Summering: Vansinnigt välskrivna och explosiva gräl briljerar i en annars splittrad och oväntat naiv film. 

Noah Baumbach är inte främmande för att djupdyka rakt ned i trasslig familjedynamik eller hektiska diskussioner. Marriage Story börjar dock inte så pass diskbänksrealistiskt som man kunnat ana. Inledningen känns snarare som ett surrealistiskt och finjusterat utdrag från en barnbok, där det råder fullfjädrad idyll och där kärnfamiljen är samlad och enad. 

Men väldigt snart så drar Baumbach undan mattan från publiken vilket leder rakt in i ett hastigt och brutalt uppvaknande. Därefter så är Marriage Story ingen dans på rosor – snarare en långpromenad på törnar. Marriage Story använder sig ofta av kontraster, både medvetet och omedvetet, detta skapar ofta en känsla av att filmen befinner sig någonstans emellan vår ganska gråa vardag – med de mest alldagliga sysslor, och scenarion som nästan känns som ett dockskåp där barn spelar ut diverse lekfulla och bisarra scenarion. 

Pixar möter Lars Norén

Svängningarna mellan explosiva gräl, där saliv och svordomar förvandlas till biologiska och frätande vapen som sårar, förnedrar och hånar motparten, till naiv och sockersöt sentimentalitet, är en balans som Baumbach aldrig riktigt förmår att klara av. Filmens mest tårdrypande sekvenser är dessutom ackompanjerad av musik utav Randy Newman – som stått som kompositör för Pixars Toy Story, och allt för många gånger så känns det som att Newman plagierat sina mest minnesvärda stunder från Pixars saga om de färggranna leksakerna, då man försöker rama in familjedynamiken och de explosiva verbala bråken med denna upplyftande och glättiga musik så känns det om att bevittna en Disney film där Ingmar Bergman eller Lars Norén fått skriva manus, kontrasten är helt enkelt för extrem för att någonsin kännas vettig eller ens begriplig. 

Genom sina drygt två timmar så har Marriage Story svårt att etablera en tydlig karaktär eller personlighet. De orimligt tvära kasten gör att filmen ständigt växlar mellan att kännas brutal och närgången till tragikomiskt tårdrypande. Samma splittring återfinns i filmens två huvudpersoner – spelade av Adam Driver och Scarlett Johansson. Baumbach eftersträvar att göra de två stridande parterna både trovärdiga och fulla med både fel och brister, det är ständigt en fråga ett utnötningskrig där både Driver och Johansson möts i några av årets mest eldfängda gräl, där skådespelarna utför verbalmassaker. 

Inte helt balanserad 

Även om Baumbach eftersträvar att visa upp fel och brister hos sina huvudpersoner, så faller även denna balansgång aningen platt, för där Drivers egoism och envisa vilja att aldrig kompromissa, utan tvekan har sina brister och negativa sidor, så blir det Johansson som drar det avslut kortaste strået då det kommer till att frammana någon empati för hennes karaktär Nicole. 

Där Adam Drivers Charlie må vara både trägen i kampen om vårdnaden kring deras gemensamma son, så spenderar vi som tittare betydligt mer tid med Driver än Johansson. Detta gör att Nicoles diverse manövrerar – i kriget om vårdnaden, utförs utan att vi som tittare får en balanserad inblick i de hänsynslösa besluten. Och då man ger sig på att skapa en jämnvikt i konflikten, så faller det platt då det mest känns som ett desperat drag. 

Genialiskt juridiskt krig 

Dessa obalanser och brister kompenseras dock när Driver och Johansson inleder fullskaligt juridisk krig. Detta blir en intensiv strid där Baumbach verkligen briljerar i sitt manus, det är länge sedan något så enkelt – och i verkligheten tragiskt, blivit såhär storslagen dramatisk underhållning. Delvis så genomförs denna strid mellan diverse advokater, varav samtliga spelas av livslånga veteraner som Alan Alda, Laura Dern och Ray Liotta. 

Och scenerna där det läggs ut en juridisk bombmatta – där man inte skyr några medel för att vinna den juridiska striden, är fullkomligt gastkramande och oväntat underhållande. Här är dialog och skådespel i en rent förförisk symbios. Där Adam Driver utan tvekan är den mest minnesvärda av de två huvudrollsinnehavarna, så får även Johansson skina i dessa ingående och våldsamma sammandrabbningar, ingen av karaktärerna skyr några medel i hoppet om att kränka och tillintetgöra sin motståndare emotionellt. Att en smutsig skilsmässa kan vara såhär pass fascinerande och – oväntat, underhållande är nästintill obehagligt, och det är svårt att inte känna sig en aning skyldig som åskådare då man njuter av denna strålande konflikt drivna dramatik. 

Obalansen förtar 

Därför är filmens oförmåga att hitta balans så otursam, för där konflikten regerar – vad beträffar publikens intresse och fascination, så omges detta av osannolikt naiva och barnsliga tankegångar där man närmar sig samma skrattretande moraliska pekoral som i Kramer vs. Kramer. Dessutom så inkluderar Baumbach ett antal ytterst tveksamma inslag, som är tänkta som emotionella höjdpunkter, men som istället rasar ihop då de skär sig lika illa som sex och blodigt våld i en barnfilm. 

Trots sin splittrade natur så slutar Marriage Story ändå med att ha gjort mer rätt än fel. Där Avengers Endgame gav oss årets bästa action så står Marriage Story som årets absoluta vinnare då det kommer till destruktiv verbalkonflikt.

Betyg 6/10