Summering: Kammardramat förblir lika fascinerande som alltid, att placera ett par aktörer i världsklass och låter dem husera ostört i två timmar leder till ett mirakulöst resultat. Med The Father så tar man kammardramat till sin spets och levererar en makalös film som förstenar och förhäxar tittaren från första till sista bildrutan. 

Florian Zeller långfilmsdebuterar med The Father som är en adaption av teaterpjäsen med samma namn, Zeller är dessutom ansvarig för både pjäsen och filmens manuskript.   

The Father utspelar sig i en storslagen och elegant lägenhet, men oavsett vart den hade utspelat sig så är scenografi och det visuella helt irrelevant. Detta är definitionen av avskalat filmskapande där allt tillägnas aktörerna. Zeller har en avskalad och direkt registil som bär tydliga spår av hans tid som teaterregissör. Det finns inget onödigt eller överflödigt i The Father, om det så hade behövts så hade allting lika gärna kunnat utspela sig i en av Lars Von Triers osynliga Dogville-kulisser. Från första stund då Olivia Colman äntrar genom ytterdörren så kan man nästan känna hur publiken tar ett djupt andetag inför vad som komma skall. Vad som sedan följer är en skådespelardemonstration som ringar in, understryker och tydligt deklarerar hur skådespeleri i världsklass skall se ut. 

Olivia Colman och hennes makalösa framgångar de senaste åren är en gåva från filmgudarna. Efter sin Oscarsbelönade roll i Yorgos Lanthimos mästerliga The Favourite så har Colman äntligen tilldelats den uppmärksamhet som hon alltid förtjänat. Colman är en unik aktör som helt åsidosätter glamouren, skandaler och trivialt trams. Hon är en skådespelerska som definierar sitt yrke med proffessionalitet och ödmjukhet. I rollen som desperat och utsliten dotter till en burdus, bufflig och hänsynslös Anthony Hopkins, så skapar Colman en roll som är lika djuplodande som den är empatisk och fascinerande. Demensen som drabbat Hopkins karaktärer är ständigt i centrum och genom Colmans skådespel så förmedlas och terrorn, sorgen och hopplösheten där verkligheten sakta men säkert håller på att försvinna från en familjemedlem. I och med att Anthony Hopkins väntar på andra sidan rummet så väntar också ett bestialiskt bra samspel. Interaktionen och meningsutbytena mellan Hopkins och Colman är fullkomligt förödande, de är blixtsnabba och kraftfulla, utan någon som helst pretention. Varje gång som en konflikt eller diskussion inleds mellan de två huvudpersonerna så är det som att bevittna de mest kraftfulla gudarna på Olympen drabba samman i en episk strid. Om The Father hade varit en actionhjälte så hade man fått självaste Chuck Norris att kissa nedför byxbenet. Detta är två aktörer i sitt absoluta esse, och det går inte en sekund utan att man hänförs av deras ofattbara talang. 

Men The Father är så mycket mer än ett kammardrama med genialisk dialog. Demensen och den ständiga bristen på att kunna uppfatta verkligheten iscensätts alldeles lysande. Zeller lyckas göra förvirringen till ett spänningsmoment där man ständigt frågar sig vad som händer. Faktumet att Hopkins karaktär är paranoid skapar scenarion som hade fått Hitchcock att gnissla sina tänder i avundsjuka. Zeller leker med förvirringen, han skapar spänning, obehag och skräck då varken Hopkins eller publiken förstår vad som händer. Är allt en komplott eller bara en mycket förvirrad mans psyke ? Mysteriet byggs sakta upp men säkert och det kulminerar i en helt förödande final. Det finns inte en sekund som inte är fullkomligt gastkramande. 

När allting väl är slut så är man lika utmattad, imponerad och skakad som efter en åktur i världens mest skräckfyllda berg och dalbana. Anthony Hopkins, Olivia Colman och Florian Zeller har skapt ett dramatiskt mästerverk som fullkomligt knäcker ryggraden på tillgjorda och pretentiösa filmskapare som innerst inne hoppas på själv-bekräftelse genom en guldbelagt statyett. 

Betyg 9/10