Summering: Hitta närmsta skyddsrum, ladda med med konserver och barrikadera dörren med så mycket sandsäckar som möjligt. Kristen Stewart är på jakt efter en Oscarsstatyett och medlen för att nå dit besudlar både den goda smaken och det allmänna förnuftet. 

Efter att grekerna smugglade sig in i staden Troja – med hjälp av en trähäst, så borde hela  världen kunna se igenom detta trick på mils avstånd. Men i filmvärlden så är den trojanska hästen fortfarande i liv och fullt fungerande. Istället för en häst så är Hollywood versionen maskerad som ett genant och självlysande exempel på lockbete för Oscarsgalan. Inne i hästen, med spända bågar och blankslipade svärd, så väntar aktörer med ett uselt renommé. Anne Hathaway, Mira Sorvino, Sandra Bullock, Cuba Gooding Jr och Matthew McConaughey är ett fåtal exempel på mediokra förmågor som gömt sig i kamouflerade monster som The Blind Side och Les Miserables  vars enda syfte varit att ge dem en oförtjänt guldstatyett.  

Men när hejarklacken och hallucinationerna tagit slut och allting återgått till det normala så har dessa skådespelar-trojaner förpestat biorepertoaren. McConaughey befinner sig nu i en situation där han man lätthet kan öppna en försäljningskedja för ägg med tanke på hur många han lagt sedan Dallas Buyers Club. Bortsett från True Detective, Interstellar och Kubo and the Two Strings så har Mr ’’ all right all right all right’’ återgått till att förödmjuka publiken med kategoriskt skärp. Idag så är McConaughey mest känd för sina skrattretande reklamfilmer för biltillverkaren Lincoln och nu senast var det tal om ett försök att bli guvernör i Texas… Nästa destination för Oscarsvinnaren är antagligen en ståuppkomik klubb i Säffle. Andra osmickrande exempel från samma trojanska fack – som Helen Hunt och Mira Sorvino, har inte varit relevanta sedan luftkonditioneringen uppfanns.  

Jag har bävat inför den dagen Kristen Stewart bestämde sig för att stuva in sig i denna trojanska häst. Att en sådan grymhet kan släppas lös i en värld som är i upplösningstillstånd tillföljd av vansinnes poltik och en evighetslång pandemi drar tankarna åt Sodom och Gomorra. Men någon nåd finns uppenbarligen inte i denna värld. 

Tillsammans med regissören Pablo Larraín så har Stewart kokat ihop en skapelse som går bortom det groteska och motbjudande.  

Det har gjorts ett par försök att filmatisera Diana Spencers liv. Det är ett livsöde som kantades av sorg, svek och tragedi. Sedan den tragiska dödsolyckan i Paris så har hela världen vänt upp och ned på Dianas liv i dokumentärer, böcker och spelfilmer.

Hade det varit för mycket att önska att Pablo Larraín skulle respektera ämnet och personen ? Efter det miserabla försöket med Jackie så kunde det väl ändå inte bli sämre ? Men bönerna och vädjan om någon som helst nåd har inte nått fram. Spencer är en fortsättning på den mardröm vi behövde uppleva för 5 år sedan, den enda skillnaden är att huvudpersonen i fråga besudlas och exploateras till obegripliga proportioner. Men vad är egentligen skillnaden mellan Spencer och Netflix succén The Crown ? Även där höjdes kritiska röster vad gällde att visa upp Diana och hennes många personliga och privata problem. Skillnaden ligger i förmågan att iscensätta berättelsen. The Crown är minutiöst genomarbetad som dessutom är rollbesatt till perfektion. Om Spencer hade genomförts med samma kompetens och omsorg så hade flera tveksamma inslag kunnat förbises. Men när hela syftet med projektet är ett groteskt försök att förskaffa sig ihåliga utmärkelser så blir slutresultatet mer frånstötande än de värsta exploateringsfilmer, vars uppsåt känns betydligt mer genuint än något som går att finna här. 

Detta är inte en berättelse om Diana Spencer och hennes tragiska liv. Det är en lista… En lista där Larraín och Stewart satt upp en rad gräsliga idéer som kan komma att leda till en hög med Oscarsnomineringar. Stewart är inte någon arvtagerska till Meryl Streep eller Emma Thompson vad gäller skådespelarförmåga, detta gör att alla försök att visa upp bräcklighet, skräck och hopplöshet känns lika genuint som en currygryta i någon av Biltemas snabbrestauranger. Stewart bjuder på den vanliga sviten av exhibitionistiskt överspel, det skriks och gråts så fort det finns tillfälle, helt utan någon som helst passion eller autenticitet. Inte blir det bättre av att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana eller är av korrekt nationalitet. 

Kanske hade det hela kunnat överleva om berättelsen och utförandet hade varit i toppklass. Tyvärr så är Spencer gräslig vad hantverket anbelangar. Samma urvattnade och likbleka foto – som fick Jackie att se ut som en naturkatastrof, är tillbaka. Visserligen slipper vi den tortyrliknande musiken av Mica Levi – som fortfarande hemsöker mig i mina värsta mardrömmar. Dock så är Larraín inte beredd att helt överge läten och ’’musik’’ som kan jämställas med att behöva lyssna till en stor motor utan ljuddämpare. Jonny Greenwood från Radiohead har begåvat hela Spencer med ett ensidigt och totalt missanpassat soundtrack som är identiskt med Hans Zimmers sylvassa och hotfulla Batman-musik då Heath Ledger mördar hela sitt entourage i början på The Dark Knight. Intensiv och obehaglig musik har sin plats, men då den används i varenda sekvens skapas situationer som liknar en urspårad komedi. Då det ställs fram bakverk eller då Diana äntrar ett rum så ackompanjeras det av stråkar som får mig att tro att Anthony Perkins väntar bakom gardinen med en kökskniv. Pablo Larraín är inte bara tondöv vad gäller musik utan också förmågan att skapa någon som helst variation i sina stämningslägen. Hela manuskriptet är så pass repetitivt att man kan undra om manusskrivandet har genomförts med följande arbetsprincip – ’’klipp ut-klistra in’’, det enda som visas upp är psykotiska sammanbrott, galenskap och förvirring. Något försöka att göra Diana – eller persongalleriet, tillgängligt eller ens empatiska är helt irrelevant i Larraíns ögon.   

Spencer må vara ett vidunder vad gäller det tekniska, men det är i sitt ’’berättande’’ som den begår ett grovt brott mot filmkonsten. Från första början vill Larraín förtydliga Dianas utsatta situation, han kallar det ’’en saga från en sann tragedi’’. Det är svårt att veta om Larraín driver med tittaren eller inte. Spencer vältrar sig i Dianas ohälsa, men istället för att porträttera den med ett allvarsamt lugn så väljer Larraín och manusförfattaren Steven Knight att förvrida och förvränga berättelsen med helt vansinniga stilistiska grepp som framställer Diana som spritt språngande galen. Dessutom så blandar man in en rad surrealistiska inslag som är så uselt implementerade att det känns som ett hån. 

Spencer är en iskall, cynisk och kalkylerande film som inte kunde bry sig mindre om sitt subjekt. Det är en grotesk och makaber reklamkampanj vars enda syfte är att överleva fram tills den 27 mars 2022, då Oscarsgalan går av stapeln. Om Spencer tar hem ett enda pris den kvällen så kommer jag behöva göra allt i min makt för att få vara en av de första att bli en del Elon Musks drömprojekt att kolonisera mars, uppenbarligen finns ingen skam kvar på vår moderjord i sådana fall. 

Betyg 1/10