Summering: Ofärdig och skakig debut som hålls samman av varm humor och en fantastisk insats från Yuh-Jung Youn

Ibland så lyckas man fånga åskan i en flaska, i alla fall politiskt. I USA, men även runtom i världen, så pågår just nu en vedervärdig förföljelse där människor med asiatiskt ursprung hånas på öppen gata. I en tid med rörelser som Black Lives Matter så känns det extra relevant att belysa den rasism som inte förekommit i den allmänna debatten.

Minari kan därmed gå djupt och plocka isär den farliga myten gällande den perfekta invandraren, en myt som asiater länge dragits med. Detta påstående har inneburit flera problem då gruppens utsatthet har sopats under mattan då man ansett dem vara obetydliga i en större kontext. Allt detta kunde ha lett till något explosivt, kraftfullt och mycket drabbande, men den debuterande regissören Lee Isaac Chung verkar inte vara redo för att axla ett så stort ansvar. Istället så är Minari lika tyst och försiktig som en skogsmus. Där Chloe Zhao i sin hyllade Nomadland lyckades med att både visa upp en tydlig problematik i det amerikanska samhället, samtidigt som hon belyste styrkan i enskilda individer, så blir Chung närmast lamslagen då det kommer till att balansera mellan att vara kritisk men också insiktsfull och personlig. De tillfällen som hade kunnat leda till en fascinerande och nedmontering av åsiktskorridoren får ge plats åt luddiga montage där Chung endast filmar natur och växter, vilket drar tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven. Men där Malick har ett bildspråk som kan förföra utan varken  berättelse eller sympatiska karaktärer, så blir det – hos en så pass oerfaren regissör som Chung, till en sorts krampaktig navelskådning. 

Berättelsen i sig är också alltför trevande och tystlåten för att göra något större intryck. Även om jag kan uppskatta att Chung inte vältrar sig i misär och ångest så saknas det behövlig svärta som kan engagera eller få karaktärerna att kännas empatiska. Det blir inte bättre av att man är sparsam med dialogen vilket gör att majoriteten av karaktärsgalleriet känns som svarta lådor med frågetecken på. Minari är dessutom alldeles kort för att kunna utföra några stordåd, intressanta frågor och beröringspunkter får ge vika åt ett oerhört komprimerat och halvfärdigt klimax. Om filmen hade haft ett laserfokus och endast ägnat sig åt en enda sak – eller person, så hade det kunnat fungera, men då man väljer att sätta en hel familj i fokus så blir det hela enbart oengagerade då ingen av karaktärerna intresserar. Och då allt är sagt och gjort så återstår en olustig känsla av att hela filmen är en grovhuggen prolog, endast avsedd att leda till något bättre och mer omfattande i framtiden. 

Men det finns ett par inslag som faktiskt räddar Minari från total irrelevans. Yuh-Jung Youn i rollen som morförälder är fullkomligt lysande. I scenerna där Youn står i centrum så lyckas Chung skapa en visst intresse för karaktärerna. Framförallt så framträder en mycket varm humor i dess scener som gärna hade fått gå i första ledet genom hela filmen. Den relation som Youn bygger upp med familjens yngsta son känns genuin och det är rent oförlåtligt var Chung inte har kapitaliserat mer på humorn och relationen mellan mormor och barnbarnen. 

Minari är på det hela en oväntat ihålig film som inte inser att dess största styrka ligger i det gemytliga och humoristiska. Det blir en inkomplett upplevelse som borde ha fått stanna kvar i ugnen och jäsa ett bra tag till innan servering.               

Betyg 6/10