Summering: Återigen platt, energilöst och stelt då Kenneth Branagh leker detektiv. 

Antalet sålda Agatha Christie romaner sägs uppgå till hisnande 2 miljarder exemplar. Succéer som Harry Potter och Sagan Om Ringen bleknar då försäljningssiffrorna jämföras. Det är otänkbart att ens föreställa sig att detektivgenren hade varit densamma  utan mästerdetektiven Hercule Poirot. Antalet adaptioner av Christies romaner har varit nästintill lika talrika som antalet sålda romaner. TV serier, filmatiseringar och radioteater är några få gestalter som berättelserna om Poirot antagit under de gångna årtiondena. Att idag skapa en innovativ och energisk tolkning är därmed ingen lätt uppgift. Det finns en gräns för hur många gånger någonting kan filmatiseras utan framstå överflödigt och irrelevant.

Vi har sett prov på hur Christie-formulan kan moderniseras i Rian Johnsons Knives Out. En film som förnyar men också bevarar kärnan i det klassiska mordmysteriet. Kenneth Branagh har aldrig aspirerat att förnya den beprövade formulan, istället så är adaptionen traditionsenligt utan några större förändringar. Om traditionen skall följas så måste slutprodukten åtminstone vara polerad och slipad till en sådan grad att igenkänningsfaktorn glöms bort genom fantastisk regi och utsökt skådespel. Tyvärr så når Branagh inte ens halvvägs, slutresultatet är slarvigt, oinspirerat och lika utdraget som Nilen själv.  

Trots Branaghs bakgrund inom teatervärlden, och en stor fascination för Shakespeare, så är en majoritet av hans filmer som regissör befriade från något som helst djup.  Tomrummet fylls istället med snygga kostymer och vackert möblemang. Denna pråliga yta  drar tankarna åt amerikanska vrålåk – som spyr ur sig avgaser och vars byggkvalitet är lika pålitlig som en fågelholk från första dagen i träslöjden. 

När Branagh bordade Orientexpressen för fem år sedan så ockuperade han den med så många filmstjärnor som möjligt. Filmaffischen pryddes av Daisy Ridley, Penelope Cruz, Judi Dench och Willem Dafoe. Tyvärr så räcker eminenta skådespelare och stiliga kostymer bara till första hållplats. Då häpnaden inför ensemblen lagt sig så återstod en genuint ointressant, platt och menlös film som inte ens var värdig att polera skorna på filmversionen från 1974 med bland annat Ingrid Bergman i en av rollerna. 

Precis som med den menlösa tågresan så är Döden På Nilen en schizofren upplevelse rent visuellt. Manschettknapparna, galaklänningarna och de pressade elfenbensbyxorna är bedårande vackra att se på, men fotot och scenografin är flera gånger om under alla kritik. Då Branagh rör sig utanför ångbåten och stiger i land så väntar plastiga kulisser som drar tankarna åt erbarmliga TV-produktioner, som knappt har budget till en fika för sina anställda. De storslagna pyramiderna, den legendariska floden och de enorma ökenlandskapen har sett bättre ut i flertalet TV-spel, som numera har årtionden på nacken. Branagh insisterar fortfarande att filma med ett analogt foto, i rätta händer så kan det vara både klassikt och elegant, men det fotografiska arbetet är i det närmsta amatörmässigt, det saknas djup och liv vilket får de mer attraktiva inslagen att se platta och plastiga ut. Det känns snarare som SVT versionen av Ture Sventon I Öknen än någon förstklassig filmupplevelse. 

De visuella sänkena hade dock varit förlåtliga om det dramatiska varit lika skärpt som Poirots slutledningsförmåga. Chockerande nog så är det i skådespelet som det fullkomligt rämnar. Letita Wright och Sophie Okonedo tycks ha kidnappats av rymdvarelser och bytts ut mot robotar som knappt kan göra mer än att öppna munnen och stirra in i kameran med död blick. Wright kämpar också med en horribel amerikansk accent som är lika övertygande som Ben Affleck i rollen som fransk adelsman i Ridley Scotts The Last Duel. 

De båda damerna är dock i gott sällskap vad gäller undermåligt agerande. Istället för Judi Dench och Willem Dafoe så har Branagh denna gång tagit in gycklare som Russel Brand, vars skådespelarförmåga lämnar det mesta att önska. Detsamma kan sägas om Gal Gadot, Rose Leslie och Emma Mackey som gör sig till åtlöje flera gånger om. Tom Bateman, som återvänder i sin roll som Poirots gode vän Bouc, är redan nu en solklar kandidat vad gäller ett framtida pris för 2022 års sämsta agerande. Givetvis kan Branagh inte undgå att – ännu en gång, ta med en skandalaktör med Armie Hammer, vars privata eskapader inte bör nämnas med risk för allvarliga men för läsaren. Varför den USA födda Hammer fått rollen som britt är i det närmaste absurt och gör situationen än mer obekväm. 

Vid flera tillfällen så verkar Branagh ha glömt bort sin ensemble, istället har han stirrat sig blind på att ge oss närbilder av bakverk och bestick, förvisso är denna rekvisita mer övertygande än majoriteten av de mänskliga aktörerna, men det säger inte mycket. Överlag så vilar det något riktigt slapphänt över hela filmen, i de mest bedrövliga stunderna, då överspel, tafatt regi och uselt hantverk samverkar för att orsaka maximal skada, så känns det som en lekstuga där en rad överbetalda b-skådisar drar publiken vid näsan. När inte ens ett proffs som Annette Bening kan göra något annat än att skämma ut sig själv så är katastrofen ett faktum.    

Och även om flera i publiken redan känner till berättelsens alla vändningar så betyder inte det att själva mordutredningen måste vara lika spännande som en burk vita bönor. Endast  Poirots briljanta logik och karisma borde kunna underhålla i evigheter. Men själva studien i brott är dränerad på någon som helst nerv. De klassiska förhören raddas upp som om de vore punkter på en lista, till och med de mest skrattretande utfrågningarna i reality programmet Judge Judy är mer övertygande än något som erbjuds här.

Hela Döden På Nilen är en tröttsam kräftgång där ingen av de medverkande verkar vara det minsta benägna om att anstränga sig. Det känns både respektlöst och onödigt, då Gadots karaktär Linnet Ridgeway konstaterar hon vill av båten och så långt ifrån den som möjligt så kan man bara instämma.   

Betyg 4/10