Summering: Roland Emmerich har i smyg gjort en uppföljare till Independence Day Resurgance, Midways korrekta titel borde vara Thanksgivings Day, där en kalkon utan dess like serveras till biopubliken. 

Det här är ett skämt… Jag är ledsen, men någon mer passande beskrivning finns inte för Roland Emmerichs senaste superkalkon. Då Emmerich endast gjorde bedrövliga actionfilmer så kändes det som en ofrånkomlighet i den moderna filmindustrin. Indenpendence Day, The Day After Tomorrow, Godzilla och 10,000 B.C är bara en handfull av den smörja som Emmerich erbjudit bipubliken under sina nästan 40 år som verksam regissör. Med tanke på hur länge Roland Emmerich verkat som regissör så vore det inte alltför mycket att begära att hantverk, dramatik och personregi skulle ha förbättrats en aning under denna långa period. 

Tyvärr så befinner sig Emmerich filmskapande fortfarande i samma utvecklingsfas som ett embryo. För ett par år sedan så bestämde sig Emmerich för att göra ett försök och regissera något som inte bara bestod av explosioner och att ödelagda storstäder. Stonewallupproret var en historisk vändpunkt för LBQT rörelsen och ett ögonblick som med all rätt förtjänar att filmatiseras och förevigas på film, tyvärr så föll detta ansvaret på Roland Emmerich, och resultat var ett kommersiellt fiasko utan dess like. 

Sjunkbomb

Dock har detta inte avskräckt Emmerich från att återigen ge sig i kast med ett vitalt ögonblick från världshistorien. Slaget om Midway har filmatiserats och dokumenterats i åtskilliga olika tappningar under årens gång, det är berättelse som både är komplex, spännande och extraordinär, ordet episkt börjar inte ens att beskriva det hela. Men i Roland Emmerichs händer så förvandlas vår egen historia – återigen, till någon gräslig actionhybrid där man bortser från all form av vettig dramatik och djupdyker – bokstavligt talat, ned i vidrig action och personregi som helst hade fått kedjats fast vid en sjunkbomb. 

Faktum är att det är svårt att veta vart själva dissekeringen ens skall börja med Midway. Filmen är lika tragisk att se på som de multum av sönderbombade städer efter andra världskriget. Till en början försöker Emmerich att i alla fall ge oss ett par sekvenser där vi får en inblick i både USA och Japans militära toppskikt, där diplomati och dialog går före anfall och attack. Tyvärr så är Emmerich helt ointresserad av att låta Midway bäras fram på dramatik som utspelar sig bakom låsta dörrar, snart så iscensätts attacken mot Pearl Harbor och på konststycket lyckas Emmerch få denna version av ’’ dagen som skulle leva i vanära’’ att framstå som ett smärre skämt.

Att påstå att Michael Bays otäckt usla Pearl Harbor är bättre, är en hemsk, hemsk, tanke… Men tom den skandalösa kalkonen är – ur en hantverkssynpunkt, överlägsen. Den ökända attacken framställs här som något lekland där lianer och klätterväggar ingår i inträdet. Utöver det så är specialeffekterna Emmerich använder äldre och mer förlegade än dammiga disketter, skådespelare ser spöklika ut framför de horribla digitala bakgrunderna. 

Top Gun 2 !?

Efter denna skräckfyllda upplevelse så fortsätter hissen – utan bromsar, raka vägen ned i helvetet. Beslutet att låta Ed Skrein spela huvudrollen kan vara ett lika stort misstag som då den amerikanska regeringen valde att inte lita på underrättelsetjänsten kring en eventuell japansk attack. Skreins stela och pompösa skådespel är så bedrövligt att man kan fråga sig om en tur i ett kamikaze plan vore att föredra.

Förutom att Skrein agerar under all kritik, så är hans karaktär Dick Best, en av de mest osympatiska och enerverande människorna som någonsin kunnat skymtas på film. Fylld av malligt och uppblåst testosteron, så är detta en karaktär som dras till våld och krig, och som gärna försöker överbevisa sina kamrater i rent imbecilla beslut. Detta är som Tom Cruises Maverick utan den mentala kapaciteten, det känns bara som en tidsfråga innan de ylande gitarrerna – från Top Guns ledmotiv, skall dyka upp. 

Utöver Skrein så får vi skådespelarmässiga genier som Mandy Moore och Nick Jonas, varav alla tillintetgör sina – redan, sargade karriär inom filmbranschen. Den enda ljusglimten – vad beträffar, ensemblen är Woody Harrelson och Patrick Wilson, som i hysterisk desperation försöker göra sitt bästa för att klara sig levande ur detta haveri. 

Hunk of junk 

Efter att ha sett de bästa luftstriderna – någonsin, i Christopher Nolans Dunkirk, så är ribban högre än någonsin. Att ens hoppas på att Emmerich skulle ha tagit läro av detta vore som att hoppas på solsken och sommarvarmt i december, men själva slaget om Midway är inget annat än ett skämt av skandalösa proportioner.

Emmerich har uppenbarligen inte valt att titta på dokumentära bilder eller några som helst korrekta referenser, Midways actionscener är snarare besläktade med de sämsta av Star Wars-kopior. De amerikanska stridsflygplanen är uppenbarligen byggda i en galax långt borta, och gör ett oräkneligt antal överdrivna och skrattretande manövrerar, som inte ens Årtusende Falken skulle klara av. 

En skymf 

Dessutom är bataljen omöjlig att följa då klippningen får allting att se identiskt ut, det är svårt att veta vart man befinner sig och förvirringen blir snart total. Än värre blir det av den utdragna speltiden där Emmerich repeterar scen på scen – med diverse flygformationer och urusla pep talks.

Men tortyren slutar inte här, Emmerich passar även på att spränga in ett gäng andra anskrämliga sekvenser – där försöker han sig på genomusel personregi, sidospår som inte har någon mening – förutom att förlänga eländet, och så klart lite amerikansk chauvinism som känns lika passande som en cirkus full med clowner på en stadsbegravning. 

Det här är inget annat än en skymf. 

Betyg 1/10