Summering: Eminent Zellweger lyckas inte kompensera för en platt film.   

Att Renée Zellweger gör sin första bra roll – efter årtionden som skådespelare, är så anmärkningsvärt att man nästan glömmer bort hur medioker Judy är som biografi. 

Tillsammans med helt hopplösa kollegor som Reese Witherspoon, Anne Hathaway och Sandra Bullock, så utgör Zellweger en – av många, anledningar till varför Oscarsgalan och dess jury numera ses som en ska klåpare. Alla de nämnda aktriserna har – på diverse vis, lyckats roffa åt sig det mest prestigefyllda priset som filmindustrin kan utdela, detta för roller och insatser som i efterhand är parenteser eller rent amatörmässiga. 

Efter sin – menlösa, insats i Cold Mountain så har Zellweger bjudit på en mängd urvattnade och  ointressanta filmer och rolltolkningar. Utan att fästa någon större vikt vid aktörers privatliv, så verkade den totala bottnen ha nåtts då Zellweger visade upp sitt ”nya jag” med ett helt oigenkännligt och sönderopererat ansikte. 

Därför är rollen som en utmärglad Judy Garland som gjord för Zellweger. Båda delar excentriska personlighetsdrag och ytterst specifika sätt att tala. Men där Renée Zellweger bara figurerar flyktigt i skvallertidningar, så är tragedin – som är Judy Garland, något helt annat. Garland som cementerade sitt namn med Trollkarlen Från Oz, skulle bara vara början på ett ungt offer som filmindustrin skördat. 

Det hela och det halva 

Judy delar många likheter med Jon S. Bairds film Helan Och Halvan, båda filmerna väljer bort ett  grandiost berättande, istället fokuserar man på en mindre och utvald del ur sina respektive subjekts liv. Där berättelsen om två av filmvärldens mest älskade komiker hade både tårar och skratt, så finns det absolut ingenting att dra på smilbanden för i Judy, både vad gäller berättelsen eller utförandet. 

Men först till filmens starkaste attribut… Renée Zellweger gör en helt utomordentlig rolltolkning av den förstörda och desperata stjärnan. Zellweger är sminkad till oigenkännlighet och har noga studerat den äldre Garlands kroppsspråk. För den som är intresserad att jämföra, så är Zellwegers gestaltning nästan lika porträttlik som Helen Mirrens porträtt av drottning Elizabeth II i The Queen. 

Sprutlackerad 

Om nu bara filmen hade varit lika autentisk och engagerande som Zellwegers rolltolkning, så hade Judy kunnat vara en sublim studie i ett mänskligt förfall. Själva berättelsen är endast ytligt sorgesam utan att någonsin engagera. Flertalet berättelser om en stjärnors – eller giganters, uppgång – och falla, har flera gemensamma anslagspunkter, men även på ett strukturellt plan så    så är Judy oskiljaktig från filmer som Walk The Line eller Ray. Dialog och händelseförlopp känns enbast sprutmålade med annan färg, karossen och de andra delarna förblir detsamma, en bil må komma i flera olika färger men modellen är densamma i det här fallet.  

Den här förutsägbara strukturen – och naturen, blir tillslut så påfrestande att Zellwegers rollprestation blir aningen kvävd. Där hennes perfekta mimik och kroppsspråk förblir lika kraftfulla som Judy Garlands ikoniska och igenkännbara röst, så är materialet Zellweger arbetar med så blekt att ett par scener påminner om tradiga charader, med klyschig dialog och utstuderade – samt förutsägbara, metoder att manipulera publiken. 

Som starkast i tillbakablickarna 

Garlands liv bestod huvudsakligen av lidande, förnedring och desperation. Därför hade filmmakarna gärna fått göra en film som var lika svart som natten. De mest obehagliga och upprörande sekvenserna är faktiskt dem där Zellweger alls medverkar, istället så blir  tillbakablickarna från Garlands barndom det som blir mest drabbande. 

I de stunderna så ser vi tydliga paralleller med nyhetsrubriker om monster som Harvey Weinstein eller Bryan Singer, som utnyttjar sin maktposition för att tillintetgöra människors liv. Därför är det märkligt att sektionerna med den vuxna Garland inte berör på samma sätt, berättandet är helt enkelt för traditionellt för att engagera. 

Cyniskt spel 

Och tyvärr så blir kontentan – av denna halvdana studie i misär, ett sorts manifest över den enorma cynism som alltid härjat i filmindustrin. Likt hungrande och ärelystna rubriksättare, så är Hollywood inte direkt känt för att behandla känsliga ämnen med någon större vördnad. Efter det vedervärdiga mordet på skådespelerskan Sharon Tate, så tog det inte lång tid innan Hollywood började fila på ett par filmer som tog inspiration ifrån ett av århundradets mest avskyvärda brott. 

Judy blir tyvärr en bricka i detta cyniska spel. Filmens brist på något genuint engagemang gör det uppenbart att hela syftet med filmen är som kommande lockbete för den uppkommande Oscarsgalan. Och därmed har man och förvandlats blivit det man kritiserar genom filmen, en opportunistisk profitör som varken bryr sig om sitt subjekt eller publik. Tydligast blir det i filmens final – som landar på samma trovärdighetsnivå som berättelse om UFOn, jätteapor i skogen eller sjömonster i Skottland. 

Förtjänar mer 

Skillnaden är bara att Judy Garland fanns på riktigt och förtjänar mer än att bara bli till ett tårdrypande spektakel utan hjärta. 

Betyg 4/10