Summering: Oväntat roligt och underhållande då Emily Blunt och Dwayne Johnson leker Indiana Jones. 

Indiana Jones och äventyrsfilmen verkar i det närmaste vara synonymt. Mannen med hatten och piskan har alltid varit drömmålet för alla de som önskat följa i Steven Spielberg och Harrison Fords fotsteg. Försöken har varit många och mestadels misslyckade. Alltifrån National Treasure till Stephen Summers katastrofala version av Mumien har alla försökt att fånga lekfullheten, spänningen och humorn, men slutresultatet har som bäst varit en axelryckning. Inte ens Spielberg själv lyckades återskapa magin i den kontroversiella och måttligt populära Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull. 

Initialt så verkar Jungle Cruise vara ännu en Dr. Jones klon, en klon som dessutom har sitt ursprung i en åkattraktion från Disneyland. Faktumet att vi fick utstå fem Pirates Of The Caribbean-filmer då en Disney-attraktion adapterades till film, får blodet att frysa till is. Men tack och lov så är Jungle Cruise inte något miserabelt eller förvirrat POTC nonsens, tvärtom så är detta en guldstandard för matinéäventyr och en god påminnelse om hur roligt det enkla kan vara. Som tidigare diskuterat så finns det en uppsjö av fasansfulla äventyrsfilmer, oftast är det svulstigt och regisserat utan någon som helst entusiasm. Att iscensätta en verklighet där människor verkar vara gjorda av gummi och kan utföra omöjliga fysiska bragder är en oväntat svår uppgift. Surrealismen spelar därför en viktig roll, både vad gäller det visuella och dramatiska. Jungle Cruise har inga aspirationer att framställa sig det minsta trovärdig eller realistisk. Foto och scenografi transporterar publiken tillbaka till en era då Errol Flynn fäktades framför risiga kulisser och med skurkar som hade mustascher som skulle få Kenneth Branaghs version av Hercule Poirot att gömma sig i närmsta kruka. 

Allting dränks i överdrivna färger och utomhusmiljöerna osar av studio. Det må låta aningen grovhugget och slarvigt, men då detta kombineras med den osannolika berättelsen och de hejdlösa skämten – som rör sig mellan högt och lågt, så skapar man en oväntat effektiv illusion som fängslar tittaren, allting verkar lekande lätt och skojfriskt, något som gör att man söker garden för filmen. I denna trevliga och tillfredsställande version av en sydamerikansk djungel så kan man ha överseende med de många problemen som skulle kunna utmana världshaven vad gäller storlek. Specialeffekterna är långt ifrån övertygande, dialogen mellan Emily Blunt och Dwayne Johnson hostar och harklar sig minst en gång för mycket, men det är sammansatt med en charm charmerade och gnista som på något sätt lyckas vinan över publiken.

Johnson och Blunt är båda energiska och väldigt bekväma i sina roller. Blunts karaktär är det närmaste vi kommit en bra – och inte alltför ihålig, Indiana Jones-kopia. Visserligen så iscensätter regissören Jaume Collet-Serra ett klassikt könsbyte, där man låter en kvinna spela en mansroll, men Blunts karisma maskerar manuset och dess fel. Dwayne Johnson fortsätter med att kombinera charm, humor och muskler, ett koncept som visat sig vara svårt att lyckas med sedan Stallone och Schwarzenegger fick lämna scenen till yngre förmågor. Även om ’’The Rock’’ aldrig kommer att kunna titulera sig som en genialisk skådespelare så har en unik charm och utstrålning som är skräddarsydd för en film som Jungle Cruise.

Sorgesamt nog så stöter man på patrull i filmens andra halva. När Jungle Cruise rör sig närmare det fantastiska så börjar berättelsen anta en gestalt där man kan börja tro att Johnny Depp står redo att invadera med en sjörövarhatt och sitt enerverande skådespel. Det blir överdrivna mängder CGI, rörigt berättade och krystade vändningar. Även om dessa inslag har sin plats i ett matinéäventyr så är Jungle Cruise i sitt esse då den håller sig ifrån det övernaturliga. På senare tid har Indiana Jones också ifrågasatts då den förstärker stereotyper gällande allt som inte är vita män innehavandes ett amerikanskt pass. Jungle Cruise lyckas inte heller frångå denna problematik, utöver Blunt och Johnson så är hela karaktärsgalleriet en samling klyschor och fördomar gällande diverse nationaliteter och sexualiteter. Bara för att man önskar vara klassisk och gammaldags så behöver inte uråldriga och förlegade koncept medfölja. 

Jungle Cruise är inte fläckfri men den är många gånger skandalöst underhållande. Att en klassik och enkelspårig matinéfilm kan vara såhär förnöjsam borde inte vara möjligt. 

Betyg 6/10