Summering: Smutsigare, brutalare och mer experimentellt än någonsin. Cate Shortland vågar bryta från ett antal starka och beprövade Marvel-traditioner, vilket har leder till en både unik, fängslande och minnesvärd film.  

Efter att ha försenats tillföljd av pandemin så anländer äntligen Black Widow till biograferna och Disney Plus. För Marvels-fans – som jag själv, så har väntan varit extra plågsam, Marvel Cinematic Universe – förkortat till MCU, är en levande organism som ständigt rör sig framåt, utvecklas och fördjupas. I sin frånvaro från biorepertoaren så har Marvel Studios sjösatt en rad miniserier på Disney Plus, varav alla har överträffat de högt ställda förväntningarna. I och med den långa väntan så är förväntningarna extra spetsade. Efter såhär lång tid så är det mer eller mindre omöjligt att infria förväntningarna, tanken var att Black Widow skulle vara en sorts mjukstart till den fjärde MCU fasen, men istället så har filmen antagit skepnaden av en gudomlig räddare som skall få filmvärlden och biograferna på fötter igen. Och i jämförelse med kolosser som Avengers Endgame eller Spider-Man: Far From Home så framstår Black Widow aningen timid. Det blir inga revolutionerande avslöjanden eller ödesdigra konsekvenser för framtiden. Där detta kan låta som ett nederlag så tillåter filmens självständiga natur för stor kreativ frihet, Black Widow är Marvels – hittills, mest experimentella film där regissören Cate Shortland vänder upp och ned på förväntningar och förutfattade meningar gällande serietidningsfilmer. 

Efter mer än tjugo filmer så kan man fråga sig hur Marvel kan förnya sig ? Det finns fortfarande en överhängande skepsis mot studion, framförallt från ’’högre instanser’’ som Martin Scorsese, med sitt ökända – och måttligt bildade uttalande, om att Marvel inte gör filmer utan glorifierade karusellåk. Oavsett vad Scorsese eller andra självutnämnda ’’filmtsarer’’ anser så har Marvel gjort sitt yttersta för att skänka alla sin filmer en stark individuell identitet. Det är med andra ord ingen slump att regissörer som Taika Waititi kunde gå från att återuppliva Thor, vars tidigare filmer innan Ragnarok knappast fick någon att jubla, till den hyllade och prisbelönta Jojo Rabbit. Cate Shortland är mest känd för sitt historiska drama Lorne, som utspelar sig efter andra världskrigets slut. Lorne är en både svår och ansträngande film att se på, Shortland har en hård och hämningslös registil där hon inte är rädd att smutsa ned sig med frånstötande bilder och problematiska relationer. 

Det finns fördomar om att Marvel Studios inte ger sina regissörer tillräckligt med autonomi eller kreativt spelrum, att allt formas efter en förutbestämd mall. Black Widow fullkomligt destruerar dessa tankegångar genom att vara oerhört originell både vad gäller visuellt och dramatiskt. Från första scen så står det klart att Shortlands direkta och kompromisslösa registil injicerats rakt i Black Widows nacke. Majoriteten av Marvel-filmer associeras med högt tempo och stora doser humor, men Shortland värjer sig många gånger från adrenalinet, svetten och skratten. Hon cirkulerar kring de scener som är befriade från explosioner, eldstrider och kampsport. Precis som The Falcon And The Winter Soldier så använder Black Widow en handhållen kamera som tränger sig nära inpå skådespelarna. Detta skapar en naturalism som placerar berättelsen och karaktärerna i nedtonat och sobert ljus, helt frånskilt från det bombastiska och högljudda som så många actionfilmer – inklusive Marvel, har som ryggrad. Shortlands tidigare filmer har alla varit svårmodiga och aningen diffusa, med ett kryptiskt och reserverat berättade. Men den geniala producenten Kevin Feige – som är Marvel Studios hjärna och motor, har en osannolik förmåga att dra fram det bästa ur sina regissörer. Shortlands något bryska sätt att förhålla sig till sina karaktärer och även publiken har tonas ned och istället så vågar Shortland visa upp värme. 

Marvel har länge haft en underskattad och förbisedd förmåga att skapa stark dramatik som fängslar tittaren och gör filmerna till något mer än ihålig popcorn-underhållning. Denna dramatiska nerv blir essentiell för Shortland, istället för att bara låta sig bli inspirerad av action – och thrillergenren så uppvisar Shortland en oerhörd vördnad för regissörer som Debra Granik och Ingmar Bergman. Just vår svenska demonregissör kan tyckas vara vansinne att placera i samma mening som en Marvel-produktion, men genom filmen så är Shortland oerhört intresserad av hur miljöer kan berätta en historia samt potensen i laddade konversationer, Bergmans Höstsonaten gör sig påmind både en och annan gång. Det är uppfriskande att se Shortland oerhörda entusiasm inför både det vardagliga och häpnadsväckande. Shortland får alldaglig arkitektur – och pittoreska skogsmiljöer att bli lika spännande som rymdskepp och laserstrålar. Med den handhållna kameran och det stämningsfulla fotot så skapas en Marvel-film som är helt unik visuellt. Marvels intala och mest kända tema var superhjälten som hade ett liv utanför spänningen och dramatiken. Vardagen och alla dess utmaningar var ett minst lika stort hinder som superskurkar med försmak för världsherravälde. Denna vardag, långtifrån strålkastarljuset, är en av Black Widows allra starkaste kort; vad händer egentligen då man står ensam och tvingas att inse sin irrelevans i värld där gudar och spindelmän existerar ? Black Widow känns som ett vågat experiment där man blickar framåt och inleder en ny fas. Detta är märkbart gällande ensemblen, Scarlett Johansson må vara filmens huvudrollsinnehavare men det är Florence Pugh som – ännu en gång, lyser. Pugh skapar en stenhård men samtidigt mild karaktär som både charmerar och imponerar i sin stridskompetens. Om ryktena gällande Pughs fortsatta inblandning i detta filmiska universum stämmer så väntar något riktigt stort längre fram. 

I vår recensionen av WandaVision så nämnde jag hur regissörer som arbetar för Marvel – inklusive Shortland, oftast överlåter actionscenerna till rutinerade action-specialister inom studion. Detta tillåter oerfarna filmskapare att fokusera på sina styrkor och bortse från actiondelarna, som oftast är utanför deras expertis. Men i en intervju med Variety så motbevisar Shortland mitt icke-informerade påstående gällande hennes delaktighet i Black Widows actionscener. Shortland har enligt Variety-artikeln varit noggrann med att sätta sin prägel på actionsekvenserna om hon önskar porträttera som ett otäckt och motbjudande slagsmål på gatan. Detta har lett till att Black Widow – även i sina mest explosiva stunder, är oväntat jordnära, käftsmällar och bensparkar är denna gång inte bara något ihåligt poserande, oftast resulterar våldshandlingarna till brutna ben och jättelika blåmärken. Det är som att hjälteglorian och dess beskyddande ljus tagit ett steg tillbaka, flera sekvenser påminner om Martin Campbells Casino Royale där James Bond för första gången framstod som något mer än en oförstörbar stålman. I en sekvens så skildras våldet med en sådan ohygglig realism att den tvingar publiken till att grimasera. Sylvassa gliringar och one-liners ersätts av plågade skrik och blint raseri. Marvel har successivt gjort både sina filmer och serier allt mer våldsamma, men Black Widow tar detta till en ny nivå genom att markera effekten av det fysiska traumat. Denna vågade och  kompromisslösa presentation får filmen att kännas oväntat mörk och sammanbiten, det är inte fråga om något ytligt chockvärde, utan en tydlig markering att man – oavsett källmaterial, kan man skapa otroliga scenarion och scener som griper tag och fängslar tittaren. Inte sedan Steven Spielbergs Munich har spionage och lönnmord skildrats med samma intensitet som här.    

Samtidigt som Shortland är noga med att inte tumma alltför mycket på ’’realismen’’ så är hon inte heller skygg vad gäller att överrumpla publiken i filmens mest storslagna actionscener. Det lånas friskt ifrån Christopher McQuarries Mission Impossible och Paul Greengrass Bourne-filmer. Precis som när Greengrass iscensatte några av filmvärldens mest minnesvärda jakter – till fots och bil, så känns det befriande och uppfinningsrikt då allting upplevs genom en – aningen, mer realistisk lins än förut. Michael Mann och Kathryn Bigelows hårdföra och adrenalinpumpande action känns som en nära släkting och Black Widow är i sitt esse då den anammar ett symfoniskt kaos med krossat glas, förstörda leder och krutdoft, hastighetsmätaren slår inte i toppen förrän publiken ligger och kippar efter andan på biogolvet. 

Samtidigt som det finns mycket att berömma så är Black Widow inte perfekt. De senaste Marvel-filmerna har hittat sätt att uppnå ett crescendo som lämnar åskådarna helt knäckta, men Black Widow är en regression till MCU-filmer som Iron Man 3, där finalen oftast kändes ihålig och ogenomtänkt. Shortlands tidigare filmer har cirkulerat kring ett fåtal personer och deras livsöden. Black Widows stora ensemble verkar övermäktig för Shortland då hon har svårt att bestämma sig för vilken person hon vill slutföra resan med. Det starka karaktärsarbetet som är centralt i filmens första halva blir haltande mot mitten där dramatiken känns forcerad. Rachel Weisz och David Harbour, som båda verkar trivas i sina roller, blir tyvärr bara till stöttepelare för Johansson och Pugh. Filmens humor är inte heller fullt så lyckad som man kunnat önska. Det vilar ett sådant oerhört allvar över allting att de få försöken till humor kvävs. Finalen är inte bara bristande vad gäller bra action, flera av de mest intressanta beröringspunkterna förloras då Shortland verkar osäker på hur hon skall knyta ihop säcken. Entusiasmen och lekfullheten verkar helt ha försvunnit i slutet av produktionen, vad som borde vara en spektakulär final blir till en håglös parentes. 

Och ännu en gång så spökar det vad häller Marvel och deras antagonister, ett problem som jag hade hoppats skulle vara begravt vid det här laget i och med karaktärer som Vulture och Thanos. Den formidable Taskmaster – med sitt fotografiska muskelminne, får aldrig visa prov på sin förmåga. Ray Winstone, som är en av tidernas mest förbisedda och underskattade skådespelare, är på gränsen till något minnesvärt i sin roll som storskurk, men hans närvaro är så obefintlig att det är rent omöjligt att att finna något intresse för den manipulativa Dreykov. Många av dessa fel känns dock som gjorda att rättas till i ytterligare en film regisserad av Shortland och då inte nödvändigtvis en Black Widow 2 utan ett annat Marvel-projekt.

Samtidigt som det finns invändningar så kan man inte sluta tänka på flera sekvenser som i sin paradoxa- med poetisk skönhet och smutsigt våld, fängslar och bränner sig fast i långtidsminnet. Om detta vågade och riskfyllda filmskapande kommer vara framtiden för Marvel och MCU så väntar en helt ny era av makalösa filmer med lika fantastiska karaktärer.

Betyg 8/10