Summering: Ridley Scott kör fast i en seg gyttja där slarvig regi och stelt skådespel förtar de goda ambitionerna.

Under sin långa karriär som regissör har Ridley Scott gjort ett antal filmer som har en given plats i filmhistorien. Exempel på dessa mästerverk är bland annat Alien, Blade Runner och Gladiator. Många regissörer göra upp ett avtal med djävulen för att få stoltsera med endast en av dessa filmer på sitt CV. Men under hela sitt verksamma yrkesliv så kan Scott – som bäst, sammanfattas som ojämn. Mellan dessa filmpärlor så återfinner vi groteskt skräp som A Good Year och Prometheus. 

Den går gången så väljer Scott att studera kvinnors utsatthet med ett historiskt perspektiv. The Last Duel innehåller flera paralleller till #MeToo där korrupta män drivna av egoism och fåfänga, utnyttjar och förgriper sig på kvinnor som om de endast vore själlösa objekt. Att skapa en allegori i arkaisk miljö är konceptuellt intressant men The Last Duel kör fast i en seg gyttja där slarvig regi, stelt skådespel och oförlåtligt dåligt berättande förtar de goda ambitionerna. 

The Last Duel väljer bort action och fokuserar istället på en rad intriger. Förutom ett par stunder av brutalt våld, där blankslipade vapen genomborrar kroppar, så är detta långt ifrån något pulserande äventyr. I mångt och mycket så är The Last Duel ett medeltida rättegångsdrama där Scott – i bästa Rashomon-anda, delar upp sitt berättande i tre olika kapitel perspektiv som sakta men säkert kopplar samman händelseförloppet. Jag är personligen svag för juridik på film och med välskriven dialog så kan det vara obegripligt spännande. Men när vi har att göra med ett karaktärsgalleri som är lika spännande som en lövhög så blir de olika turerna och utsagorna bedövande tråkiga. Scott har aldrig varit vass vad gäller personregi men i The Last Duel så når den rekordlåg nivå. Trots att filmenutspelar sig i Frankrike så har Scott ignorerat att skapa en universal dialekt, detta innebär ett virrvarr av amerikanska, brittiska och franska-accenter som känns lika bisarat som en stridsvagn på ett medeltida slagfält. Att dessa bisarra accenter är som en nagel i ögat tydliggör The Last Duel och dess problem med att fängsla sin publik. Ingen opponerade sig emot att hela ensemblen i HBOs Chernobyl talade brittisk engelska istället för ryska. Chernobyl var så pass intensiv, suggestiv och medryckande att detta kreativa beslut aldrig blev till ett hinder. Men så fort Matt Damon eller Adam Driver öppnar munnen så väntar de mest obekväma film-accenterna sedan David Finchers svengelska. Om nu bara prosan hade varit i klass med Ibsen så hade dessa lingvistiska problem varit lappri. Men det som verbaliseras är faktiskt värre en accenterna, många gånger blir det till ett skamligt navelskådande där ensemblen tvingas att vända ut och in på sig själva för att framföra dialogen. Begreppet stelt skådespel får en helt ny betydelse då Damon och Driver – som båda är kompetenta aktörer, ser ut att vilja kasta sig utför ett stup för att undkomma obehaget. Även bagatellartade sekvenser blir så pass sammanbitna och stelfrusna att skådespelarnas tänder ser ut att vara på väg att explodera. 

Dessutom tar det evigheter innan Scott når fram till filmens kärna. Om TV3-programmet Grannfejden med Robert Aschberg hade utspelat sig under medeltidsveckan i Visby så hade den varit oskiljaktig från The Last Duel. Istället för att gå raka vägen till den centrala konflikten så får publiken stirra sig blind på kartor och tomtgränser, där landägare gnäller och klagar om kvadratmetrar. Då vi når fram till den centrala konflikten så är tittaren så pass dränerad och sömnig att det är svårt att bry sig. 

Om någon skulle våga sig på anteckna antalet felsteg på vägen mot klimax så skulle den svenska lagboken framstå som ett skillingtryck i jämförelse. Oavsett om det är Ben Afflecks skrattretande försupna adelsman, eller den tafatta slutstriden så är allting ett utdraget mähä. Scotts tolkning av 1300-talets Frankrike visar sig också vara misstänkt lik George R.R Martins fantasivärld Westeros. Med ett blått filter och pälsklädd ensemble så kan man undra om detta inte är ett förlorat auditionband för Game Of Thrones.

Inte ens de olika berättarperspektiven utnyttjas till fullo eftersom Scott undanhåller information och manipulerar berättelsen på sämsta tänkbara sätt. Det hela blir en narrativ gröt som är omöjlig att ta till sig. Det enda som kan lyftas fram som positiv är filmens final  då rättegångsdramatiken får stå i centrum. Även om publiken inte har någon som helst relation till karaktärerna eller berättelsen så lyckas Scott återfå fokus och skapa dramatik som inte känns helt artificiell. 

The Last Duel är en obekväm och fånigt teatral upplevelse som – tyvärr, börja indikera att Scott borde påskynda sin pensionen från filmskapandet.     

Betyg 4/10