Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Summering: Det evighetslånga blodbadet blir snabbt lika tröttsamt som bus eller godis på allhelgona. 

Halloween från 1978 står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag upplevt. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades John Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att vara glad över. Och Halloween Kills är inte filmen som bryter trenden vad gäller miserabla Halloween-uppföljare. Det är en fortsatt hjärndöd och ihålig mordmaskin som varken tillfredsställer den unga publiken eller de numera luttrade fansen.

Precis som den ursprungliga uppföljaren från 1981 så utspelar sig Halloween Kills minuterna efter slutet på den första filmen. Idén med en direkt uppföljare är i sig inte fel, men eftersom samtliga karaktärer och händelser från tre år sedan – minus Jamie Lee Curtis, är lika minnesvärda som regniga dagar så är det omöjligt att följa med i referenserna. Inte blir det bättre av att man gör direkta kopplingar till flera sidokaraktärer från originalfilmen. Dessa inslag känns överhuvudtaget inte naturliga eller genomtänkta, det blir endast till ointressanta efterkonstruktioner som snart leder till förvirring.     

Förutom det välgjorda introt som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat.

De tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmattningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt, tillslut blir flödet av blod och kroppsvätskor så pass överdrivet att det är svårt att överhuvudtaget bry sig. Stunderna av genuint paralyserande skräck är nu reducerade till ett fåtal ’’hoppa-runt hörnet’’-moment som är lika förutsägbara som en tidtabell för valfri buss.     

Halloween Kills verkar också vara förvirrad vad gäller sitt mer substantiella innehåll. Mellan avrättningarna och blodbadet så försöker filmen att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer. Karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Trots ett par nytillskott som Anthony Michael Hall så är skådespelet mestadels bedrövligt, Andi Matichak och Judy Greer skriker och gråter så pass mycket att man kan undra om de försöker imitera de flickor som grät och skrek då Beatles framträdde på Shea Stadium i New York. Trots att Halloween Kills önskar vara modern och aktuell så är flera porträtteringar av minoritetskaraktärer chockerande stereotypa, dessa generaliseringar är också betydligt otäckare än någon annat i filmen. Och efter att Michael Myers har avrättat fler människor än Kristian II så lämnas publiken med ett fasansfullt cliffhanger-slut som svider mer än en kökskniv i buken.      

Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost, tyvärr så måste vi vänta tills eftertexterna innan vi får höra Tobias Forge och hans melodiska monsterrock. 

Hela Halloween Kills är ett dödstråkigt slakthus som är helt befriat från finess eller uppfinningsrikedom. Michael Myers sköts och föll ned från en övervåning för 40 år sedan, sedan försvann han in i mörkret flåsandes och arg, för sin egen och vår skull borde han  stannat där för alltid.  

Betyg 2/10