Summering: Aningen bättre än sin gräsliga föregångare men fortfarande träig, förutsägbar och oinspirerad. 

Nog för att det allt är en liten uppryckning mot senast, men i övrigt är det precis  som för fem år sedan, det vill säga plastigt, stelt och slarvigt. Att misslyckas så pass kapitalt som regissören Robert Stromberg gjorde med Maleficent för fem år sedan, vore som att förlora mot en hamster i ett stavnings test. Walt Disney är lika synonymt med filmindustrin som den jättelika Hollywood-skylten som står uppe i Los Angeles kullar. 

Få bolag är så associerade med sådant total dominans inom sitt marknadsområde. Det Disney som existerar idag är bortom grundaren Walt Disneys allra vildaste fantasier. Där intäkterna från klassiker som Musse Pigg och Kalle Anka är tillräckligt för att försörja stora delar av det svenska samhället, så har Disneys största framgångar varit i de massiva uppköp som gjorts under VD’n Bob Iger. Genom att spendera åtskilliga miljarder dollar så har Disney lyckats återuppliva Star Wars och skriva filmhistoria med Marvel Studios, även Pixar fortsätter att vara ljusår för all annan  animerad film. Där dessa osannolika framgångar överväger det mesta, så har Walt Disney Studios  inte haft det lika lätt. Där Tony Stark, Rey och Woody och Buzz, springer ifrån all konkurrens, så har Walt Disney Studios ”inhemska” produktioner haft en betydligt mer oförutsägbar historik. 

För varje Frost och Moana, så finns det en Flygplan, en Bolt – och i värsta fall, en John Carter eller A Wrinkle In Time. Varför Disneys interna produktioner är så inkonsekventa känns närmast oförklarligt. Maleficent blev den där märkliga hybriden där filmen var mottog svidande kritik men ändå lyckades spela in gigantiska mängder med pengar.

Godislandet 

Filmens groteska budget – på över 100 miljoner dollar, måste ha lagts på dyra espressomaskiner eller svinaktigt kostsam catering, och inte på essentiella saker som kostym eller scenografi. Ur ett regiperspektiv så är Maleficent ett avskräckande exempel hur man inte skall regissera fantasyfilm. En film som utspelar sig i ett drömlikt sagolandskap måste kunna förmedla någon form av genuinitet eller förtrollning. Men istället för påkostade kulisser och snygga kostymer så blev publiken serverade syntetiska CGI-landskap som var identiska med en skrikigt färggrann godisbutik på steroider. Mängden kemikalier och farliga tillsatser var nog detsamma, visuellt så var – och är, Maleficent en ren och skär tortyr för ögonen. Värst var de tre goda feerna som porträtterades av bla Imelda Staunton och Lesley Manville, som – om möjligt, är än mer obehagliga att beskåda än filmversionen av den blåa igelkotten Sonic. 

Berättarmässigt var det inte heller mycket att hänga upp ense fjolårets julgran. Men detta hindrande inte Maleficent från att generera en inkomst på en bra bit över 750 miljoner dollar. En uppföljare var därmed given, och denna gång har Disney bytt ut Robert Stromberg mot Joachim Rønning, mest känd för båt-dramat Kon-Tiki. 

Tyvärr så anländer även Rønning med ett tungt och otrevligt bagage, detta i form av den senaste Pirates Of The Caribbean filmen; Dead Men Tell No Tales, en minsta lika gräslig film som  Maleficent. 

Näsan över vattenytan 

Och gudskelov så är Mistress Of Evil snäppet bättre än både Dead Men Tell No Tales och Maleficent nummer ett, i någon sorts bildlig mening så kan man visualisera sig Mistress Of Evil med näsan ovanför vattenytan medan de andra två exemplen befinner sig nere på havsbottnen med kättingar i bly bundna kring sina ben. 

Den där lilla marginalen ovanför vattnet gör att Mistress Of Evil går att se på utan att drabbas av akut slaganfall eller svidande och illröda ögon. Det gräsliga sockerlandskapet återkommer olyckligtvis och är precis så motbjudande som sist, men för att kompensera för denna filmiska hädelse så har Rønning haft den goda smaken att placera mycket av filmen i mer visuellt behagliga miljöer, som i sin tur inte förlitar sig till ett hundra procent på undermåliga digitala specialeffekter 

Delarna som utspelar sig i fysiska kulisser är i sina bästa stunder både stämningsfulla och påkostade. Rønning förmedlar i dessa stunder en atmosfär och stämning som drar tankarna åt tidiga Tim Burton filmer med deras sagolika estetik. Men dessa scener är tyvärr inte bärande för filmens övergripande berättande, produktionsdesignen emellanåt är precis så påkostade som man kan förvänta sig av ett miljardbolag som Disney, så är mer komplexa scanner – med innehåll såsom action eller äventyr, fullkomligt misslyckade och precis lika billiga som sist. Där blir varenda scen till en uppvisning i uruselt hantverk som kidnappar publiken till ett giftigt och gräsligt polkagrisland; med neonfärger, horribel design och en ljussättning som gör alla subjekt i bild platta och livlösa. 

Nu är det inte enbart de tekniska tillkortakommandena som gör Mistress Of Evil platt och dråplig. Angelina Jolie har lyckats destillera sitt skådespel till att stirra livlöst på allt och alla, samt att rotera sitt huvud fram och tillbaka likt en berguv. Må så vara att karaktären är både kylig och stram, men Jolies skådespel befinner sig mitt i ointressets territorium, och man kan fråga sig om Jolie tittar på sina motspelare eller mot den jättelika lönechecken som väntar. 

Ekskåpet har mer karisma 

Angelina må vara aning stel, men Elle Fanning, Michelle Pfeiffer och Harris Dickinson är så träiga och stela att man fråga sig om Mistress Of Evil är en maskerad reklamfilm för Mio Möbler. I en sekvens så blir det träiga skådespelet till en ofrivillig humorsketch, fokuset ligger på Fanning och Pfeiffer, men det är genuint svårt att avgöra om det är meningen att fokusera på aktörerna eller ett jättelikt ekskåp i scenens bakgrund, ungefär sår uttryckslösa är hela ensemblen. Såhär mycket stel och svampig cellulosa kan inte ens SCA producera under ett kvartal. Pfeiffer gör i sin tur en rent pinsam insats, flera gånger så verkar Pfeiffer inte veta om hon skall använda sig av en brittisk  eller amerikanska accent. Däremot så måste Chiwetel Ejiofor lyftas fram, trots usel makeup, gräslig dialog och en lövtunn karaktär, så lyckas Ejiofor ändå göra en rolltolkning som har pondus och eftertryck, något som demonstrerar vilken oerhörd förmåga Ejiofor besitter. 

Att berättelsen följer sagoboks-konventionerna är ofrånkomligt och inget man kan ifrågasätta, problemet är att Rønning – precis som Stromberg, missförstått att en simpel premiss inte måste innebära slentrian. Paradoxen som introducerades i den första filmen – om hur ont och gott varierar beroende på vem som berättar, är ett budskap som inte ringer fel i vår tid med falska nyheter och lögner från högt uppsatta politiker, men då alla karaktärer och deras respektive  agendor är förutsägbara och framförallt uppenbara, så förvanskas budskapet om att världen inte kan målas i svart eller vitt. 

Ett stort – ’’jaha’’…  

Och mot slutspurten så blir det tydligt att Mistress Of Evil är ointresserad av att fungera som något moraliskt exempel för de allra yngsta i publiken, istället blir det mängder torftig action som är lam, utdragen och medioker. Att man nått aningen längre än sist råder det ingen tvekan om, men därefter så finns det inte mycket att bli glad över. Efter en kavalkad av trist action och livlöst skådespel så återstår bara en tanke – ’’jaha’’… 

Betyg 2/10