Summering: Wes Andersson fortsätter att göra världens snyggaste nonsens.

Wes Anderson ses av kritiker och hängivna fans som en modern auteur. Hans fingerfärdighet för visuella detaljer har gett hans filmkatalog en helt unik stämpel. Men med ett tydligt fingeravtryck medföljer också klichéer och traditioner. Andersons filmer har med åren blivit mer intresserade av att tänja på de visuella gränserna på bekostnad av en fungerande story. Vad som har erbjudits senast har varit en radda av stela karaktärer som alla utstöter tramsig dialog och bär på ett självgott flin. Tiderna då vi hade möjlighet att uppleva en mer traditonella berättelse i en av Wes Andersons filmer är sedan länge borta. Efter The Life Aquatic så har Andersons verk blivit mer och mer egensinniga, tyvärr så har Anderson inte utvecklat sitt bildspråk vilket gör att det nu börjar kännas repetitivt.

The French Dispatch avviker inte från dessa problematiska tendenser. Visuellt är det lika finurligt som alltid, men det innebär också att all form av struktur åsidosätts för fåfäng exhibitionism som kväver möjligheterna att skapa en berättelse som matchar det utseendemässiga. Uppdelad i ett antal kapitel, som ofta känns helt orelaterade, så försöker Anderson iscensätta och emulera några av de mest omtalade europeiska auteurerna som Jean-Luc Godard, Francois Truffaut och Federico Fellini. Detta hade kunnat bli en filmfest där referenserna och parallellerna radades upp som storslagna tolkningar, men istället så påminner dessa vinkningar om gräsliga covers som vi tvingas  uthärda i program som Så Ska Det Låta. 

För hur mycket The French Dispatch än leker och bollar med sitt bildspråk eller blandar olika genres, så känns allting daterat och bekant. Det är som att Anderson inte vågar släppa taget om sina – numera, gamla signum och slaviskt försöker hitta sätt att implementera dem om och om igen. Det spelar ingen roll att scenografin är vacker och kompositionen lekfull eftersom scenerna som utspelar i dessa välklädda kulisser är totalt nonsens som vägrar ta slut. 

Även om The Grand Budapest Hotel och Isle Of Dogs inte föll mig i smaken så fanns det i alla fall en tydlig rödtråd som gick att spåra från början till slut. Men i och med att Anderson stirrat sig blind på den europeiska konstfilmen – exempelvis Fellinis 8 1/2, så väljer han att skapa ett episodiskt och uppbrutet berättande som är tröttsamt och korthugget. En majoritet av filmens kapitel är rena sammelsurium som kastar tittaren mellan olika stämningslägen och platta karaktärer. De inledande sekvenserna med Adrian Brody och Benicio Del Toro – bägge  två duktiga skådespelare, är en ren sandlåda som verkar pågår i evigheter. Då Francis McDormand gör entré i filmens mitt så återfås ett visst mått av behövlig mognad men Anderson vägrar att inrätta sig vad gäller att hålla ordning på sitt filmskapande. Oavsett vilka karaktärer vi får möta så är det ett oupphörligt tjattrande, dialogen är helt övertygad om sin egen briljans och det blir snart plågsamt självgott. Så fort någon av aktörerna skall husera verbalt så blir det en tillkrånglad och menlös rappakalja som inte ens framkallar ett minimalt flin. 

Det är inget nyhet att Anderson är överdrivet förtjust i sin egen kreativitet. Och hans sinne för detaljer och rekvisita, som tåls att beskådas om och om igen, är ständigt närvarande i The French Dispatch. Det är fortfarande som att träda in i ett massivt dockskåp som parat ihop sig med lustiga huset. Anderson är – som alltid, förtjust i att stilisera och leka med scenografin vilket skapar unika stunder då han väljer att transformera sina välgjorda kulisser mitt under pågående scener. Men trots att Andersons visuella signatur är framträdande genom hela filmen så blir alla visuella knep och udda grepp snart så pass överanvända att det tangerar att känns desperat. Det finns överhuvudtaget inget självförtroende för berättelsen och dess förmåga att fånga tittaren. Istället så bombarderas publiken med det ena visuella tricket efter det andra, det sker så pass ofta att man snart blir immuniserad emot dem. 

The French Dispatch må vara exceptionell när det kommer till att exemplifiera Wes Andersons säregna vision för filmmediet. Men bakom alla pastellfärger så återstår en klen och mycket självgod berättelse som inte på något sätt tar risker eller utmanar de konventioner vi sett sedan Rushmore. Men en sak står klart, ingen gör stilistiskt trams lika bra som Wes Anderson. 

Betyg 4/10