Summering: Även om Parallella Mödrar inte är ett misslyckande så är den inte ens i  närheten så bra som tidigare projekt med Pedro Almodóvar och Penelope Cruz. 

Pedro Almodóvar är i en klass för sig vad gäller att engagera och fängsla publiken med snåriga familjerelationer. Där många regissörer får slåss för allt de är värda för att hitta en balans mellan det sentimentala och det överdrivet emotionella så får Almodóvar denna balansgång att framstå som en barnlek. 

När den spanska mästaren är som bäst så kan hans filmer liknas med jättelika köttkrokar som hakar tag i publiken och vägrar släppa taget. Det mest triviala och ointressanta – som matlagning eller ett gräl om Canal Plus, förvandlas till en dramatisk drog som publiken inte kan få nog av. För två år sedan så fick Almodóvar fysisk smärta och depression att bli en gastkramande upplevelse i den fantastiska Ära Och Smärta. 

Parallella Mödrar har stunder av denna patenterade och igenkännbara genialitet. När Penelope Cruz får stå i centrum och agera som om livet hängde på det så är det omöjligt att inte häpna. Men dessa stunder av kompromisslös briljans förekommer endast sporadiskt. Trots ett starkt skådespel från hela ensemblen samt en mörk och passionerad berättelse så är Parallella Mödrar Almodóvars mest spretiga film på länge. 

Den bubblande och kaotiska humorn som befolkat majoriteten av Almodóvars filmer – även i de mest mörka och tragiska stunderna, har övergetts denna gång. Från första början så vilar det ett grått och sammanbitet allvar över hela filmen. De vanligtvis varma färgerna från filmer som Volver och Tala Med Henne är utbytta mot ett sylvasst och kyligt foto som mellan varven kan misstas för att vara dokumentärt. 

Sällan har Almodóvar varit såhär sammanbiten och reserverad. Mycket tidigt så försöker han distansera sig ifrån sina mest älskade signum. Istället för att använda ett personligt trauma så får ett nationellt trauma stå som katalysator för en stor del av dramatiken. Inledningsvis så känns detta grepp både nytt och vågat och för en kort stund så verkar det som om Almodóvar vill fortsätta att utveckla det obehag som återfanns i The Skin I Live In tillsammans med en dos detektivarbete. 

Tyvärr så är det distinkta introt bara en tafatt språngbräda. Almodóvar är snart tillbaka i  bekanta territorium, där vardagsproblem och trassliga relationer står i centrum. Men med tanke på hur Almodóvar har brukat bemästra den dramatiska vardagen så känns händelserna och livsödena i Parallella Mödrar avslagna. 

Berättelsen tar evigheter att komma igång och den förföriska och helt oemotståndliga dramatiken infinner sig aldrig. Filmens manuskript känns många gånger ofärdigt, ihåligt och improviserat. Något slutmål verkar aldrig ha funnits, den röda tråden klipps av och skarvas minst en gång för mycket. Hela slutklämmen känns dessutom som en ren axelryckning. Finalen kan vara det mest förenklade jag någonsin sett Almodóvar göra. De möjligheter som sticker upp huvudet mellan varven ignoreras helt och hållet. När eftertexterna rullar så lämnas man med en olustig och tom känsla som grundar sig i att det finns så mycket kvar att utforska och studera, något som aldrig inträffar. 

Trots att Parallella Mödrar råkar ut för motorstopp så lyckas Almodóvar – med ren råstyrka, att ta sig ur denna kniviga situationen med livet i behåll. För trots den förvirrade berättelsen och den akuta bristen på någon som helst inspiration så finns det stunder  som helt och hållet suddar bort missnöjet. Det sätt som Almodóvar skapar spänning och intensitet i sin dialog är fortfarande oemotståndligt och Penelope Cruz är många gånger lysande. Att en Almodóvar på sparlåga klarar av att fascinera och tittaren understryker faktumet att han är en av de största regissörerna genom filmhistorien. 

Betyg 6/10