Pearl Jam (världens näst bästa band ) och deras sångare och poet Eddie Vedder skrev det redan 1998 i och med skivan Yield och det stora mästerverket Do The Evolution – ’’It’s herd behavior’’.

Jag minns mycket väl tiderna då årets Oscarskandidater ramlade in i webbläsaren. Allt skulle ses, de slog alla möjliga rekord på tomatmätaren hos Rotten Tomatoes, hysterin var total, de var mästerverk och andra stordåd som väntade. Filmer som Crash,Milk,Capote och Transamerica älskades och lovordades av varenda person som hade tillgång till ett tangentbord. Om du inte gick med i kollektivet ’’fullpott på allt’’ var du lika välkommen som en allvarlig sjukdom.

Det är ett tag sedan de där filmerna kom, ung och ännu dummare än idag föll jag för masspsykosen som omgav dessa och så många andra kritikerfavoriter. Minnet av att sitta igenom Bennet Millers ytterst mediokra Capote och rent skräp som Transamerica, för att sedan komma ut springandes ut ur salongen, trycka igång datorn och sätta ett toppbetyg på IMDB, sitter kvar som ett ärr. Ärligheten och integriteten var som bortblåst under denna mörka period. Det lämnade en tomhet inombords som inte ens finansmannen Jan Stenbecks ökända potatismos ( bestående av smör,Beluga kaviar och vispgrädde) skulle kunna mätta.

Flera år senare skulle poletten trilla ned. Insikten kom tillslut – man tjänar ingenting på att lura sitt eget tycke eller omdöme. Ett självklart koncept för de många, men det är sannerligen inte trevligt att stå där i periferin i oerfarna dagar. När varenda artikel och expert talar varmt om föregående års bästa filmer. Ekonomen och tänkaren Adam Smith myntade iden om att människan är ett socialt djur som inget hellre vill än att uppfattas i positiv dager och delta i en gemensam grupp.

Att få delta i den sammanslutning som sker kring tilldelningsceremonier som Golden Globe och Oscarsgalan, när du sitter där inpå småtimmarna med kaffe,kex och ilska över fel vinnare, så känns det bra att tycka om allt och flina åt att alla de platta skämten som värdarna drar. Som Smith sade – människan vill bli omtyckt.

Jag återkommer ofta till alla de där tillfällena då grupptrycket fick ta kontrollen över omdömet, och jag både skäms och grimaserar bara på tanken över filmer som; Star Wars Episode 3,Avatar,

The Queen,The Departed, Frost & Nixon, listan kan fortsätta.

Flera av dessa filmer minns jag bara ytligt andra inte alls – den kanske bästa mätaren på en films kvalitet, i fallet Star Wars föll jag pladask ned i en lejonkula att grupptryck och nattpremiärs-rus. Flera gånger inser jag hur lyckligt lottad jag har varit som inte har några av dessa vansinnes betyg utlagda på internet.

Nuförtiden är instinkten allt, hur känns det när eftertexterna rullar ? Vad är känslan av trailern,klippet eller bara den samlade gruppen av regissör och aktörer ?

Det är inte alltid lätt att gå emot skaran, vårt betyg på Metal Gear Solid 5 är nog ett av världens lägsta. Jag vet inte hur mycket förolämpningar och ruttna ägg vi kommer att få ta för den mediokra femma i betyg som spelet tilldelades. Trösten får jag finna i att jag inte behöver få kramp och ångest varje gång jag ser över recensionen. Du kan bara leva så länge på lögner, fråga bara Volkswagen.

”It’s herd behavior – It’s evolution baby !” – Pearl Jam,Do The Evolution