar. Dock låter hela kompet som om det bandats på en kass MP3 fil.

 

De där tre saknade Ullevi spelningarna 

aqh_xvrt6kbdpw9nbbs-nouvpjc

Det blev ingen proper recension på någon av de tre kvällarna Bruce Springsteen återvände till Ullevi för att ännu en gång pröva byggfundamentet. Vad som följer är en sammanslagen recension av de tre kvällarna som fick sin start i juni och slutade i juli 2016.

Den kritiska massan har blivit mer och mer ouppnåelig för bossen de senaste åren. Samtliga Ullevi konserter har hyllats som grandiosa och gudomliga händelser. 2012 i synnerhet känns som den punkt där alla hämningar släpptes. 28 juli 2012 förblir för många den ultimata konserten. Ett textboksexempel på att rockmusik kan skaka mer än bara betong och mark. Att den kan omforma människans inre och röra oss djupt.

I mina ögon var 2012 strålande men nådde aldrig upp till samma frälsande nivå som den där juni kvällen i Madrid samma år. Jag vågar knappt tänka på vad som hände efter de där nästan fyra timmarna. Känslorna, minnena och nostalgin kväver nästan verkligheten. Madrid 2012 är det största jag någonsin sett.

2012 skulle sedan avslutas med tre makalösa galor på Giants (Metlife) Stadium, där den första spelningen närmade sig Madrid-klass. Ullevi hamlade lite i kläm. 28 Juli i synnerhet, efter ett rent perverst ösregn som vägrade sluta, som i sin tur skulle leda till två hemska veckor i sjuksängen för egen del.

Ullevi 2016 var personligen vid flera tillfällen ännu bättre än 2012.

Wrecking Ball turnén drogs med styrkan och svagheten att vara byggd kring ett tight narrativ.

My City Of Ruins och Tenth Avenue Freeze-Out fick nytt liv i och med Clarence Clemons hyllningarna. Inte olik från The Rising rundan (som jag inte såg) där flera nummer blev cementerade och väl repeterade. Efter att ha blivit van vid Magic och Working On A Dream svängarna kändes det något stelt att We Take Care Of Our Own (underbar), Wrecking Ball (oerhörd) och slutligen Death To My Hometown (usel) konstant följde i samma ordning. Det ledde till en ytterst liten känsla av stelhet. Att ha tältpinnar i ett set är såklart nödvändigt, men det hade varit intressantare om Springsteen valt att förlägga det mer obekanta materielet till senare delar i konserten, likt Long Walk Home år 2008 som fick värma upp publiken inför Badlands.

The River turnén 2016 var en återgång till det vansinniga och vidöppna som Magic turnén blev känd för. Enbart superklassiker får stå som grundstruktur. Ingen kan nog klaga på att få höra The River, Sherry Darling och Hungry Heart som ’’stapelvaror’’, det är som att klaga på att få pommes frites i världsklass serverade till varje måltid.

Kväll ett inledes med den helt förödande starka The Promise. En låt som kallats en gömd skatt och bossens kanske mest oförlåtliga beslut – att välja bort den från Darkness On The Edge Of Town. Pianoversionen som Ullevi får höra får alla hårdhudade och cyniska Springsteen-experter att helt kapitulera.

Sen kallas ’’the mighty’’ E Street Band upp på scenen och pumpar igång Badlands. Detta monster, denna koloss, tjuren som rusade genom Madrid, bulldozern som krossade samtliga tre delstater på Barclays Center i Brooklyn, New York blir på Ullevi… INGENTING.

Publiken vägrar att aktiveras. Reaktionen är som att en röd Volvo passerat på e4’an vid rusningstid. Det är som att hela Ullevi är drabbad av en allvarlig koma. Om det är midsommarspriten som vägrat lämna blodådrorna eller en besprutning av valium, går inte att avgöra. Faktum kvarstår dock att detta är den sämsta publiken jag någonsin upplevt på en Springsteen konsert sedan den där isboxen som var Leipzig 2013.

Första kvällen hålls vid liv av en otrolig Bruce som gör allt för att tina upp en publik som tidigare blivit legendarisk för sin entusiasm. Den stora höjdpunkten i den första akten blir My Hometown, trots att ett lätt regn faller är den odödliga texten om en döende småstad så vacker att den värmer upp själen. Efter en standardiserad sektion med en ösig Johnny 99, Youngstown

och stenhård Murder Incorporated så kommer ännu ett oförglömligt ögonblick

i American Skin (41 Shots). Denna kontroversiella hymn om dödskjutningen i Bronx, New York får nu representera de offer och liv som lämnat världen i och med vansinnesdådet i Orlando, Florida. E Street Band drar ut och förlänger mästerverket i evighet. Varenda not slår som en pålkran mot hjärtsträngarna. När de startar om den igen med ett ännu större klimax spränger bossen alla gränser.  Konserten börjar äntligen få igång någon som helst puls från publiken i och med ett riktigt publikfrieri med Working On The Highway och Waitin’ On A Sunny Day.

Och så kommer den numera givna Ullevi klassikern Drive All Night. Återigen så kapitulerar alla sinnen. Vemodet och ömheten förstärks i den vackraste versionen som någonsin spelats. När Bruce viskar fram de sista textraderna finns det inga ord eller formuleringar som kan fånga ögonblicket.

Precis då gör E Street Band en klassisk ’’kör över alla igen’’ uppvisning i en helt otrolig version av Tunnel Of Love, låten som fått vila sedan 2008. Ikväll är den perfekt, perfekt. Från det inledande aggressiva trumintrot till Nils Lofgrens helt sinnessjuka solo.

De här två låtarna blir konsertens hjärta.

När den tredje akten väl inledes med Born In The U.S.A och avslutas med en vild Shout så kommer äntligen publiken på fötter. Då släpper koman och apatin och ger en liten, liten aning om vad en Springsteen konsert skall vara. Seven Nights To Rock har aldrig låtit bättre och är så brutal att jag måste blunda.

Thunder Road i akustik form får avsluta en kväll som helt räddas av E Street Bands energi och gränslösa hängivenhet.

Nästa afton ärver samma väder från kväll två 2012. Regnet gör hela Göteborg våt och kallt. Vädergudarna skonar dock publiken genom att undvika mer än duggregn under konserten. Som alltid får kväll två mer fokus på kalenderbitare. Redan som låt nummer fem kommer

Something In The Night. Det riktigt svarta materialet från Springsteens hårdaste album,

Darkness On The Edge Of Town. Kväll två skall kantas av rariteter och undangömda mästerverk. The Price you Pay som äntligen nåt en perfekt version dras fram, även den helt underbara Jole Blon, ett cover-ögonblick med Gary U.S Bonds får sig en sväng om.

Hela kväll två får snabbt signalementet som en frälsning för de mest inbitna, en som vanligt helt andlöst stor Racing In The Street och en turné premiär av den intensiva Lucky Town. Men precis som den första kvällen så är det Tunnel Of Love ögonblicket som står sig som starkast.

Tougher Than The Rest spelas för första gången i Sverige sedan 1988. Återigen får vi en klassiker serverad som får mig att buga djupt av tacksamhet och repsekt.

Jungleland får en repris från 2012 och är monumental men inte så överväldigande (en omöjlig sak) som gången Springsteen chockade en hel värld då den debuterades som en super special sista kvällen 2012.

Finalen är identisk med kväll ett, förutom Ramrod som äntligen får Ullevi att skrika ’’bosstime !’’.

Kväll två är bättre men återigen så vägrar publiken delta och göra den odödlig.

Finalen sparas en hel månad och får hela Sverige att återigen vallfärda till Ullevi. Kväll tre har haft en konstig plats i Springsteens senaste historik. Förutom ett par undantag som Giants Stadium 2008 så har den tredje kvällen alltid haft svårt att hitta en plats, de blir ofta en udda mix som inte alltid tillfredställer efter allt godis från kväll två. Den extra månaden hjälper till att ta bort den mest extrema udden av förväntningar.

Spekulationerna förblir dock vilda fram till sista minuten och frågan alla ställer är; ’’skall The River spelas i sin helhet ?’’

Svaret kommer redan efter Meet Me In The City, bossens längsta album skall spelas i sin helhet. Detta resulterar i en show som till stor del är identisk med de två jag bevittnade i Brooklyn i April. Spontaniteten försvinner samt spänningen. Men vem kan egentligen klaga när vi får ett av världens bästa album framförda av ett E Street Band som vill toppa alla förväntningar och skapa ännu en klassiker ?

Höjdpunkterna blir en helt galen Cadillac Ranch, en strålande Independence Day, The Price You Pay och som förra gången Drive All Night som inte ens kan betygsättas.

Och tillslut får vi en publik som kan tillåtas stämplas som sann Ullevi publik. Engagemanget och energin är påtagligt större än de där två sömnsessionerna i juni.

När The River är slut och finalen inleds är det fokus på fullt ös. Candy’s Room är blodröd av intensitet där Max Weinberg nästan slår sönder sina trummor. Badlands som äntligen får publiken att röra sig.

Finalen är förutsägbar men effektiv, jag kan dock tycka att något oväntat extranummer kunde fått göra entré (Detroit Medley vart är du !?). Men alla petitesser till invändningar förvandlas till lacknafta som dunstar då Twist And Shout slutligen gör sin premiär. Allt spårar ut och exploderar. Äntligen skakar marken så våldsamt att jag börjar bli rädd för att Ullevi ännu en gång ska få se sig mördat av E Street Band. Bossen vill inte sluta, Twisten blir en gigantisk allsångsövning, sedan ett massivt stampande hopp och slutligen totalt kaos – på bästa sätt.

Det vägrar att ta slut, extasen accelererar bortom all sans.

Kväll tre bli tillslut den bästa av de tre och känns slutligen som en sann Ullevi saga.