Summering: Avsevärt bättre då Matthew Vaughn stramar upp sig och låter Ralph Fiennes få skina. 

Matthew Vaughns karriär som regissör framstår lite som ett pussel. Från den kluriga debuten Layer Cake med Daniel Craig i huvudrollen till kultklassikern Kick-Ass så har Vaughns karriär och registil aldrig varit lätt att placera. Han har rört sig mellan genrer, ämnen och skådespelare utan problem. Många gånge så har mottagandet varit diametralt. Kick-Ass är fortfarande Vaughns bästa film, mer än tio år senare så är det en fruktansvärt rolig, fräck och vågad film som banade vägen för regissörer som James Gunn vad gäller att skapa en serietidningsfilm med postmoderna inslag. 

Kingsman: The Secret Service var definitionen av en spirituell uppföljare, om det inte vore för miljön och skådespelarbytet så är det i det närmaste ett biologiskt syskon till Kick-Ass.  Med tanke på den miserabla Kick-Ass 2 – som Vaughn inte regisserade, så fanns det goda skäl till att känna sig optimistisk då Vaughn gjorde uppföljaren Kingsman: The Golden Circle. Tyvärr så var The Golden Circle en anskrämlig film, helt befriad från det härliga buset från den första filmen, berättelsen och det allmänna genomförandet var också under all kritik. Då eftertexterna rullade till The Golden Circle så kändes Kingsman-serien och dess framtida potential lika död som en dinosaurie. Vaughn har dock valt att retirera och slicka sin sår, fyra år senare så har han nu återkommit med en omstart som utspelar sig under det första världskriget. Colin Firth och Taron Egerton är utbytta mot Ralph Fiennes och Harris Dickinson i rollerna som brittiska adelsmän som värderar heder och civilkurage över allt annat. 

Prequels har en tendens att kännas irrelevanta då publiken är medveten om vad som väntar. Men eftersom tidsperioden är så avsevärt frånskild tidigare Kingsman-filmer så kan berättelsen vara mer liberal och frikostig, utan att behöva oroa sig för kontinuitet. Överlag så känns det som en nystart och inte ett skralt sidotillägg. Även om The Kingsman inte är utan stora actionscener och absurda karikatyrer så är detta Vaughns mest allvarsamma film sedan X-Men: First Class. Det helt galna och okontrollerbara har ersatts med en stram och reserverad hållning som funkar utmärkt vad gäller att närma sig ett så deprimerande och brutalt ämne som det första världskriget. Vaughns omtyckta X-Men-film informerar också The Kingsman vad gäller hanteringen av historiska händelser. Flera nyckelsekvenser och skeenden skruvas till och justeras för att passa berättelsen som Vaughn formar. Många gånger blir det en oväntad potent historiebeskrivning med frikostig nyansering. 

Allvaret skapar också ett emotionellt ankare där Ralph Fiennes och Harris Dickinson skapar en både trovärdig och intressant familjedynamik. Det är utan tvekan den mest känslomässiga och rörande filmen Vaughn någonsin gjort. Ralph Fiennes är – som alltid, fantastisk, han förmedlar både kraft och enorm empati, tillskillnad mot Colin Firths Harry Hart/Galahad, så har Fiennes en tilltalande värme, dessutom visar sig Fiennes vara superb i rollen som actionstjärna. 

Allting ramas in med en ursnygg estetik som vältrar sig i den engelska aristokratin. Med sina jättelika herrgårdar, Chesterfield-fåtöljer och perfekta kostymer så är The Kingsman en ren njutning att se på. I sina bästa stunder känns det som att vara tillbaka i Downton Abbey, pudrat med ett par rejäla doser krut. Denna mer uppriktiga och återhållsamma stil innebär dock vissa problem, flera actionscener är så pass avskalade att de känns olustigt ordinära och utan den flärd och energi som var så påtaglig i den första filmen. Här finns ingenting som ens kommer nära den första filmens brutala och hänsynslösa kyrkosekvens   där Colin Firth går bärsärkagång. The Kingsman förlitar sig på alltför mycket slow motion och kraftiga explosioner för att någonsin kännas vass. Filmens antagonister är också högst ointressanta, det är ett regemente av ihåliga och närmast löjliga karikatyrer, trots duktiga skådespelare så är de lika minnesvärda som en snöregnig måndag i januari. Jag kan också sakna Vaughns galghumor, i sin vilja att vara strikt och mer exakt så har mycket av komiken behövt skjutas undan. Ett och annat skratt hade verkligen inte satt fel. Och den vändning som presenteras i sluttampen kan inte beskrivas som något annat än menlös. 

The Kingsman är inte utan sina problem, men med en lysande Ralph Fiennes så finns det potential för serien att återigen bli relevant.        

Betyg 6/10