Summering: Motorstoppet är uppenbart… 

Ingen krävde eller begärde särskilt mycket. Det började som hjärndött trams regisserat av Rob Cohen där Vin Diesel och kompani körde runt i grälla sportbilar och tryckte in lustgas i motorn. Från och med det att Dwayne ’’The Rock’’ Johnson anslöt i och med Fast Five så rörde man sig bort ifrån gaturacing och mot internationellt spionage och komplotter som mestadels involverade världsherravälde. Med sina överdrivna biljakter och ständigt växande insatser, med ubåtar, flygplan och så vidare, så har serien, trots sina många brister, varit fullt acceptabel underhållning. Petitesser som berättande och bra karaktärsgalleri har lyst med sin frånvaro, men det är ingen som begärt eller efterfrågat det i en filmserie som inte verkar ha några som helst hämningar vad gäller att överdriva precis allt. 

För ett par år sedan talade man om en Dwayne Johnson-effekt. Att den före detta brottaren alltid medförde sig gyllene ängar och gröna skogar… Ja, vad gällde filmintäkter. Fast And Furious-serien har fått ett tydligt uppswing sedan Johnson anslöt. Även om Hollywoods bäst betalde aktör inte är den enda anledningen till framgångarna så är han utan tvekan en bidragande faktor. Johnson har en charm och karisma som få, han lyckas få det rent banala till att bli fullt fungerande humor. Johnsons entusiasm är alltid uppskattad i filmer vars manuskript knappast kan ses som någon styrka. Men efter en ganska omtalad schism med Vin Diesel så har Johnson avlägsnat sig från serien och omplacerat sig till spinoff serien Hobbs And Shaw. Det är nu upptill ’’fullblodsproffs och Shakespeare-aktörer’’ som Diesel och Michelle Rodriguez att bära facklan vidare. Oavsett om det är slumpen – eller ett naturfenomen, så innebär Dwayne Johnsons avhopp en helt förkastlig film som inte ens borde få ta körkort. 

Någon större analys av Fast 9 och dess berättelse är lönlöst, den är lika obefintlig som livekonserter under pandemin. Men även om det bara handlar om gäll och gapig action så behövs det något rudimentärt underlag som agerar draghjälp. En film som rör sig från A till B hade varit mer än tillräckligt, inga större berättarmässiga bragder hade behövts genomföras på vägen. Men regissören Justin Lin har fått för sig att leka Kungliga Dramaten, istället för att presentera något enkelspårigt så trycker man in tonvis med tillbakablickar som försöker att skapa ett emotionellt djup för filmens karaktärer. Tyvärr så är de här försöken till dramatik ytligare än ett de allra slarvigaste av lackeringsjobb, trots ödesmättad musik, stönande och allvarliga miner så lyckas man enbart att tråka ut publiken med ihåliga scener som tycks pågå i århundraden. Filmens huvudspår klarar sig ungefär lika bra som England i finalmatchen mot Italien, Justin Lin är så stirrig och stressad att man kan undra om han ens uppfattat filmens synopsis. För att kompensera för bristen av någon som helst substans så kastar man snart in likbleka actionscener som innehåller mer bomber och granater än Kapten Haddocks vokabulär. Trots en mattbombning av action, spänningar och våghalsiga stunts så är allt vi får se repetitivt och spänningslöst. 

Berättelsen som sådan har samma densitet som luft, trots att premissen är löjeväckande enkel så lyckas man röra till och förvirra som aldrig förr. Flera sekvenser består helt och hållet av sammanträffande som är så pass långsökta att Bobby Ewings dusch i Dallas känns fullt trovärdig och inte det minsta absurd. Det hoppas fram och tillbaka över hela jordklotet, inte för att det spelar någon roll, varenda plats är lika anonym som en Volvo på E4’an. Men Lin – tillsammans med manusförfattarna Daniel Casey och Alfredo Botello, är fast beslutna om att Fast 9 skulle må bra av att försöka vara en modern tappning av valfri grekisk tragedi. Detta innebär att allt humor har eliminerats med hjälp överblivna sprängmedel från actionscenerna. För att vara en film som innehåller jättelika elektromagneter, rymdresor och actionscener som befinner sig i någon parallell verklighet där fysik inte existerar, så är Lin övertygad om att någon som helst självdistans är otänkbar. Scen på scen raddas upp där Vin Diesel levererar gräslig patetik gällande vikten av kärnfamiljen och obrytbara band vänner emellan. Det känns som att titta på en jättelik sketch där precis allt gått fel. Och för den som inte ha doktorerat i Fast And Furious och dess ’’berättelse och kontinuitet’’ så är många sekvenser och avslöjanden helt obegripliga. Som en stor anhängare av serietidningar och andra nördiga ting, så har jag inga problem med att man kopplar samman och hänvisar till tidigare händelser. Men det måste finnas en anledning till det. Fast 9 kastar in allt mellan himmel och jord i tron om att det skall stärka filmen. Istället så blir det plågsamt uppenbart att dessa ’’chockmoment’’ endast finns till då fantasin och uppfinningsrikedomen är slut sedan långt tillbaka..                               

Skådespelarmässigt så väntar inte heller några större uppenbarelser. Vin Diesel är lika karismatisk som en värmepump som hotfullt mullrar på. Tyrese Gibson och Ludacris fortsätter med att göra sig själva och hela skådespelaryrket till åtlöje, med två insatser som är så patetiska att det nästan framkallar skuldkänslor. Jordana Brewster – som återkommer efter ett sexårigt avbrott, är ingenting annat än horribel. Charlize Theron deltar i ungefär 3 minuter med en hemsk frisyr och hennes insats kan summeras såhär; titta åt höger och titta åt vänster, hämta checken och fly från inspelningen. John Cena, som blivit ett modernt internetfenomen, ser sur ut och verkar vara i behov att uppsöka en toalett omgående. Cena har ju sedan tidigare visat att han har en charm och utstrålning som lämpar sig för grundläggande komik, men det begravs i Justin Lins övertygelse om att humor är lika behövligt som en nukleär härdsmälta.   

Men allt detta hade kunnat tolererats om actionscenerna bjudit på något av värde.  Hobbs And Shaw  var knappast något underverk, men det bjöds i alla fall på en genuint spektakulär jakt genom Londons gator, den sekvensen exemplifierade hur pass kompetent Fast And Furious-serien hade blivit gällande totalt födelse. I Fast 9 så får vi enbart en rad trötta repriser som osar av plastig CGI och föråldrade stunts. I de självande avslutande minutrarna så får man upp en marginell puls som rör filmen från dödsriket in i något grönsakstillstånd, men det varar inte särskilt länge. Efter två och halv timme med en obegriplig story, kass action och undermåligt skådespel så borde det körkortet som Fast 9 innehar bli konfiskerat på livstid. För att citera Anders Bagge, ’’ det här var skitdåligt’’. 

Betyg 1/10