Mid90s Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Total hybris och genomuselt manus gör Jonah Hills regidebut till perfekt bränsle för de kommande majbrasorna 

Ordspråket vid fel tid på fel ställe, är vanligt. Men för Jonah Hill borde uttrycket omvandlas till: – Fel man, vid rätt tillfälle och rätt tid. När Hill inledde sin karriär så var det som en fumlig fåne i Superbad. Om Jonah Hill hade insett sitt begränsade spektrum, så hade vi sluppit denna genomusla uppvisning i dumdryg hybris.

Ett antal komiska skådespelare har lyckats göra mörkare och allvarligare projekt – Jim Carrey i Eternal Sunshine Of The Spottless Mind är ett helt lysande exempel på en aktör som kan så mycket mer än att bara agera mänsklig gummisnodd. Tyvärr så har Carreys karriär inte lyft, och han fortsätter göra film som knappt kan betygsättas.

Den ’’reinkarnerade’’ Laurence Olivier 

Jonah Hill har däremot – olyckligtvis, fått se himmelens portar öppna sig efter sin insats i Moneyball av regisserad Bennet Miller. Hill mottog i och med den filmen en oförtjänt Oscarsnominering. Bara tanken på Hill som ett matematiskt geni är lika parodiskt som när popdivan Mariah Carey gav sig på att spela socialarbetare i Lee Daniels Precious.  

Och efter ytterligare en Oscarsnominering så har Hill intalat sig själv att han numera är en reinkarnerad Laurence Olivier. Detta har inneburit att Hill slutat skriva autografer och istället delar ut visitkort, och ett skådespel som känns så bekvämt och självgott att det närmar sig det outhärdliga. Den gräsliga insatsen i den annars lysande Netflix-serien Maniac, gör det tydligt att Hills nuvarande karriär är byggd på en gigantisk bluff. 

Nu har skådespelaren nått den kritiska nivån av hybris att han åtagit sig att göra debut som regissör. Resultatet är lika lyckat som då Keith Richards och Mick Jagger – desperat, försökte starta igång ett par taffliga solokarriärer. 

’’Ödmjukhet, vad är det ?’’ 

En debut brukar innebära ett mått av ödmjukhet från regissören. Men Hills astronomiskt stora ego förvrider en – i grund och botten, enkel film om en snårig och stökig uppväxt. Försöket att tvångsmässigt försöka skapa grå och betongliknande diskbänksrealism, går väldigt snabbt åt skogen då filmens manus är besläktad med pinsam ståuppkomik där man desperat försöker dra ut på skämten och aldrig kommer till slutklämmen. 

Dramatiken är lika tung och drabbade som en kudde fylld med det mjukaste av dun. Dialogen är i sin tur lika tragikomiskt patetisk, i en sekvens visas Scorseses mästerliga gangstersaga Goodfellas på en TV, ironin är total då mängden svordomar är minst densamma här. 

Och där väldigt ovårdad dialog ofta kan ha ett syfte, så känns detta snarare som ett sätt att prova gränserna för vulgaritet. Inom filmhistorien finns det ena uppsjö av både fascinerande och intressanta karaktärer, som både saknar moral och några former av empatiska kvalitéer, men som fortfarande går att observera. Ett sådant projekt kräver ett gediget ramverk, vilket Jonah Hill självfallet inte klarar av att bygga upp. 

Snacka strunt och röka 

Man talar om att stora konstnärer blir inspirerade av andras verk, och att mindre begåvade stjäl. Jag antar att ni kan gissa i vilken kategori Mid90’s landar i ? Man snor – helt ogenerat, stora partier från Richard Linklaters Boyhood samt Gus Van Sants vedervärdiga Paranoid Park. En gammal lärare summerade – grovhugget, skateboard åkande som en väldig massa snack, marginell aktivitet och en väldig massa rökande av cigaretter. 

Jag vill inte lägga någon vikt vid detta uttalandets potentiella trovärdighet, men det summerar åtminstone Mid90’s till punkt och pricka. Hela filmen är som ett utdraget häng vid någon gatukorsning, karaktärerna diskuterar nonsens i evigheter samtidigt som de begår ett antal förbrytelser, det är lika kul som det låter.  

Åtminstone ett par starka insatser 

Men i detta söliga trams finns faktiskt ett par starka skådespelarinsatser. 

Den vanligtvis bleka Katherine Waterston gör kanske sin mest detaljrika och nyanserade karaktär någonsin, denna ensamstående och övergiven karaktär har både djup och kraft, tyvärr så blir Waterston bara en marginell biroll. 

Huvudrollsinnehavaren Sunny Suljic – från Playstation 4 succén God Of War (2018), fortsätter att imponera. Suljic fångar de naiva förhoppningarna om att få ingå i en socialkrets, trots att det i slutändan kan innebära att stöta bort sin familj. Även Na-kel Smith gör ett minnesvärt porträtt av en buse med gott hjärta. 

Resten av karaktärerna kan däremot inte berömmas… Majoriteten är en samling hopplösa skamfläckar som jag aldrig vill påminnas om igen. Mitt i detta så finner Lucas Hedges, likt pollensäsongen under våren, så är Hedges lika jobbig och förutsägbar. 

Avgaser rakt ut i salongen 

Även om Waterston, Smith och Suljic lyfter enstaka segment, så är allting en cirkus av hemska personligheter, slentrianmässigt berättande och kass dialog. Man kan fråga sig vad syftet med allt detta är ? Jonah Hill har inte svaret på den viktiga frågan. Istället för att inrikta sig på en slutdestination, så tillåts filmen stå på tomgång och spy ut avgaser i biosalongen.  

På hemvägen råkar jag se reningsverket Käppalas informationsreklam, där ombedes allmänheten att inte spola ned det som inte är avföring eller toalettpapper… Jag skulle vilja föreslå att Mid90’s borde tillhöra det som utan större problem kan gå raka vägen ned i avloppet. 

Betyg 2/10 

Att leva på en lögn

Pearl Jam (världens näst bästa band ) och deras sångare och poet Eddie Vedder skrev det redan 1998 i och med skivan Yield och det stora mästerverket Do The Evolution – ’’It’s herd behavior’’.

Jag minns mycket väl tiderna då årets Oscarskandidater ramlade in i webbläsaren. Allt skulle ses, de slog alla möjliga rekord på tomatmätaren hos Rotten Tomatoes, hysterin var total, de var mästerverk och andra stordåd som väntade. Filmer som Crash,Milk,Capote och Transamerica älskades och lovordades av varenda person som hade tillgång till ett tangentbord. Om du inte gick med i kollektivet ’’fullpott på allt’’ var du lika välkommen som en allvarlig sjukdom.

Det är ett tag sedan de där filmerna kom, ung och ännu dummare än idag föll jag för masspsykosen som omgav dessa och så många andra kritikerfavoriter. Minnet av att sitta igenom Bennet Millers ytterst mediokra Capote och rent skräp som Transamerica, för att sedan komma ut springandes ut ur salongen, trycka igång datorn och sätta ett toppbetyg på IMDB, sitter kvar som ett ärr. Ärligheten och integriteten var som bortblåst under denna mörka period. Det lämnade en tomhet inombords som inte ens finansmannen Jan Stenbecks ökända potatismos ( bestående av smör,Beluga kaviar och vispgrädde) skulle kunna mätta.

Flera år senare skulle poletten trilla ned. Insikten kom tillslut – man tjänar ingenting på att lura sitt eget tycke eller omdöme. Ett självklart koncept för de många, men det är sannerligen inte trevligt att stå där i periferin i oerfarna dagar. När varenda artikel och expert talar varmt om föregående års bästa filmer. Ekonomen och tänkaren Adam Smith myntade iden om att människan är ett socialt djur som inget hellre vill än att uppfattas i positiv dager och delta i en gemensam grupp.

Att få delta i den sammanslutning som sker kring tilldelningsceremonier som Golden Globe och Oscarsgalan, när du sitter där inpå småtimmarna med kaffe,kex och ilska över fel vinnare, så känns det bra att tycka om allt och flina åt att alla de platta skämten som värdarna drar. Som Smith sade – människan vill bli omtyckt.

Jag återkommer ofta till alla de där tillfällena då grupptrycket fick ta kontrollen över omdömet, och jag både skäms och grimaserar bara på tanken över filmer som; Star Wars Episode 3,Avatar,

The Queen,The Departed, Frost & Nixon, listan kan fortsätta.

Flera av dessa filmer minns jag bara ytligt andra inte alls – den kanske bästa mätaren på en films kvalitet, i fallet Star Wars föll jag pladask ned i en lejonkula att grupptryck och nattpremiärs-rus. Flera gånger inser jag hur lyckligt lottad jag har varit som inte har några av dessa vansinnes betyg utlagda på internet.

Nuförtiden är instinkten allt, hur känns det när eftertexterna rullar ? Vad är känslan av trailern,klippet eller bara den samlade gruppen av regissör och aktörer ?

Det är inte alltid lätt att gå emot skaran, vårt betyg på Metal Gear Solid 5 är nog ett av världens lägsta. Jag vet inte hur mycket förolämpningar och ruttna ägg vi kommer att få ta för den mediokra femma i betyg som spelet tilldelades. Trösten får jag finna i att jag inte behöver få kramp och ångest varje gång jag ser över recensionen. Du kan bara leva så länge på lögner, fråga bara Volkswagen.

”It’s herd behavior – It’s evolution baby !” – Pearl Jam,Do The Evolution