All images courtesy and copyright of Disney and Searchlight Pictures 2022

Summering: Ett simpelt manuskript vägs upp av eminent Olivia Colman och ett sagolikt vackert foto av Roger Deakins.

För en mindre evighet sedan författades en text på Tiger Film där Sam Mendes filmografi filmer recenserades. Vad som tydliggjordes efter den genomgången av Mendes filmer är att han är sitt esse då han får garnera sina filmer med spänning och helst lite action. Även om den tafatta Spectre inte är något storartat filmskapande är Road To Perdition, 1917, och givetsvis, Skyfall, fantastiska filmer där Mendes visar upp sin bästa sida som dramatiker. Men när det kommer till att enbart skildra människoöden, utan nervpirrande berättelser, blir resultatet inte i närheten lika intressant. Även om American Beauty anses som en tidlös klassiker ställer jag mig mest indifferent till den. Revolutionary Road må innehålla två av tidernas bästa skådespelare – Leonardo DiCaprio och Kate Winslet, men slutresultatet var oväntat ordinärt.

På förhand tycks Empire Of Light vara den sortens Mendes-film som skulle kunna klassas som mindre intressant. Men det finns en viktig skillnad denna gång. För första gången på över 20 år har Mendes filmatiserat ett manus skrivet av honom själv. Detta råder bot på en del – men inte alla, problem.

Mendes kan i värsta fall kännas sammanbiten och spänd, men det finns en lättsam trygghet över Empire Of Light trots att en rad allvarliga ämnen avhandlas. Mendes trivs uppenbarligen att vara tillbaka i hemlandet England och att jobba med en ’’aningen’’ mindre stjärnspäckad, men för den delen inte midnre begåvad, ensemble än brukligt. Nu är dock behovet av ”så kallade” filmstjärnor inte något behov då Olivia Colman står som huvudrollsinnehavare. Segertåget efter Yorgos Lanthimos The Favourite verkar inte avta och Colman är exemplarisk i sitt skådespel.

Tillskillnad mot självgoda och högljudda kollegor, som vältrar sig i medial uppmärksamhet och utstuderat emotionellt skådespel, är Colman en uppenbarelse i sin precision, omsorg och passion. Även vid de tillfällen som manuskriptet brister, och get dåligt spelrum tilföljd av tunt psykologiskt djup, navigerar Colman detta utan några problem. Det är en genuin ynnest att bevittna skådespel på denna nivå och det faktum att Colman inte är Oscarsnominerad för sin roll gör den menlösa tillställningen på Dolby Theatre än mer skamlös och irrelevant.

Colman är många gånger så pass bra att det får en glömma att resten av filmen har brister i klass med ett hus utan tak. Som nämnt är Mendes debut som manusförfattare inte utan problem. Ambitionen och tematiken är det sannerligen inget fel på. Men mängden ämnen blir för många, här finns en vilja att visa upp kärleken till filmmediet, skildra det grymma och djupt rasistiska England under Margret Thatcher, psykologisk ohälsa och otillräcklig familjekärlek. Det visar sig snart vara en övermäktig uppgift och flera av de intressanta ämnena försvinner.

Berättelsen är inte heller helt införstådd med sina absoluta styrkor. Biografen Empire är och de anställdas diverse strapatser och intriger skapar många gånger ett trivsamt och underhållande kammarspel. Tyvärr lämnar Mendes biografen alltför ofta och flera nyckelfigurer, som gärna hade fått figurera mer, blir bara skuggor. Detta drabbar Toby Jones som är helt eminent i rollen som åldrad och erfaren biografmaskinist, men karaktären får mindre utrymme än bistånd i den nya regeringsbudgeten. Micheal Ward , som är Colmans primära motspelare, gör ett ambitiöst jobb men kan inte matcha den naturkraft som är Olivia Colman. Ward saknar helt enkelt pondusen och kraften att hänga med i den furiösa dans som Colman genomför.

Mendes misslyckas också att förmedla kärleken till filmmediet och dess enorma kapacitet att röra, underhålla och skapa minnen för livet. Istället blir det en rad icke emotionella sekvenser som i slarvig Cinema Paradiso-anda vräker på med montage och tårögda karaktärer som storögt tittar på den vita duken. Att Mendes känner sig manad till att så övertydligt demonstrera filmens magiska makt känns också irrelevant då han har fotografen Roger Deakins till sitt förfogande.

Även om det kan tyckas onödigt att berömma en films visuella attribut, då den kanske bästa filmfotografen på jorden står till förfogande, går det inte att undkomma det faktum att Empire Of Light är smärtsamt vacker att se på. Deakins fortsätter att skapa bilder som endast kan kategoriseras som perfekta, men en ljussättning och komposition – som likt Colmans skådespel, är extraordinära i sin naturlighet och självsäkerhet. Vardagen på biografen blir som en saga, inte ett blekt livsöde.

Empire Of Light är inte en fulländad film och har uppenbara brister. Men Olivia Colman, Roger Deakins magiska foto samt en oväntat avslappnad och bekväm Sam Mendes gör det hela sevärt, även om det hade kunnat lyfta till stratosfären med ett mer genomarbetat manuskript.

Betyg 6/10