Titeln signalerar om något som gått snett, men inte ens en blinkande varningsskylt med radioaktiva symboler skulle vara demonstrativt nog vad anbelangar att beskriva den mardröm som är Ur Spår. Ambitionen är att skapa en känslosam komedi som kan liknas med Maria Bloms Masjävlar – som också utspelade sig i Dalarna. I den filmen så lyckades Blom att blanda ångest och gapskratt med stor framgång, något Ur Spår också aspirerar till. Men resultatet är en filmmardröm som får biopubliken att desperat söka efter närmsta nödutgång. 

Vi har aldrig fått någon kvalitativ filmadaption av Lennart Hellsings Krakel Spektakel, men Ur Spår regissören Mårten Klingberg har omedvetet – och ofrivilligt, skapat en variant av staden Annorlunda. I denna märkliga plats så säljs varm glas, hundarna går ut med matte och tjuven jagar polisen. Klingbergs film är identisk på så sätt att precis allt är upp och ned. Det finns inga naturlagar i denna chockerande soppa, alla barriär vad uselhet beträffar sprängs på nolltid. Hela filmen är så genomgående falsk att det tär på sinnet, inte en enda mikrosekund förmår sig att kännas genuin eller uppriktig. Det är som att se en ståuppkomiker som är övertygad av sin egen briljans men där publikens gensvar är iskall tystnad. Frågan om man skall skratta eller gråta går inte att svara på.

Filmens berättelse är så pass simpel att det är svårt att tolka det som något annat än en parodi. Det finns dock ett par moment där Klingberg hade kunnat utmana ödet och bjudit på ett par fräcka och oväntade inslag, men dessa förvanskas då allting måste resultera i klyschor och schabloner. När allt ändå är kaos, varför inte anamma det totala vansinnet och skapa en film som i alla fall kunde haft ett chockvärde ? 

På konststycket så kan Ur Spår inte ens förmå sig att skapa en förståelig struktur. Publiken kastas fram och tillbaka mellan karaktärer, platser och händelser. Flera personer försvinner stundtals för att sedan återkomma sporadiskt. Jean-Luc Godard talade om hur hans filmer alltid har en början, en mitt och ett slut, men inte alltid i den ordningen. Ur Spår är snarare en mitt, en mitt och inget mer. Skådespelarensemblen – som tvingas skämma ut sig själv, går inte ens att kommentera utan att ta till ytterst olämpliga och magstarka ord. Det finns en gräns för hur pass kritisk man kan vara och jag känner mig inte benägen att spraka på någon som redan ligger ned.

Filmens emotionella kärna – det legendariska Vasaloppet, porträtteras utan någon som helst entusiasm eller visuell flärd. Inte för att det spelar någon roll, Ur Spår är inte en film om Vasaloppet eller individerna som offrar oändligt med tid för att klara av bragden, det är ett historiskt misslyckande som vägrar att inse att loppet är kört – ordvits avsedd. Till råga på allt så sker visningen i en salong som har problem med ventilationen, vilket leder till att cigarettrök och – doft letar sig in mellan varven. Men det är svårt att avgöra vad som är mest hälsofarligt, tjära och nikotin eller det som utspelar sig på duken framför publiken ?  

Betyg 1/10