Uppgiven,trött och hjärtskärande besvikelse i uppföljaren till den bästa Bond filmen någonsin. 

Vi såg tecknen i skyn långt innan, problemen,motsägelserna och den generella obekvämhet som följt Spectre; Sam Mendes tvångsåterkomst, Craigs snurriga utspel och likheterna med seriens stygge lillebror Quantum Of Solace.

Spectre är som Sheryl Crow sjöng, ’’martinis,girls and guns’’ men inte en Tom Ford-fluga mer.

Makalöst stilig men stel

Det börjar makalöst stiligt. Hoyte Van Hoytemas foto är sagolikt vackert, med genial komposition, tydlig visuell profil och en allmän känsla av modernitet. Hoytema lyckas mot alla odds utklassa det superba jobb Roger Deakins presenterade i Skyfall.

Även uppbyggnaden är strålande, det finns en puls och en känsla av upptäckt. Allt rör sig mot punkten där Spectre borde explodera och slita ned biografens väggar med sin råstyrka. Men istället presenteras ett tröttsamt mönster som hela filmen skall vandra i – det byggs upp,vi väntar på ett big bang, vi tror, vi hoppas och sedan……. ’’var det allt?’’

Detta trista mönster går igenom hela filmen, det repeteras om och om igen. Även om Sam Mendes vill överträffa Skyfall med större actionsekvenser, större miljövariation så framförs det med en chockerande apati. De mer dramatiska sekvenserna saknar substans och blir ofta långtråkiga transportsträckor. Längden på över två timmar är svårsmält och kunde enkelt ha klippts ned med trettio minuter. Det övergripande berättandet är stelt och får aldrig igång något momentum.

Sett och gjort det förr 

För hur mycket än Spectre spränger upp på duken så lämnas jag med en konstig känsla av tomhet och bitterhet. Trycket, helheten, överraskningarna, uteblir. Spänningen som borde stiga och bli varmare ju närmare vi rör oss mot filmens klimax lämnas kvar på någon flådig hotellbar.

300-miljoner dollar maskinen får istället gå tomgång. Det förekommer överhuvudtaget inte någon enskild sekvens som genererar den mest slentrianmässiga upphetsning. Vi har sett det för och då bättre.

Tillkrånglad kontinuitet 

Spectres primära ambitioner vill fylla de luckor vi lämnades med när den ursprungliga iden om en trilogi skrotades i och med Quantum Of Solace. Filmen löser detta genom att köra en George Lucas-prequel-metodik. De tidigare filmerna vrids,beskärs och misshandlas till oigenkännlighet i filmens vilja att koppla ihop precis ALLT från tidigare delar. Resultatet blir ofta frustrerande och destruktivt då flera komponenter i tidigare filmer vanställs. Detta skapar en olustig känsla av förvirring. Någonstans kan jag uppskatta konceptet att binda ihop den nära tio år gamla berättelsen, men då skall det göras med mer passion och fräckhet än det här ynkliga försöket.

När vi djupdyker i Spectres actionsekvenser vilar samma konstiga mönster av uppbyggnad,eruptionspunkt och sedan punktering. Den omtalade biljakten går mest runt med handen i backfickan och kulminerar i ett stort ingenting. Sekvensen i österrikiska Sölden går i samma spår; stiligt,välgjord men hjärtat och intensiteten uteblir.

Blek kopia 

I många lägen känns det som en trött blandning av Marvels Captain America: The Winter Solider och den senaste delen i Mission Impossible-serien. Storyn går i exakt samma fotspår som dessa två, och hela skeenden och sekvenser är lika svåra att se skillnad på som två enäggstvillingar. Det lämnar publiken med ännu mer av den där kalla tomheten.

Allt Mendes vill utforska har gjorts förut och då med med mer pondus och kraft. Försöken att utöka Bonds bakgrund känns tillfälligt och ofärdigt. Konceptet att figuren är en utdaterad dinosaurie lyckades Judi Dench redan förmedla för tjugo år sedan i Goldeneye. Vart än Spectre går så styr den snabbt in sig på ett spår som känns förlegat eller ointressant. Det vore såklart ett oerhört krav att ännu en gång begära samma briljanta lek med förväntningarna som Skyfall valsade med, det funkar bara en gång. Men att Spectre känns så här uppgiven och trött är obegripligt. Det känns inte ens som att Mendes och hans gäng försöker att överraska.

Färglös ensemble 

Sprickorna fortsätter i och med skådespelarensemblen. Att Craig börjar närma sig det sista finstilta på kontraktet blir alltför ofta tydligt, för såhär stel och platt har jag aldrig sett honom  – inte för att han någon gång visat upp gentleman charmen, men samtliga eleganta och humoristiska repliker försvinner i något jag bara kan tolka som ointresse. Lea Seydoux går också på minimal sparlåga och ser mest vilse och förvirrad ut. Kemin mellan henne och Craig är till och med värre än det trista marionettspel han och Eva Green visade upp i Casino Royale. 

Den stora förvåningen och besvikelsen kommer genom Christoph Waltz. Här får vi kanske den svagaste skurken i hela Craig-serien. En karaktär som verkar ha lämnats på arbetsbordet och inte getts ett uns kärlek eller omtanke. Waltz blir aldrig obehaglig, överdrivet diabolisk eller ens underhållande, främst då han knappt medverkar. Att han också väljer att agera karaktären genom kraftigt överspel gör det omöjligt för hans Franz Oberhauser att bli något annat än en trist parentes.

Klump i halsen 

Spectre än ingen katastrof, hantverket är solitt, Hoytemas foto makalöst, de otroliga kostymerna och någon slags rudimentär underhållning finns i den absoluta kanten. Men när en flådig yta är filmens starkaste lysande attribut är besvikelsen bara än mer uppenbar.

När jag väl lämnar salongen gör jag det med en klump i halsen, bara sorgen och besvikelsen finns kvar. Trots mitt kritik genom den här texten kvarstår bara flera negativa frågor: Varför återanvänds Thomas Newmans musik till den nivå att det känns slarvigt ? Varför väljer filmen att ta så mänga genvägar ? Vart försvann kärleken och intensiteten från Skyfall ? Varför så bedrövliga digitala specialeffekter ? Och slutligen, var det här allt ?

Betyg 5/10 

Bäst: Fotot, öppningssekvensen och de fantastiska kläderna. 

Sämst: Christoph Waltz svaga skurk, de platta actionsekvenserna och den övergående känslan av ointresse,slarv och uppgivenhet.

Fråga: Vart skall serien ta vägen nu ?

Martinis,girls and guns plus Tom Ford räcker inte den här gången.