Summering: Makalös racing kompenserar för katastrofalt drama, med en legendariskt usel insats från Caitriona Balfe. 

Även om Ford v Ferrari inte är blygsam med att ge Ford Motor Company både en och känga för sitt usla renommé, inom det mesta, så delar filmen tyvärr filmen en specifik  egenskap med den stora bilgiganten, flådig utsida och fullkomligt oduglig kvalitet vad beträffar allt annat… 

Rivalitet och bataljer inom motorsport är inget nytt på film, racingbanan är en utmärkt plats att förvandla till en skådeplats inhållandes både dramatik och action. Ron Howard och Tony Scott är bara ett par exempel på några av de regissörer som låtit sig förföras av de osannolikt snabba hastigheterna och de minst lika imponerande personerna bakom ratten. James Mangold är inte heller någon främling att göra film av verkliga personer och händelser. Walk The Line är – fortfarande, en sällsynt utmärkt biopic, trots igenkännbara inslag så når man hela vägen fram genom lysande skådespel – på den tiden Joaquin Phoenix hade orken att inte mumla fram sina repliker, och mycket handfast regi. 

Pinsamma motormetaforer 

Efter Logan så har Mangold flera gånger belyst vikten av ett vuxet berättande i serietidningsfilmer och att berättelsen alltid måste få stå i första ledet. Därför är det så besynnerligt att Mangold denna gång helt glömmer bort att skänka Ford v Ferrari någon som helst trovärdighet. Problemen tar tydlig form redan i filmens start, där Matt Damon tvingas till att göra en rysligt pinsam utläggning om hur livet och varvtal per minut hör ihop. Dessa typer av ’’motormetaforer’’ hör hemma på det lokala skrotupplaget, inte en välbudgetedrad filmproduktion med en rutinerad regissör som Mangold. 

I dessa stunder känns det som att Jeremy Clarkson tagit över rollen som manusförfattare och levererar det absolut sämsta ur Top Gear, som tillfället då han ’’tårögt’’ gjorde en ansats att förklara tragiken i sorgen att köra en splitterny Aston Martin, då den – enligt Clarkson, representerade det sista av en era av gudomlig skönhet på fyra hjul, som snart skulle pulveriseras av ’’onda krafter’’ som miljöaktivister och samtliga lagar om utsläpp. 

Den typen av skamligt fåniga monologer och aforismer hämmar majoriteten av filmens dramatik. Mer problem stöter vi på hos Christian Bale, som inte får igång sitt mest intensiva och medryckande skådespel, då Oscarsvinnaren är som allra bäst så uppslukas publiken av Bales sanslösa arbetsdisciplin och stora inlevelse. Här så blir denna ihärdighet mest överdriven, och Bales överspel vet inga gränser. Även om Ken Miles – som Bale porträtterar, må ha varit excentrisk, så behövs det något som humaniserar i  galenskapen och manin i att lyckas pressa ett fordon till sin yttersta gräns, där livet är den allra största insatsen. Miles interaktion med sin familj – är tänkt som ett verktyg för att ge karaktären något fler mänskliga dimensioner, men scenerna med familjen Miles hör till några av årets mest usla ögonblick. 

Caitriona Balfe gör en av årtiondets sämsta rolltolkningar 

Med tanke på att Mangold – något pompöst, har vurmat för vikten av story och mening, så är det rent skrämmande hur ihålig Ford v Ferrari är, alla försök till emotionell utdelning kör raka vägen i diket, då karaktärerna inte besitter ett uns trovärdighet. Faktumet att en man med sylvassa klor utav adamantium – och förmåga att läka på nolltid, känns mer trovärdig och human än någon i denna – verklighetsbaserade, ensemble, är ett lika stort misslyckande som som svenska SAABs – numera, nedlagda bilproduktion.    

De skrattretande metaforerna – om bensin i blodet och kurvtagning som en stimulans för skälen, fortsätter att användas i de mest emotionella stunderna, och resultatet är ett melodramatiskt fiasko som inte ens den mest orutinerade skolteater skulle acceptera. Kemin mellan Bale och Caitriona Balfe – i rollen som Miles hustru, är så urusel att det är svårt att inte känna sig manad att kasta sig ned på biografgolvet och be till högre makter om nåd. 

Balfe är tänkt att vara den rationella och mer mänskliga delen i förhållandet, men då dennes skådespel är en större katastrof än en racerbil utan bränsle – några meter innan mållinjen, så blir henens karaktär till en högdragen och gnällspik som tillrättavisar Miles likt en surmulen dagisfröken, inte bättre blir det av att karaktären är överlägsen och omåttligt arrogant.  

En yrkesroll 

Det är också en aning besynnerligt att Matt Damons Carroll Shelby endast blir delegerad till scener vad beträffar bilkonstruktion och administration. Där Mangold – tyvärr, djupdyker i Miles privatliv, så förblir Shelby fast i sin yrkesroll som utomordentlig ex-förare och designer. Detta gör att Matt Damon inte behöver göra sig själv – och publiken, till åtlöje med lika många utläggningar om motorolja och meningen med livet, istället så blir Shelby vår väg in bakom kulisserna, där äregiriga och egoistiska chefer inom Ford försöker sno åt sig äran vid varje tillfälle som ges. 

Själva maktspelet och den korporativa sidan – där rivaliteten med Enzo Ferrari, och svårigheterna med Fords vulgära byråkrati, står i centrum, är betydligt mer intressanta och medryckande än något som sker på det mer mänskliga planet. Maktspelet verkar – konstigt nog, passa Mangold mycket bättre, och de många turerna och konflikterna kring förare och motorkapacitet är både underhållande och intressanta. Tex så är Josh Lucas betydligt mer minnesvärd än Bale, i sin roll som hal och manipulativ vice-VD.  

Bensinångor i biosalongen 

Men tillslut så presenterar filmen sin racing, och tursamt nog så skiner verkligen Ford v Ferrari här. Än mer intensiva och påkostade än dem i Ron Howards Rush, så briljerar Mangold här med en hektisk klippning och strålande specialeffekter som placerar oss mitt i händelsernas centrum, motorblock slår, varm olja spyr ut ur dessa rymdraketer på hjul, ljuddesignen är i sin tur öronbedövande och adrenalinkicken som uppnås så fort ett fordon är i rörelse är fullkomligt lysande. Då det bara handlar om att nå mållinjen, mot omöjliga odds där man endast tävlar mot fysikens lagar, är inget annat än geniala, detta är biounderhållning i sin mest eleganta förpackning. 

När detta fordonsursinne står i fullblom, och adrenalinet pulserar, så är det väldigt lätt att förlåta att Balfes skådespel hör till ett årtiondets sämsta, eller det faktum att Ford v Ferrari inte har något som helst djup eller trovärdighet. Hastighet dödar sägs det, men i det här fallet så är det den enda faktorn som håller Ford v Ferrari vid liv.             

Betyg 6/10