Summering: Christopher Nolan slår knut på sig själv i ett förvirrat försök att överträffa sina tidigare – och överlägsna, eskapader i konsten att förföra biopubliken.  

Där de flesta andra filmmakare och filmstudios, har valt att försena sina repertoarer, så har Christopher Nolan varit tydlig med att Tenet skulle gå upp på biografer, utan försening. Nolan har talat om hur han hoppas att Tenet skall fungera som ett dragplåster. Som kickstartar den krisande biografbranschen. Efter att ha uträttat stordåd med Dunkirk, så återvänder Nolan nu till mer igenkännbart territorium. Med brutalistisk design och klinisk estetik. Tyvärr så blir Tenet inte någon spirituell uppföljare till den mästerliga Inception, utan en släkting till det förvirrade, överdådiga och ointressanta filmskapande som var Interstellar. 

Varmt, kallt eller lagom 

Man talar ofta om filmmakare som tekniker eller dramatiker. Heat-regissören Michael Mann är ett praktexempel på en regissör som föredrar det visuella över det dramatiska. Hans karaktärer är ofta iskalla, svårtillgängliga och sällan minnesvärda. Mike Leigh å andra sidan, bortser gärna från det exteriöra och dedicerar sig åt skådespelet och karaktärerna. Med mikroskopisk hängivenhet till dramatiska detaljer. Christopher Nolan kan liknas vid en urmakare. Han besitter en osannolik förmåga att skapa filmmekanik som är helt förtrollande att beskåda. För att – återigen, tala om Inception, så är detta ett fulländat mästerverk, där varje komponent är tillverkad med en precision som inte är av denna världen. Sättet Nolan fångar och involverar publiken i filmens osannolika handling. Är fortfarande exemplariskt vad gäller att transportera tittaren till ett plats där allt filmmakaren målar upp accepteras och omfamnas av tittaren. 

Kombinationen av intensivt berättande och teknisk perfektion, är det som utmärkt Nolan som en filmskapare av rang. Vad gäller det dramatiska så har Nolan – i omgångar, visat sig vara kompetent men inte genialisk. Där det bästa exemplet på Nolans personregi går att se i samspelet mellan Rebecca Hall och Christian Bale i The Prestige. Ett kriminellt underskattat stycke skådespel som borde belysas för sin naturlighet och värme. Nolan hanterar dramatiken som bäst i spridda skurar, och de gånger han förlitat sig alltför mycket på att skapa ett intresse för sina karaktärer – på ett emotionellt plan, så fallerar det. Far och dotter-relationen i Interstellar är fylld av suspekt kemi och ett överflöd av banal sentimentalitet. 

Dramatik utan intresse 

Tenet kan vara Nolans mest dramatiska film någonsin. Action och spektakel får mestadels ställa sig åt sidan för utdragna konversationer och mängder av exposition. Det här hade inte varit anmärkningsvärt om det inte vore för det faktum att karaktärsgalleriet i Tenet har ett omfång som rör sig mellan ointressant till rent fånigt. De scener som skall skapa empati för personerna känns mekaniska och onaturliga. Karaktärerna är endast till som  som en katalysator för att kunna avancera berättelsen. En berättelse som endast kan beskrivas som en sörja. 

Där Inception fångar och övertygar i varje ögonblick, så verkar Nolan haft kalla fötter genom hela skapandet av Tenet. Koncepten och idéerna som filmer bygger på förklaras in absurdum. Och även om Nolan gör sitt bästa i att förankra sina koncept i vetenskap och logik, så blir en majoritet av sekvenserna till mördande tråkig exposition som aldrig vill ta slut. Bara det faktum att det förekommer whiteboard-presentationer – som förklarar de mer ingående beståndsdelarna av berättelsen, indikerar att något inte står rätt till. 

Ingen gastkramande öppning 

Nolan har alltid haft en förmåga att skapa introduktioner till sina filmer som genast greppar tag. Därefter så vaggas åskådaren in i filmens diverse spelregler. Detta uteblir i Tenet introduktion, som bäst beskrivs som seg. Till och med den oändligt långa startsträckan i Interstellar känns som en åktur i världens snabbaste berg och – dalbana då vi jämför med Tenet. Nolans unika talang att skapa actionscener utan dess like verkar också ha tagit sjukledigt. De adrenalinkickar som delades ut då Tom Hardys Bane kapade ett flygplan i The Dark Knight Rises, eller då verkligheten vändes upp och ned i hotellscenen i Inception, uteblir. Istället blir det tafatta biljakter, stela slagsmål och en final som är fullständigt obegriplig. 

Utan att vara alltför ingående eller vårdslös vad gäller att diskutera filmens centrala koncept – tidsresor, så känns detta som en illa genomtänk gimmick. Inceptions  drömlandskap kunde ha utmanats om Nolan hade gått in med samma fantasi och kreativitet. Tenet känns närmast föråldrad då man iscensätter tidsresandet, där det varken förekommer innovation eller uppfinningsrikedom. Många gånger känns det som om Nolan backat bandet – bokstavligt talat. De enorma stunderna – med snillrik komposition uteblir, och kulminerar istället i ett bunt underkokta koncept som är så abstrakta att de orsakar huvudbry. Den evighetslånga expositionen är inte heller till någon större hjälp. Flera gånger så bryter Tenet mot sitt imaginära regelverk. Det här kan mycket väl vara Nolans mest själviska och egoistiska film. Tenet har inget som helst intresse att skapa ett solitt flöde eller att kompromissa idéer som inte fungerar i realiteten. Allra mest uppenbart blir det i filmens final, som kan liknas vid kreativ hedonism. Det är en fullkomligt trasig actionsekvens som är helt omöjlig att förstå eller följa, som dessutom pågår längre än universum självt. 

Fåfängt 

Att Nolan vurmat för hur han undvikt CGI och andra digitala tricks och knep, förstärker bara känslan att detta är ett projekt som skapats utifrån ren fåfänga. Även om Nolan iscensatt en majoritet av sekvenserna utan trickfilmningar etc, så är detta irrelevant då ingen av de ’’storslagna’’ sekvenserna ger något utslag på pulsmätaren. Och i en scen så verkar Nolan ha fått för sig att han gör en dyr version av Jönssonligan. Där John David Washington, ställer upp en mängd olika rekvisit för föremål som behövs. Hela Tenet dras med att känns ogenomtänkt, koncepten och berättelsen känns inte ens halvfärdiga. Nolan serverar en trerättersmeny, bestående av helt råa ingredienser. Det hjälper inte att man har duktiga skådespelare som Washington och Elizabeth Debicki tillhands, då karaktärerna är ointressanta och livlösa.  

Ofärdig och underkokt

Alla de här problemen hade varit aningen mer lättsmälta om det inte vore för att Nolan så tydligt lutar sig på sina tidigare filmer. Estetiken, fotot och musiken kunde lika gärna ha figurerat i en fjärde Batman-film. Nolan vill både äta kakan och ha kvar den. Han vill utforska ny mark utan att vara villig att överge sina gamla vanor. Och även om hantverket fortfarande är solitt, så är det långt ifrån lika fulländat som i tidigare filmer. Tenet är en ofärdig, grovhuggen och utdragen historia som flagrant misslyckas med sina aspirationer att locka massorna tillbaka till biograferna. 

Betyg 4/10