Summering: Genialisk humor, värme och snillrikhet ger oss insikter i det mest mörka men där en hoppfullhet om en bättre framtid inte är helt omöjlig.  

Taika Waititi är ulv i fårakläder. För den som sett intervjuer eller filmklipp med Waititi, vet och förstår hur excentrisk, energisk samt skämtsam den Nya Zeeländska regissören kan vara. I omgångar kan det tyckas vara ett överflöd av trams och barnsligheter. Men detta är endast en fernissa som verkar förse Taika Waititi med kreativ energi. För under denna gladlynta och spralliga personlighet finns ett snillrikt sinne för drama, varm humor och god personregi. 

Jojo Rabbit är en ypperlig summering av Waitits filmskapande. Från att ha börjat som independent regissör så blev Waititi ett hushållsnamn då han regisserade Thor: Ragnarok, en film som gav serien nytt liv och inspirerade Chris Hemsworth att återigen lyfta hammaren Stormbreaker i uppföljaren Love And Thunder som har premiär om två år. 

Den här gången så har Waititi kombinerat det bästa av två världar, han har fått en tillräckligt stor budget för att kunna iscensätta och skapa en estetik som drar tankarna åt Wes Anderson, med en surrealistisk produktionsdesign som känns drömlik och avskild från vår egen värld, även om filmen utspelar sig under andra världskriget. Samtidigt så har Waititi också fått fria händer vad anbelangar den dramatiska presentationen. Jojo Rabbit börjar som en aningen gapig, flåsande och fräck historia där man – utan större reservationer, skämtar om horribla ting som nazism, Adolf Hitler och indoktrinering av småbarn. 

En udda inledning 

Hela startsträckan känns obekymrad och fungerar mest som ytlig underhållning där Waititi endast verkar intresserad av att utmana konceptet om godsmak på film. Men den udda och – i många lägen, tveksamma starten, visar sig bara vara en pusselbit i en film som både har insikt och moral. 

Genom att porträttera saker som Hitlerjugend och antisemitism som läroaktiviteter på ett sommarkollo, så skapar Waititi en perfekt allegori till den hjärntvätt och manipulering som pågick i Hitlers Tyskland. En plats där man lärde sig hata olikhet och älska destruktiv xenofobi. Att filmen känns oseriös och barnslig i sin inledning blir en slags meta kommentar kring hur farlig och giftig politisk propaganda kan vara hos unga människor, det är en alltför kraftfull och skrämmande parallell med våra nutida falska nyheter och groteska Twitter-meddelande från en man i ett land i väst. 

Men Waititi nöjer sig inte med att enbart skapa en allegori kring manipulation och lögner i vårt nuvarande samhälle. När introduktionen är avklarad så varvar filmen ned, det är som att en burdus och gapig jätte plötsligt sätter sig ned på sina bara knän och börjar recitera vacker poesi, där alla är välkomna att lyssna. Där starten är energisk och bekymmerslös, så är resten av filmen intim och –  oerhört, välspelad. 

Filmens moraliska centrum – där rasism kan besegras, genom exponering gentemot det man hyser fördomar mot, användes senast i Oscarsvinnaren Green Book. Det är ett synnerligen klassikt och välkänt berättarknep för att skapa en film som tydligt står på rätt sida av det moraliska staketet, trots att man behandlar oerhört kontroversiella och svåra ämnen med obekymrad komik. Och i fel händer så kan det budskapet blir naivt och löjeväckande, men precis som i Green Book så kompenserar man denna klyscha genom att instifta fantastisk stämning, stark dramatik och ett bultande hjärta. 

Fantastiskt skådespel 

Dynamiken mellan Roman Griffin Davis och Scarlett Johansson är miltals ifrån ensidig eller enkelspårig. Det är ett fantastiskt fint skådespel där Johanssons både kloka och kärleksfulla matriarch sprider en regnbåge av känslor som både berör och underhåller, Davis som debuterar som aktör gör ett makalöst jobb med att porträttera okunskap, falsk fanatism och desillusion. Kemin mellan hela ensemblen är helt spektakulär, det är ett brett spektra av karaktärer som alla visar sig ha flertalet dimensioner och sidor. Sam Rockwells försupna och nedgångna nazistkapten fångar det avskyvärda i den uttalande våldsideologin utan att någonsin kännas överdriven eller karikatyrmässig.                

Thomasin McKenzie – mest känd för sin roll i Leave No Trace, gör i sin tur också en galant insats, även här är kemin med den unge Davis helt utsökt. I de sekvenser då Waititi helt förlitar sig på sina aktörer så slår det gnistor om filmen. Det känns många gånger som att att personregin är iklädd silkeshandskar. Där så många andra berättelser om vänskap över gränserna ständigt trampar runt i det melodramatiska, så är vartenda närmande eller meningsutbyte här betydelsefullt, genuint och aldrig manipulativt. Vi har sett den här typen av berättelse förut, och parallellerna med Markus Zusaks Boktjuven är oundvikliga, men Jojo Rabbit bevisar att passionerad regi kan få något familjärt att förvandlas till  något både nytt och intressant. 

Stiliserat Tyskland 

Visuellt så är Waititi lika vass som då han lät oss besöka slavplaneten Sakaar i Thor: Ragnarok. Färgpaletten och den surrealistiska produktionsdesignen får presentationen att kännas tillräckligt stiliserad för att man skall acceptera diskrepanser och brister i logik då det kommer till historisk autenticitet. 

Att alla aktörer bryter på tyska – med blandat resultat, går således att godkänna då filmen aldrig eftersträvar total realism. Det är också intressant att se hur Waititi förlitar sig på väldigt symmetrisk komposition i sina bilder, det känns närmast måttsytt då det kommer till hur karaktärer och möblemang är placerat, detta strama visuella knep förstärker känslan av det isolerade och totalitära Tyskland under 30 – och 40-tal, en plats där frihet är en lögn och rädslan fullkomlig.

Kopplar ett järngrepp om tittaren 

Men kanske mest märkvärdigt är hur Jojo Rabbit kopplar ett hårdare och hårdare grepp om tittaren, vad som börjar som ett tramsigt experiment i frågan om vad man kan skämta om, blir tillslut en kraftfull och personlig film som berör långt över vad kan man initialt kunnat ana. Och balansgången mellan komedin och det gravallvarliga sköts också med sylvass genialitet, att Waititi själv medverkar som Adolf Hitler visar sig snart inte bara vara ett sätt att skapa kontrovers, det blir istället ännu en demonstrativ del i fascismens propagandamaskin. Det råder inget som helst tvivel om vart filmen befinner sig moraliskt , detta är en rasande attack mot politisk terror och fascismens försök att ställa grupp mot grupp.     

Jojo Rabbit är helt förträfflig, och besitter en djävulsk charm och ett kolossalt hjärta. När allting väl tagit slut och Waititi avslutar filmen med en snygg och liten knut – som inte trivialiserar eller hymlar med andra världskriget och nazismen fasor, så lämnas vi ändå med en hoppfullhet. Taika Waititi har i den stunden gett oss en av årets absolut bästa filmer. 

Betyg 9/10