Metallica Ullevi 09-07-2019 Recension

Summering: En urstark final skapar en minnesvärd spelning som förlitar sig något för mycket på ett ytterst ointressant album. 

Jag minns den gången jag först hörde om The Rolling Stones, detta då de turnerade för 16 år sedan och gjorde tre hyllade konserter i Stockholm. Att ett gäng herrar på över 50 år, fortfarande turnerade och fyllde jättearenor fick denna unga recensent att bli storögd. Pop – och rockmusik har alltid varit förenat med ungdomlighet; unga män eller kvinnor som levererar lättsam musik om nonsens ’’om myggbett som svider och gyllene tider’’. 

Stones kändes som en engångsfall, den grupp som skulle bli ensamma att turnera i sådan ’’hög’’ ålder. När Metallica debuterade på 80-talet så var det med några av musikvärldens mest vågade kompositioner. De skrikande gitarrerna, lyriken om död och att sparka stjärt, skakade hela världen. Till och med under tidigt 00-tal, så var hårdrock och Heavy Metal associerat med något farligt, främmande och hotfullt. 

Att säga att man lyssnade på Iron Maiden eller Metallica, var som att påstå; att man mellan slöjden och hemkunskapen, drack Whiskey och kedjerökte cigaretter. Framförallt så var Metallica associerat med ungdomlig våghalsighet. 

När vi idag står på ett fullsatt Ullevi, så känns denna tidiga illusion som något hämtat ur en Sovjetisk historiebok. Metallica och deras musik är idag definitionen av kommersiell, numera finns det ett Metallica-Monopol, tonvis med videos och dyra skivboxar med gruppens namn. Det tidigare chockvärdet som fanns i de explosiva gitarrerna och de hänsynslösa texterna, är ungefär lika uppseendeväckande som ett avsnitt av Hem Till Byn

Sångaren James Hetfield fyller 56 år i augusti, något som gör att frontmannen bara är 4 år ifrån samma ålder som Mick Jagger – då han showade på Stockholms Stadion 2003. Metallicas period som något alternativt och extremt är över… Den typen av chockakter spelar istället på klubbar och barer som är så små att de inte ens dyker upp på Googles kartor. Heavy Metal är idag en självklar gren inom musiken, och fördomen att de över sextiotusen besökarna, bara består av djävulsdyrkande anarkister, kunde inte vara mer fel. 

Till och med på innerplan – i den så kallade Golden Circle, finns det gott om både stora och små som bördans ut med dedikerade hårdrockare – med så mycket nitar på kläderna att de kan öppna en hårdvaruaffär.  

Den svenska sommaren spökar

Och då bandet går upp på scen – efter den självklara introduktionen med Ennio Morricones The Ecstacy Of Gold, så har den svenska sommarsolen inte hunnit tacka för sig. Showen är en U2-inspirerad historia med en kolossal LED-vägg som kan visa både film och bandmedlemmarna. Men i den svenska sommaren så klarar detta enorma bygge inte av mycket. Vad som skall visa upp häftig grafik, blir till en suddig gröt i det oerhört starka solljuset. 

Starten dras också med flertal låtar från bandets senaste album, Hardwired…to Self-Destruct, en högst medelmåttig historia. Förvisso så är de fyra herrarna både laddade och inspirerade, men den där livsfarliga explosionen – som kan framträda på de riktigt stora konserterna, vill inte riktigt träda fram i konsertens början. Dessutom har vi hamlat i den del av Golden Circle som verkar vara måttligt roade av det som sker på scen, denna specifika plats är lika stilla som åskådare på en stadsbegravning. 

Festförstörare

Och den stora mängd nya låtar blir något av en festförstörare, mottagandet är ibland lika svalt som ett dopp i en utav Göteborgs kanaler. Även om Kirk Hammet och James Hetfield ser ut att njuta av att inte behöva spela ett renodlat greatest hits-set, så står det tydligt att Metallicas största tid, är i sitt 80 – och det tidiga 90-talet. Så fort Ride The Lightning avfyras som tredje låt så börjar elektriciteten att ta vid, tyvärr så svajar ljudet som en flagga i stormvinden. 

Även om stämningen inte är så euforisk som den kunde vara, så får vi ett laddat och mycket glatt Metallica som drar ut på flera låtar och gång på gång tackar den svenska publiken, Hetfield sjunger starkt och aggressivt genom de två timmarna och tjugo minutrarna. Den riktiga energin börjar träda fram i Moth Into Flame – det nya albumets sanna höjdpunkt, här så blir ljudet bli till en murbräcka som slår sönder Ullevi likt Springsteens Twist And Shout. Mörkret infaller snart och bandet sätter igång så mycket pyro att det går att grilla korv på de närmsta ståplatserna. 

Galen och oväntad cover

Härifrån bjuder Metallica på en galen cover-version av Staten och Kapitalet – som sjungs på usel men, entusiastisk svenska av Robert Trujilo. Mindre trevligt är valet att spela i Frantic från St. Anger, en malande sågklinga som får publiken att titta förvånat på varandra. 
Men tillslut så når vi One, även om jag inte är stormförtjust i detta evighetsspår från 
And Justice For All, så blir Ullevi-publiken lika tight som en sluten näve. 

Från det suggestiva introt till den hårda finalen, så blir One startskottet på genuin Metal-hysteri. När bandet – tillslut, drar igång Master Of Puppets så faller alla bitarna på plats. Detta spår som dyrkats av unga och aspirerande gitarrister – som förstört öron och fingrar med att spela det dåraktigt svåra introt, är en euforisk bomb, det instrumentala mellanspelet tar fram landets finaste kör då hela 64 050 personer sjunger med. 

”DIE !”

Och sedan bara rusar det… For Whom The Bell Tolls stampar ned hela Göteborg och kvällens tappning av Creeping Death är ofattbar, i ’’die-partiet’’ så blir konserten en fysisk manifestation utav en tonårsdröm, där man låser in sig på rummet och sträcklyssnar på musik vars lyrik innehåller död och faraoner. Seek & Destroy blir än mer bensin på elden och allsången vägrar att ge sig. 

Spit Out The Bone som inleder konsertens sista del, må vara menlös som låt, men framförs med en helt bindgalen intensitet och innehåller kvällens bästa trumspel för Lars Ulrichs del. Dubbeln från det svarta albumet, Nothing Else Matters och Enter Sandman, känns som det ultimata avslutet. Där det första spåret tänder upp hela arenan med hjälp av telefonblixtar och tändare, så  övergår allt snart i skrikande sång och galen dans i Metallicas största och mest välkända hit. 

Vackraste syskonskapet

Denna helt fantastiska och publikfirande final väger upp en start och mitt som är i stort behov av syre och adrenalin. I slutet av konserten så stannar hela bandet kvar på scen och öser beröm över Göteborg och bjuder på obscena mängder med plektrum och trumpinnar till de tappraste besökarna – allra längst fram, just då så känns hårdrockens syskonskap som bland det finaste någonsin. 

Betyg 8/10 

Bäst: Master Of Puppets, Creeping Death, Moth Into Flame, The Unforgiven, Seek & Destroy, For Whom The Bell Tolls och Enter Sandman

Sämst: Mängden nytt material som knappast inspirerar någon och säkerhetspersonal som måste höra till bland de otrevligaste någonsin.   

Fråga: Vems ’’briljanta’’ ide var det att spela Frantic ?  

Betyg på samtliga låtar 

Hardwired 6/10 

Hård öppning, men ljudet vägrar samarbeta och publiken är inte riktigt på tårna. 

The Memory Remains 8/10 

Låten är som skapt för stora arenor och dess medföljande 64 050 man starka kör. 

Ride The Lightning 8/10 

En riktig gammal goding som manglar publiken i sina tokiga gitarrsolon. 

The God That Failed 7/10 

James Hetfields sorg och frustration över sin döende mor, är bland det mer emotionella bandet gjort, dock så verkar publiken inte vara riktigt lika gripna av dramat.   

The Unforgiven 8/10 

Vem behöver Nothing Else Matters när vi har detta melodiska mästerverk ? 

Here Comes Revenge 6/10 

Starkt framförande, halvdan låt. 

Moth Into Flame 9/10 

Nu börjar det hetta till – bokstavligt talat. Pyrotekniken plockas fram på allvar och hela Ullevi häpnar över galenskapen i både musik och scenshow. 

Sad But True 8/10 

Detta är definitionen av tungung.

Halo On Fire (ink Staten och Kapitalet) 6/10 

Halo On Fire kan vi leva utan, däremot tar vi gärna emot den charmiga version av Ebba Grön-covern, även om Trujilos svenska inte kommer att vinna honom några språkliga medaljer. 

Frantic 2/10 

Tick, tock… När är detta trams slut ? Fullkomligt obegripligt låtval från gruppens mest meningslösa period.  

One 8/10 

Bomber och granater ! Kapten Haddock skulle stormtrivas, tack och lov så gör publiken det också. Otroligt snygg och välkomponerad show på LED-skärmarna dessutom. 

Master Of Puppets 10/10 

Nu är den riktiga rock-euforin på gång. Hysterisk hårdrocks briljans.  

For Whom The Bell Tolls 9/10 

Lyckan och energin bara fortsätter. 

Creeping Death 10/10 

Ett helt genialiskt framförande. Det går så pass mycket snabbare än sitt inspelade original, att det borde vara varning för hjärtinfarkt, och ’’Die’’-sektionen är himmelsk. 

Seek & Destroy 10/10 

Folkfest och pulserande masspsykos. 

Spit Out The Bone 6/10 

Menlös låt, men ett otroligt intensivt och aggressivt framförande. 

Nothing Else Matters 8/10  

Publiken går i taket utav lycka inför denna uttjatade men klassiska ballad. 

Enter Sandman 10/10 

Mer publikfriande och storslaget kan det inte bli, all ammunition och energi bränns av i denna fantastiska final. 

At Eternity’s Gate Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Fruktansvärd ful och högdragen smörja med ett soundtrack som djävulen dansar till på helgerna. 

Då Mads Mikkelsen gästade Stockholm Comic Con förra året så passade vi på att ställa en kort fråga: hur det var att spela in At Eternity’s Gate ? Mikkelsen svarade med ett stort ”Det var meget sjovt” enkelt översatt – ”det var jättekul”. Och om det inte vore för det uttalandet så

hade det varit i det närmsta möjligt att hitta något i At Eternity’s Gate som har någon sorts association uttryck som underhållande eller roligt…

Filmvärlden drabbas ganska ofta av rundgång, då och då blir det lite extra påtagligt. Vi serveras årligen en drös med nyversioner av gamla filmklassiker. Och så ibland så får vi ett knippe filmer som är lika som två blåbär då vi ser till deras berättelser eller huvudämnen. 

’’It takes two…’’

Loving Vincent – som vi recenserades för ett par år sedan, var – berättarmässigt, inget att bli lyrisk över. Filmens invecklade animering var mellan varven imponerande, i andra stel och ofrivilligt lustig. Att man valde att berätta historien om Vincent Van Goghs sista år i livet, i någon sorts Rashomon-stil – där diverse individuella berättelser utgör filmen, gav filmen lite mystik och spänning. 

At Eternity’s Gate är i grunden en mycket enklare film, men tyvärr så accepterar inte regissören Julian Schnabel detta faktum. I ett försöka att ’’förhöja’’ filmupplevelsen, så krånglas filmen till, förhoppningarna är att vilseleda publiken till att tro att filmen är betydligt mer innovativ och djup än den egentligen är. Detta leder till att hela filmen snabbt faller in på ett otäckt tröttsamt och destruktivt spår som rentav stinker av pretention och självgodhet. 

Van Goghs tavlor delar idag samma väggar som konstnärliga gudar som Picasso och Salvador Dali. Den säregna och hårda värld som Van Gogh visade upp i sin konst var rentav revolutionerande, motiven är vardagliga – med ett stort fokus på närgångna porträtt och färggranna landskap, samtidigt finns det ett tredimensionellt djup i varje målning. 

Gult är fult 

Färgen gul återkommer i ett antal av Van Goghs mest berömda målningar. Julian Schnabel har otursamt nog – för publiken, intalat sig att filmens utseende blir mer autentiskt eller snarlikt en Van Gogh-tavla, om allting dränks i gult. Tron att detta skall skänka det visuella attributen någon skönhet slår slint. Hela filmen ser ut att vara drabbad av gulsot, och inte någon konstnärlig bildskönhet. 

Utöver detta så fascinerar sig Schnabel för helt förfasande usla visuella knep, detta manifesterar sig i att låta kameran skaka som om den vore ett asplöv i en orkan. Sedan blir det oändliga bilder på identiska veteodlingar där man allra helst riktar kameran rakt ned i marken. 

I bästa fall – då det gräsliga gula filtret blandas med starkt solljus, så ser filmen ut som ett par lösryckta och avförda scener från resebyrån TUIs sämsta reklamfilmer. Att Mads Mikkelsen dessutom medverkade i en ökänd snutt för nämnda bolag, för ett par år sedan, kan bara sammanfattas med en ansträngt skratt. 

Musik designad för tortyr 

Där ögonen och tålamodet tryter ganska snart – i denna visuellt horribla upplevelse, så är det ingenting emot vad ett par normala mänskliga öron kommer behöva genomlida i två timmar. Det sades/sägs att det skräckfängelset Guantanamo Bay använder Heavy Metal band som Metallica, uppskruvat till högsta volym, som ett tortyrredskap. 

Jag kan med sorgen i hjärtat nu konstatera att Tatiana Lisovskaya soundtrack för At Eternity’s Gate numera kan komma att ersätta James Hetfield och Lars Ulrichs knivrock. Bestående av ett spikpiano – som kan jämställas med att få sitt huvud dunkat in i klump av bly, så plågas vartenda mänskligt sinne. 

Det låter som att dagisföreståndaren glömt att låsa förskolans pianot och en hel hop av småbarn bankar och slår på klaviaturen som om det vore en smällkaramell – fylld med godsaker, som vägrar att brisera. Efter att behövt höra valsång med distorsion i Jackie, så bad jag till högre makter om att aldrig mer behöva genomlida något liknande, bönerna har inte hörts och vi har ytterligare ett soundtrack som måste uppsökas och grävas ned tillsammans med hela världens radioaktiva avfall. 

I detta ljudmässiga helvete så späs det på med metafysiska utläggningar i filmens dialog som nästan leder till att jag måste krypa under biostolen för att behålla något anständigt mentalt tillstånd efter att denna mardröm tagit slut.

Dafoes svåra år 

Jag kan inte nog uttryck hur mycket jag uppskattar och respekterar Willem Dafoe. Ständigt placerad i biroller och alltid lika ödmjuk och generös gentemot fans, så gör det fysiskt ont att konstatera att Dafoe medverkat i två praktfiaskon under 2018, i och med detta och Aquaman. Dafoe borde blivit tilldelad hela filmen som en plattform att visa upp sitt fantastiska skådespel, och ett par gånger så kan man skymta ett både empatiskt och utsatt porträtt av en man som är långt före sin tid – då vi talar om konstnärskapet. Van Gogh missförstås gång på gång, och hans isolering och ensamhet borde vara filmens hjärtefråga, inte denna – ofrivilliga, dumhet som filmen visar upp. 

De få relationer som Van Gogh bygger upp under filmens gång, kunde ha blivit emotionella språngbrädor, men filmens dramatiska kärna förtas av de motbjudande pretentionerna. Där Dafoe nästan dränks av det motbjudande överflödet av dålig smak och minst lika usel regi, så blir den – i ordinarie fall, lysande Oscar Isaac till ett stort ingenting i rollen som Paul Gauguin. Det förekommer också ett antal toppskådespelare – Niels Arestrup och Mathieu Amalric, båda i totalt irrelevanta roller. Mads Mikkelsens roll är förvisso inte usel men liknar snarare ett gästinhopp. 

Liver består av 29 000 dagar…

Själva upplösningen kan inte heller ses som något annat än pinsam, Van Goghs död är ett fortfarande omdebatterat ämne, och internet är inte precis fattigt på diverse teorier om vad som hände den är dagen i södra Frankrike. Oavsett så måste händelsen placeras i berättelsen så att den känns fullständig eller rimlig. Men hela slutklämmen liknar en bedrövlig eftertanke, mitt i detta malande trams av fult foto och gräslig dialog, så dyker slutet upp från ingenstans och lämnar biopubliken i ett än mer frustrerat tillstånd. 

Mads Mikkelsen talar i sin reklamfilm för Fritidsresor/TUI, om hur många dagar som bara rinner ut som sand i händer. Jag kan inflika att ingen dag på denna jord bör spenderas åt att se At Eternity’s Gate

Betyg 2/10 

Pacific Rim Uprising Recension

023

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018

Summering: Gräslig och vedervärdig smörja som helt och hållet ignorerar Guillermo Del Toros känsla för detaljer. Det kan egentligen inte bli mycket sämre än såhär. 

Måhända var inte Pacific Rim något makalöst stycke film. Utan Guillermo Del Toros fantastiska sinne för design så hade filmen nog avförts innan ens den första sidan av manuset skrivits. Och det enda riktigt positiva med filmen var hängivenheten och passionen för att differentiera och karaktärisera alltifrån cockpits till landningsbanor. Alla stora bullriga robotar hade närapå en egen personlighet genom sitt utseende. Sedan har Del Toro – som alltid, ett gigantiskt hjärta för allt han gör. Utöver det så fanns det inte mycket att gilla, Charlie Hunnam var lika rolig som en berusad karaoke sångare på Finlandsbåten och övriga personer går inte att erinra. Det riktigt positiva var a det faktum att det går att göra en film om stora robotar som slåss utan att det behöver degradera sig till den låga nivå Michael Bay satt med Trasnformers-serien.

Jag var inte ensam om att ha en ljummen reaktion till Pacific Rim, och uppföljaren hamlade i ett utvecklingshelvete som inneburit ett bolagsbyte samt att Del Toro nu enbart deltar som producent. Medan Del Toro har åkt jorden runt med sin The Shape Of Water så har Pacific Rim Uprising legat och växt till sig likt en sommarförkylning, om Universal hade varit nådiga så skulle den skickats till smittskyddsinstitutets säkraste valv och låsas in. Istället har vi fått en uppföljare som eliminerar alla pluspoäng från Del Toros film och istället kompenserar med gräsliga karaktärer och fasansfullt dåliga actionscener.

021

Jägermeister

Vad som återstår nu är en skramlande och hjärndöd smörja som saknar hjärtat, engagemanget och övertygelsen. Och för att vara en uppföljare till en film som närmar sig fem års ålder som i sin tur hade ett svagt allmänintresse, så är det förvånansvärt att hela filmen mer eller mindre kräver att man bör ha sett föregående film minst ett par gånger för att förstå alla händelser.

Den minimala mängd story som faktiskt finns är så usel och obefintlig att filmskaparna lika gärna kunde ha nöjt sig med en trailer, mycket mer än så orkar man inte med. Det smälls och sprängs mer än i en aktiv krigszon, skillnaden nu är att det är en robot på andra sidan som mottar smällarna och då allt ser snarlikt ut blir det omöjligt att förstå vad som händer. Det slåss, bankas och lever rövare i över en timme, efteråt är jag redo för både en Panodil, Ipren och Alvedon för att stilla huvudvärken. Jag känner mig som en hund på nyårsafton, livrädd och plågad av det eviga smällandet. Det är nästan lika hemskt – ljudmässigt, som den gången Metallica och Lou Reed släppte sin kolossala kalkon Lulu, till och med ljudet av en trasig gräsklippare är att föredra.

0151

World Wide Suicide 

John Boyega är den enda medverkande som överhuvudtaget ger filmen någon som helst relevans. Manuset är av samma skräpkvalitet som resten av filmen dras med. Om Boyega nu är godtagbar så är resten av skådespelarna så undermåliga att det är svårt att veta vem man skall kritisera först. Värst är Charlie Day som redan nu har gjort sitt till årets första och bästa kandidat för priset som årets sämsta skådespelare. Tillsammans med Burn Gorman utgör deras vetenskapliga duo en ny definition av dum och dummare.

Sedan kulminerar allt i en fyrtio minuter lång sekvens där man slår sönder allt inom radion av tio mil. Och som om inte det är nog så är varenda sekund av Pacific Rim Uprising patetiskt förutsägbar. Det kan inte sluta tillräckligt snabbt och då eftertexterna slutligen räddar oss så lämnar jag salongen lika snabbt som om det hade uppstått en våldsam brand. Så om man är på jakt efter gräsligt skådespel och en anskrämlig story så är det bara att hoppa på tåget och förhoppningsvis hitta någonting av värde, chanserna till det är nog detsamma som vårt betyg, rekordlågt…

Betyg 1/10