Summering: Stabilt och funktionellt men långt ifrån magiskt  

Allt handlar om timing. Den klyschan är lika gammal, dammig och sorgen som en  kassettbandspelare på återvinningsstationen. Men i fallet med Frank Herberts Science Fiction epos Dune så kan man fråga sig om inte tiden – och samhället, har sprungit förbi den. Att idag läsa Herberts bok är en splittrad upplevelse, att filmskapare som George Lucas och Stanley Kubrick kikat både en och annan gång på sanddynerna och de metafysiska inslagen råder det inga tvivel om. I en tid då Science Fiction enbart bestod  av flygande tefat och gröna utomjordingar så var Dune en revolution, men idag är klimatet för genren något helt annat. Många av de innovationer som Herbert presenterade 1965 har blivit standardiserade – i många fall uttjatade. Inte blir det bättre av att Dune har filmatiserats ett antal gånger där slutresultatet har varit minst sagt oangenämt. Att nämna alla stapplande och sorgliga försök är som att läsa dödsannonser.  Den kaotiska och mer eller mindre obegripliga David Lynch-versionen anses som ett av filmhistoriens största fiaskon. Sedan har vi den kriminellt sjaskiga TV-serien utrustad med rekordlåg budget och det ökända och ofärdiga ”superprojektet” av Alejandro Jodorowsky som fått samma bisarra kultstatus som Tim Burtons nedlagda Stålmannen.   

Alla dessa misslyckanden, krossade förhoppningar och väntetiden – för en rekorderlig adaption – som får en svensk vårdkö att framstå kort, försätter regissören Denis Villeneuve tolkning av Herberts verk i en svår sits. Efter så lång tid och så många felsteg på vägen så måste Dune vara briljant, utomordentlig och i det närmsta revolutionär för att kännas relevant. Tyvärr så är Dune bara duglig, även om ambitionen och resurserna finns tillhands så visar sig projektet och bagaget vara övermäktigt. 

Inledningsvis skall det sägas att Villeneuves adaption är den bästa hittills, inte för att det säger särskilt mycket. Dune är både påkostad och dessutom oerhört ståtlig visuellt. Men tyvärr så räcker det inte hela vägen för att övertyga om att Herberts kreation är en allfader till all modern Science Fiction. Villeneuves tidigare filmer har – för personlig räkning, varit lika spännande som restskatt eller försenad hyra. Från den krystade Prisoners, till den helt anskrämliga Arrival och nu senast Blade Runner 2049, som liknande ett stycke risigt fan fiction, så är min egen uppskattning för Villeneuve minst sagt låg. Men Dune är som gjord för Villeneuve och dennes pretentiösa registil. Herberts mycket stela och osexiga prosa går som handen i handsken med Villeneuves kliniska och aningen känslokalla regi. 

Förutom att vara oerhört tung på exposition så är Herberts bok otydlig vad gäller att beskriva och måla upp det visuella. Detta tillåter Villeneuve att stöpa filmen i sin – vid det här laget, igenkännbara visuella stil som känns som ett möte mellan Christopher Nolans funktionella design och David Finchers glåmiga och sylvassa foto. 

Dune är många gånger mycket slående då Villeneuve bjuder på gigantiska rymdskepp, storslagna vyer över öknen och familjen Atreides karga hemvärld. Från ett rent visuellt perspektiv så har Villeneuve alltid varit kompetent och självsäker. Istället så är det hans otydliga, högtravande och alltför självgoda berättade som kapsejsar projekten som om de vore spelpjäser i Sänka Skepp. I och med att Herbert och Villeneuve befinner sig på samma breddgrad vad gäller det pompösa så blir Dune mer uthärdlig. Karaktärsgalleriet är lika djupt och nyanserat som en urklipp från ett radikalt partiprogram men detta avhjälps med en ensemble som är oerhört namntung. I och med att kända ansikten som Josh Brolin, Oscar Isaac och Javier Bardem så skapas en ytlig men acceptabel relation med publiken, även om karaktärerna som gestaltar knappast är minnesvärda eller särskilt intressanta. Rebecca Ferguson fortsätter att vandra runt i sömnen och är lika likgiltig som alltid. Timothée Chalamet som växt för varje roll och som senast gjorde en mycket minnesvärd insats i Greta Gerwigs Little Women, gör Paul Atreides till en klart mer empatisk och lättillgänglig person än den litterära förlagan. Där Atreides i novellen snabbt hittar sin roll som ostoppbar sagohjälte så lyckas Chalamet nyansera och skapa en välbehövlig ambivalens hos Paul. Vår egen Stellan Skarsgård är briljant och verkar ha ovanligt roligt i sin roll som den övergödde och hänsynslöse Baronen Harkonnen.   

Men det är inte ensemblen som får publiken att lösa en biljett till Dune. Marknadsföringen och dess trailers lovar något stort och så pass episkt att syrgas borde medföras. Intressant nog så skapar Villeneuve sitt spektakel med hjälp av vyer kontra action. Detta innebär att miljöer, rymdskepp och den enorma skalan på allting får stå för publikfrieriet. Även om tanken är god så stöter man på patrull då mycket har setts tidigare och i en betydligt mer energisk kontext. För hur man än vrider och vänder på det så har Dune sprungits förbi av oräkneligt många Science Fiction projekt genom åren. Det skulle ha krävts än mer krut, ambition och framförallt energi för att skapa en genuint engagerande upplevelse. Det blir inte bättre av att Villeneuve försöker iscensätta en rad närstrider som alla faller platt. Med genuint usel koreografi och apatisk regi så blir vartenda slagsmål till en lång och utdragen gäspning. 

Dune dras ständigt med att kännas acceptabel men aldrig spektakulär. Det finns potentiell för en genuin klassiker men man fastnar i utdragna scener som misslyckas med att tydliggöra sina idéer. Allting kulminerar i en oerhört utdragen final som lämnar flera frågor om den påstådda uppföljaren. Utan att avslöja för mycket så sker brytpunkten ungefär två tredjedelar in i boken – i strikt strid mot Villeneuves påstående om att filmen är menad att adaptera halva boken. Detta lämnar publiken med en olustig känsla där det känns som om vi bara fått en utdragen prolog och inte ens en första akt. 

Denis Villeneuve må ha gjort sin bästa film hittills men bristen på energi gör att  slutresultatet endast kan kallas acceptabelt. Förhoppningsvis kan en uppföljare binda ihop säcken och höja entusiasmen. 

Betyg 6/10