Pearl Jam Gigaton Recension

Summering: Sorgest, ilsket och melodiskt då Pearl Jam återvänder med sitt först album på 7 år. 

Återigen har en musikrecension dröjt in absurdum. Förra rået var det Bruce Springsteens Western Stars som inte fick en genomgående recension förrän konsertfilmen – med samma namn, hade premiär på hösten. Vad gäller musik så har – iaf jag, ett behov av att låta album och dess spår, få gro och växa till sig. Håkan Hellströms 2 Steg Från Paradise, kändes vid en första genomlyssning som ett halvfärdigt kollage. Men med tiden så växte albumet. Än idag förblir det min personliga favorit vad gäller Hellström. 

Pearl Jam har idag friheten och lyxen att kunna ta sig sin tid. Tidsspannet mellan skivorna har bara ökat för varje gång. Backspacer utkom 2009, uppföljaren Lightning Bolt släpptes 2013. Gigaton utkom i mars. Det är med andra ord den längsta väntan någonsin för ett Pearl Jam-album. Bandets energiska och ostoppbara gitarrist Mike McCready påpekade i ett pressutskick att inspelningsprocessen varit lång och svår. Med tanke på att sångaren Eddie Vedder redan 2018 deklarerade att inspelningen pågick, så är det uppenbart att processen inte varit så smidig och enkelspårig som bandet hade hoppats på. Pearl Jams skivor har alla tydliga influenser ifrån den era  som de skapats i. Efter supersuccén Ten, så följde Vs. Ett kolsvart och brutalt verk som slår lyssnaren i magen med sin nihilistiska lyrik och vassa gitarr-riff. Skivan skapades som en motreaktion mot de enorma framgångar som bandet upplevde efter debuten. Rio Act – som spelades in efter tragedin i Roskilde, är sammanbitet och ångestfyllt. 

I en tid då världen endast verkar fara djupare och djupare in i kaos, död och hopplöshet, så känns Gigaton som en snudd på perfekt följeslagare. Om man letar efter en kompanjon som vägrar att se ljuset, och som aggressivt angriper det – stort som smått, som kan anses ligga till grund för de problem som manifesterar sig varje dag, så är albumet en livslång vän. 

Det fantastiska skivomslaget säger egentligen allt. Naturens vackra glaciärer som sakta men säkert faller samman på grund av klimatförstöring och människans hejdlösa brist på ansvarstagande. Soniskt så är skivan något mjukare än de hänsynslösa attacker som kunde hittas på Lightning Bolt. Inledningen med Who Ever Said och Superblood Wolfmoon känns som spetsade kreationer från Backspacer. Att gruppen fortfarande kan blanda sina rakbladsvassa riff med aggressiv punk, och få det att kännas relevant, intressant och igenkännbart, säger en del om bandets ständiga vilja att aldrig kompromissa eller hänge sig åt trender. 

Där den inledande introduktionen känns igen, så bryter man helt och hållet av med den suggestiva Dance Of The Clairvoyants. Där gitarristen Stone Gossard och basisten Jeff Ament har bytt instrument, för att skapa ett verk som bärs fram av en trippande synth som ackompanjerar lyrik om förtvivlan och insikter, vad gäller våra vardagliga liv. DOTC känns som Gigatons kärna, där man svetsar samman hopplöshet och frustration. 

DOTC leder sedan in i den rosenrasande och pricksäkra Quick Escape. En spottloska gentemot det helvete vi sett byggas upp under fyra år av Trump och hans rysliga politik. Quick Escape träffar nästan lika hårt som bandets genialiska Do The Evolution. Än mer slående än det blinda raseriet. Är de stunder då man blandar det melodiska med en mer preciserad kritik mot världsproblemen som vi idag möter. Seven O’ Clock och Retrograde känns som moderna Pearl Jam-klassiker. Vedder har på senare år vässat sin förmåga att skriva enkla men oförglömliga ballader, de två nämnda exemplen är ytterligare bevis på hur sofistikerad Vedder , gruppens melodier och lyrik kan vara. Bilderna som målas upp i Seven O’ Clock hör hemma på en biograf, och dramatiken i Retrograde är inget annat än briljant. 

Tyvärr så tappar albumet iktning mot mitten. Spår som Buckle Up och Comes Then Goes, känns som halvdana prototyper. Båda hade behövt mer tid och eftertanke för att efterlämna ett rejält intryck. Detsamma kan sägas om Never Destination och Take The Long Way, som i en live kontext, har alla möjligheter i världen att bli lysande. Men som i sina studioversioner känns lika ointressanta som My Father’s Son. En låt som inte fick något värde förrän den framfördes live och förvandlades från anonym fogmassa till ett nervigt monster.    

Men på det hela så kompenserar mästerverk som Retrograde och Quick Escape för albumets svackor. Det är långt ifrån det bästa Pearl Jam gjort, men samtidigt finns det inte ett spår som inte har potential att kunna utvecklas till något storslaget då bandet väl ger sig ut på vägarna igen. Även om det dröjer till nästa sommar… Om ens då… Gigaton är en sammanbiten, moloken och sorgsen skiva som på ett utomordentligt sätt kontextualiserar den mänskliga kris som pågått i flera år, och som år 2020 har utvecklats till något monstruöst. Det finns en viss tröst i att ett av världens bästa band sörjer med oss. 

Betyg 8/10 

Bästa spår: Quick Escape, Dance Of The Clairvoyants, Seven O’ Clock, Retrograde.  

Årets Bästa Konsert 2018

Vi gör processen kort… Pearl Jam, i den tyska huvudstaden Berlin, på den vackra amfiteatern Waldbühne, slår det mesta, inte bara i år utan överlag. Rockbandet från Seattle är välkända för sina otroliga livekonserter, där de utmanar giganter som U2 och Bruce Springsteen. Och just den här kvällen sken rockgudarnas strålar rakt ned mot scenen i den tyska lummigas skogen. 

Symbiosen mellan publik och band var så tight att en enda handrörelse från sångaren Eddie Vedder, var tillräcklig för att försätta 20 000 människor i total masspsykos. Jag önskar fortfarande att jag kunde skriva minst tre ytterligare recensioner kring den här spelningen, trots evinnerliga försök att vända och vrida på det, samt summera allt som skedde under 150 minuter, så känner jag fortfarande att inga ord eller videofilmer kan göra rättvisa åt detta perfekta konsertmonster. 

Versionen av Porch, då hela arenan tappar förståndet och börjar kasta pappersbrickor, samtidigt som halva publiken crowdsurfar och dras över den främre barriären, är en syn som är så vacker att jag nästan kreverar på golvet då jag tänker tillbaka på det. 

Tiger Film utser därmed Pearl Jam på Waldbühne den 5 juli i Berlin till 2018 års bästa konsert   

Pearl Jam Waldbühne Berlin 05-07-2018 Recension 

15309705759ad7e652f8b5d83329074b7910074592

All images courtesy and copyright of pearljam.com 2018

Det är bara att ta fram historieböckerna och anteckna, denna afton kommer aldrig kunna upplevas igen. Pearl Jam och rockmusiken blir inte bättre än såhär.  

Hur makalöst bra någonting än kan vara, så behöver man alltid behålla lugnet och distansen som skribent eller recensent. Att avfyra enorma superlativ och närmast mytifiera något kan komma att kosta en i framtiden, för varje hyllningsfras så målar man in sig i ett hörn där man gjort slut på sin ammunition för framtida event. Ett påstående som att 1080P var den perfekta upplösningen, känns idag förlegat då vi nu har skärmar med dubbla upplösningen. När platt-TV först kom till den svenska marknaden drog tillverkarna med sig testexemplar som kostade flera hundratusen. Dessa  – då, kolossalt innovativa maskiner är idag så dåliga att man inte ens skulle kunna ge bort dem, trots det stod folk och bara gapade inför faktumet att en TV inte behövde ha ett djup på ett par hundra meter.

I total extas är det väldigt enkelt att försäga sig, då och då önskar man att ett och annat betyg hade justerats – dock sällan fullpoängare. Det som nu kommer ske, kan med stor säkerhet göra det svårt i framtiden att verkligen understryka hur fantastiskt något kan vara. Man har en begränsad mängd trovärdighet då de riktigt stora orden används. 

1530970627c90456ba3560a78a63c6b64e9aac70f6

Helt unika 

Pearl Jam är idag en av de sista bastionerna och förkämparna för hur man skall göra konserter. Enbart den ständigt återkommande Bruce Springsteen kan titulera sig bättre. Pearl Jam är rockbandet som vägrade att lägga sig platt, de vägrade att sälja sina fans som boskap. Deras upproriska kamper mot bland annat biljettjätten Ticketmaster, ledde till ett stort bakslag för bandet. Då Pearl Jam går på scenen, vare sig det är i Tyskland eller Sverige, så byggs broar och band som aldrig försvinner med publiken. Det finns bara ett Grand Canyon, ett New York City och slutligen ett enda Pearl Jam, så unika är de. 

Publiken är inte bara en inkomstkälla, de är jämlikar, vänner och familj. Pearl Jam har en genuinitet som får deras hyllningar till fansen att alltid värma hjärtat. Där andra artister nöjer sig med ett stelt manus – Coldplay, så finns det ingeting som är skrivit i sten för Pearl Jam. Då  bandet går upp på Waldbühnes scen så är det inte gudar som stiger ned från himmelen, snarare goda vänner som nu bjuder in till en fest av sällan skådat slag. Varje berättelse som Vedder berättar om fans och vad musiken inneburit för dem är hjärtevärmande. 

153097054937bbb6512ec923c12f8d4acfb0945c18

No Direction Home 

I dagsläget är bandets nästa album fortfarande under inspelning och denna korta Europa turné har således inget koncept att falla tillbaka på. Enbart singeln Can’t Deny Me har fått tas utifrån studion och prövat sina vingar. Från vad vi kunde ta del av i form av videoklipp så var jag något oroad över att denna omgång skulle bli något av en parentes. De två konserterna i Amsterdam var tidsmässigt korta och bandets gränslösa energi verkade inte riktigt vilja infinna sig. Sedan kom kanske turnéns största bakslag, för ett par veckor sedan slutade sångaren Eddie Vedders röst att fungera, den andra spelningen i London fick skjutas fram. Det såg inte ljust ut… 

Det band som ställer sig på scenen den här kvällen verkar ha gått igenom en tidsmaskin och kommit ut ett par decennium yngre. Att ett gäng herrar kring 50-års åldern spelar mer intensivt och passionerat än unga kaxiga popsnören förtjänar nästan en analys i sig självt.    

I vanlig ordning så väljer gentlemännen att börja långsamt, denna gång med Wash, ett spår som exkluderades från den legendariska debuten Ten. Det är ett spår som ’’enbart’’ spelats 99 gånger. Egentligen är det bara en uppvärmning där man sakta men säkert skall vagga in publiken i någon form av komfort och ta bort den olustighet som inledande nummer ofta kan innebära. 

Ikväll är spelplanen annorlunda, ett udda spår som Wash skall inte kunna få publiken att explodera, det är en långsam blues om smutsiga städer och hopplös kärlek, men i refrängen så har sittplatserna förvandlats till ståplatser, på golvet är händerna i luften och varenda människa gestikulerar tillsammans med Eddie Vedder då han går in i refrängen. 

Och efter balladen Sometimes så börjar det på allvar… Vedder drar suggestivt igång introt till Corduroy på gitarr, och när trumslagaren Matt Cameron slår på sitt trumset så sprängs den imaginära växellådan. En konsert skall gradvis stegra sig och avslutas i komplett extas, ikväll gäller inte de reglerna. Allt har vänts upp och ned. Allting skenar iväg, Waldbühne är byggd på sten och tjocka bänkar. Inget material i världen kan stå emot vad som sker i Why Go och Save You. 

1530970528d8e3bc353ba2e2315cef283a9a0fa242

Kaos 

På planen ser det ut som att man just skruvat upp spisplattan på maxvärme och storm kokar vattnet. Den välkända moshing-dansen utförs mitt i havet och kläder, ölburkar och allt mellan himmel och jord flyger upp och ned. 

Eddie Vedder har något mer rost på stämbanden än vanligt, men det ignorerar han fullkomligt. Varenda avgrundsvrål och intensivt fräsande fullkomligt klyver den omgivande skogen. Bandet blir bara än mer energiskt och påtänt av publiken som verkar komma från en annan planet. Jag har aldrig, ALDRIG, sett en folkmassa i en sådan symbios som i kväll. Varenda handrörelse, skutt och allsång sker som på kommando. De över tjugotusen människor som samlats känns som en enda enhet som är fullkomligt oslagbar. 

Pearl Jam struntar blankt i att sakta ned, helt plötsligt springer den kända rockfotografen Danny Clinch upp på scen och leker bluesman med ett munspel. Sedan så bränner de av superfavoriten och In My Tree och sedan, sedan så kommer dynamitlåten Even Flow. 

Mike McCready som är bandets dynamo, turbo och raketbränsle sägs helt kunna koppla bort allt som inte är sitt gitarrspel. Solot förlängs och förbättras på alla sätt och vis, det är så obegripligt och makalöst att publiken bara står och gapar. Samtidigt fortsätter hela golvet svaja som sjögräs och folk ställer sig upp på läktarna och spelar luftgitarr. 

1530970717190258bc372ec14f9eea52cd658a7048

Rariteter

Setlisten är mer eller mindre o-igenkännbar från den som spelades för fyra år sedan i Berlin. En av bandets undangömda fartmonstret – Habit, tränger sig längst fram utmanar bandets mer välkända spår. Habit startas om ett par gånger och i avslutningen kör man slut på ett par årsförbrukningar av plutonium, det stegrar sig som en motorcykel och kör raka vägen upp mot himmelen. 

Bakom varje hörn väntar det en ny live klassiker. De mest fanatiska fansen nöjer sig inte bara med specifika nummer, versionen skall vara identiskt med de dem hört på officiella bootlegs eller sett på konsertfilmer. Daughter som är en allsångsexplosion blir ikväll historisk då man slänger på den så kallade ’’It’s Ok’’-taggen. Den lilla förlängningen får folk att tappa besinningen, Eddie Vedder står bara och dirigerar allsången och de svajande armarna. Waldbühne omges av skog och känns således som en magisk skogsdunge och då Vedder sjunger att de faktiskt är ’’okej’’ så verkar alla världens problem ha försvunnit. 

Höjdpunkterna är otaliga, bandets kanske bästa moderna skapelse Unthought Known, spelades in som officiell video för åtta år sedan här i Berlin, nu är den ännu bättre. Deep och Mind Your Manners är brutala… 

1530970831212068d135ff81aa4b6dc61d68c4277e

Ett inferno av extas 

Men höjdpunkternas höjdpunkt sker i Porch… Till och med för de som inte är bekanta med Pearl Jam har nog någon gång hört eller sett det som kallas världens största scenhopp. På Pinkpop festivalen i Holland 1992 så tar en ung Vedder och klättrar upp på en kameraarm och ber fotografen höja upp riggen så högt som möjligt. Sedan kastar han sig handlöst ned mot publiken. Det ögonblicket är ett historiskt exempel på komplett kaos, en euforisk galenskap som knappt går att hitta idag. 

Ikväll så blir det förvisso inget rekordlångt hopp, istället så tar publiken och höjer insatserna. Jag har aldrig sett så många människor som surfar på publiken och måste dras över den främre barrikaden. Ölfaten som använts genom aftonen är gjorda utav tjockt papper. Då Porch går in i sitt evighetslånga solo så börjar det regna pappersfat över hela arenan. 

Alla hämningar är borta, publiken bara fortsätter att kasta brickor medan halva golvet imploderar samtidigt som de skriker och springer runt i cirklar. Pearl Jam kan knappt tro vad som händer, basisten Jeff Ament får spel och hämtar en ölbricka och slår på sitt instrument. Själv slutar jag titta på scenen, skådespelet på läktarna och planen är bortom allt mänskligt förstånd. Porch är ikväll inte en låt, signalementet för vad detta kan vara finns inte på denna jord. 

Efter den totala urladdningen får vi ett kort akustiskt set där man äntligen tar fram Thumbing My Way, inspelad under bandets mest turbulenta år – tidigt 2000-tal, är detta ett sant guldkorn som spelas allt för sällan. Versionen är menad för sagoböckerna och det blir knäpptyst. Sedan börjar det varvas upp igen med Breath, ännu en storfavorit hos de fans som sett bandet mer än en gång. 

Sedan fortsätter Pearl Jam med målet att skaka sönder hela Berlin. Do The Evolution går inte att beskriva, Black försätter alla i extas och Alive hör hemma som en psalm i kyrkan. 

1530970673b329bbd36bb4da98cde57ce849c24713

’’There are colors in the street’’ 

Och efter det yrvädret så kommer Rockin’ In The Free World. Springsteen har Twist And Shout och Pearl Jam har denna. Man kan dra på sig framtidens Virtual Reality headset – som hämtat från  Steven Spielberg filmen Ready Player One, försätta sig i trans, läsa trollformler etc… Denna explosion går inte att uppelva utanför Waldbühne den 5 juli 2018. 

Inte ens det faktum att konserten är nedkortat pga ett strikt förbud att spela förbi kl 22.30, spelar någon roll. Jag kommer förmodligen aldrig se något liknande igen, ni som var där går till historien och i 140 minuter blev världen en lite bättre plats…. Man kan enbart skrika och gråta… 

Betyg 10/10 

Bäst: Porch, Unthought Known, Even Flow, Do The Evolution, Alive, Rockin In The Free World, Thumbing My Way, Habit, Black etc. 

Sämst: Åk till sommarkrysset på Gröna Lund om ni vill fylla denna kategori. Skulle väl vara det urusla insläppet. 

Fråga: Vart finns språket och orden för att beskriva Porch ? 

Betyg på samtliga låtar 

Wash 8/10 

En lugn men intensiv start, att något speciellt är på väg att hända är tydligt i refrängen där publiken sjunger med som om det vore Alive. 

Sometimes 8/10 

Tempot ökas sakta men försiktigt, ’’sometimes I rise’’-partiet är hysteriskt. 

Corduroy 10/10  

Växellådan sprängs i småbitar, då man slår på turbon i det extravaganta avslutet så är matchen redan vunnen. 

Why Go 10/10 

Läktarna skakar, trumhinnorna är på väg att brisera av allsången. Varför någon skulle vilja gå hem nu är obegripligt. 

Save You 8/10  

Ljudet krånglar lite, ett energiknippe från Riot Act. 

Given To Fly 10/10

Hela arenan får vingar.

Red Mosquito 8/10 

Rockfotografen Danny Clinch kommer upp på scen och assisterar med ett munspel direkt från södra USA. 

In My Tree 8/10 

Vedder ber Donald Trump flyga åt….. Sedan spelar de denna fantastiska låt som alltid dyrkas av hardcore fansen. 

Even Flow 10/10 

Gitarristen och galenpannan Mike McCready får totalt spel och klyver resterna av Berlinmuren med sitt solo. På golvet pågår hysteriskt kaos. 

 Wishlist 9/10 

Lite andrum måste finnas, underbar låt i en tappning som slår den något såsiga studioinspelningen på fingrarna. 

Habit 10/10 

Och så var det slut med friden… Matt Cameron slår sönder sina trummor, någon beräknad hastighet finns inte i mot slutet, hjärtinfarkten står och vinkar hejvilt. 

Angie/Daughter/It’s Ok 10/10 

Ja, när man ändå håller på så kan man väl skämma bort publiken med ett par superrariteter som en cover på Rolling Stones Angie – som enbart framförts tre gånger tidigare, då ’’It’s Ok’’-segmentet kommer så trillar de mest analytiska och kräsen följarna ned på golvet och kreverar. 

Deep 9/10  

Ten må vara gruppens mest kända skiva, men Deep hör till de spår som inte spelas alltför ofta, synd då detta återigen är en genial flört med gammaldags blues. 

Mind Your Manners 9/10 

Ett stenhårt framförande. 

Unthought Known 10/10 

Backspacer är kanske Pearl Jams mest underskattade album. Även om jag ständigt kommer hålla tummarna för att Force Of Nature skall spelas, så är den här versionen en gåva från himmelen. Interaktionen mellan publiken och bandet i sista versen är sjuk. 

Lukin 8/10 

Vedder lovar att det skall bli en lugn låt härnäst, istället så spelar han detta, publiken blir helknäpp igen. 

Porch 10/10 

Högsta betyg är egentligen en förolämpning, jag har aldrig sett något liknande. Det flyger in pappersfat, hela bandet står bara och gapar, Waldbühne är på väg att rämna. Detta är historia… 

Thin Air 8/10 

Innan balladen spelas så berättas en rolig och rörande historia om hur två grannar efter en Pearl Jam konsert blev till gifta makar. 

Thumbing My Way 10/10 

Detta är en skattkammare till låt. En knäckande vacker version av ännu en mästerlig raritet. 

Breath 8/10 

Vedder ränner runt halva arenan och interagerar med publiken, det är bara en uppvärmning inför…

Do The Evolution 10/10 

Detta, det finns inget hårdare, mer aggressivt eller mer pulserande än denna ursinniga och kompromisslösa attack på enfald och girighet. Enkelt uttryck, detta är bäst…. 

Black 10/10 

Allsång från en annan dimension, publiken överröstar allt. 

Rearviewmirror 9/10

Obegripligt intensiv version. 

Comfortably Numb 8/10 

Superb version och ett ganska utomordentligt tillfälle att andas innan den tokiga finalen. 

Alive 10/10  

Jag vet inte vad Eddie Vedder sjunger eller vad som sker på scen. Publiken tar över hela låten. En ren psalm med volymen uppskruvad till max 

Rockin In The Free World 10/10 

Waldbühne kommer behöva byggas om efter detta, publiken säger adjö till sina njurar då de utför höjdhopp och besinningslös dans, J.Mascis från Dinosaur Jr kommer in och spelar ett solo. Denna eufori hade gärna fått pågå i all evighet. 

Pearl Jam Let’s Play Two Recension 

Credit Danny Clinch 1

All Images Copyright Of Danny Clinch 2017

Danny Clinch har gjort det ’’Almost Famous’’ Cameron Crowe misslyckades med att fånga ett av världens bästa band… 

Att skildra ett band som man har en odödlig relation till är inte lätt. Pearl Jam är en helt unik situation i musikindustrin, de kom och slogs mot Nirvana, drog sig ur rampljuset och satsade allt på att bry sig om sin musik och sina fans.

Jag har tyvärr bara sett Pearl Jam två gånger live, den första gången var i ett sommarvarmt Berlin där jag såg ett band som överträffar det mesta. Finalen med den fantastiska Alive och covern på Neil Youngs Rockin In The Free World kommer aldrig lämna mig. Pearl Jam har också en otrolig publik som samlas under deras Ten Club, en plats där vi alla är en enda stor familj som mer än gärna delar taxi på vägen från konserten, bjuder på en på dryck och omfamnar allt och alla.

Credit Karen Loria

I spåren av en misslyckad dokumentär 

Cameron Crowe gjorde för sex år sedan en dokumentär i och med att bandet fyllde tjugo år. Det var en rörig och ofullständig film som inte på något sätt var tillfredställande för varken kalenderbitare eller nybörjare. Förutom det helt fantastiskt underhållande inslaget av bandets katastrofala framträdande på MTV Singles där Eddie Vedder (kraftigt berusad) blir rasande och sliter sönder hela scenbygget, så är filmen en skrämmande tafatt sammanfattning av ett av världens bästa band.

Nu har man kastat ut Cameron Crowe och istället tagit in fotografen Danny Clinch som fotograferat bandet och dess medlemmar tidigare. Resultatet är en fantastisk film som fångar ett band och stad som är nära att implodera av extas och förhoppningar.

Sedan ett par år tillbaka har jag blivit helt besatt av amerikansk sportkultur, tillskillnad mot vårt Sverige där barn tvingas se på våldsamma huliganer som mer än gärna slår ihjäl varandra, så präglas den amerikanska scenen av en stor respekt för de konstgjorda familjer som ofta blir till under diverse sporter som amerikansk fotboll eller baseball.

För ett år sedan så var basebollaget Chicago Cubs igång med en sällan skådad revanschturné, där de såg ut att kunna vinna världsmästerskapet på första gång på över etthundra (!) år. Samtidigt hade Pearl Jam bokat in två gigantiska konserter på anrika Wrigley Field, en av USAs äldsta arenor. Detta var samtidigt som hela Chicago var eld och lågor över att ett lag – som sagts varit under en förbannelse, äntligen verkade gå mot seger. Sångaren Eddie Vedder är själv från Chicago och en fanatisk Cubs fan som stått vid laget hela sitt liv.

Credit Danny Clunch 5

Dubbel extas 

Danny Clinch har valt att foga samman extasen över konserterna och galenskapen i staden över Cubs framgångar. Musiken och bilderna från firandet av seger på seger blandas ihop med stark dramatisk effekt. När Clinch filmar Murphy’s Bleachers – en bar som Vedder frekventerat hela sitt liv, och visar relationen mellan barägaren och den världskända sångaren för att sedan klippa till den fantastiska balladen Elderly Woman Behind The Counter In A Small Town skapas ett fantastisk ögonblick som både är exalterande och emotionellt.

Just de här två kvällarna är Pearl Jam som bäst, de är en sammansvetsad maskin som spelar så intensivt att man häpnar. Deras rykte som ett av världens bästa live band har fångats i den furiösa uppvisning. Eddie Vedder böjer sig över mikrofonstativet och gitarristen Mike McCready verkar vara besatt av högre makter då han spelar sina solon.

Vi får även ett par inblickar i repetitionerna på taket till Murphy’s Bleachers där vi får ett par mycket stämningsfulla versioner av den helt knäckande vackra balladen Thumbing My Way och The Ramones covern på I Believe In Miracles.

Credit Danny Clinch 2

Fångar bandet 

Clinch har gjort en film – som trots ganska få intervjuer med bandet, fångar Pearl Jam på bästa sätt. Ett band som struntar totalt i att framhäva sig i media eller framstå relevanta för att nå kommersiell framgång. Det är en rockmusik som nästan ingen artist kan mäta sig med. Men konsertens starkaste ögonblick sker då den före detta New Orleans Saints spelaren Steve Gleason kommer upp på scenen.

Gleason är idag helt förlamad till följd av ALS, och var en nyckelperson att dra igång Ice Bucket Challenge. Gleason som fick intervjua bandet för ett par år sedan då de släppte albumet Lightning Bolt gjorde en av de mest kraftfulla stunderna för bandet där Vedder tårfyllt talade ut om den tragiska relationen med sin biologiske far.

Den spektakulära sången Inside Job introduceras av Gleason och spelas sedan i en otrolig tappning. Där någonstans så behöver jag inte längre fundera kring varför Pearl Jam tillsammans med Bruce Springsteen är det bästa musik har att erbjuda.

Credit Danny Clinch 3

Saknas ett par spår 

De enda invändningarna jag kan komma med är att det sakans ett par spår som Do The Evolution och Rockin In The Free World, dessa kommer dock återfinnas på de bootlegs som bandet släpper officiellt och speltiden hade förmodligen behövts ökas på med ett oräkneligt mängd med timmar, något som hade förstört filmens mycket effektiva dramaturgi.

Att dessa magiska kvällar finns att återuppleva för oss som inte var där är en sann gåva.

”It’s evolution baby !” 

Betyg 8/10 

Att leva på en lögn

Pearl Jam (världens näst bästa band ) och deras sångare och poet Eddie Vedder skrev det redan 1998 i och med skivan Yield och det stora mästerverket Do The Evolution – ’’It’s herd behavior’’.

Jag minns mycket väl tiderna då årets Oscarskandidater ramlade in i webbläsaren. Allt skulle ses, de slog alla möjliga rekord på tomatmätaren hos Rotten Tomatoes, hysterin var total, de var mästerverk och andra stordåd som väntade. Filmer som Crash,Milk,Capote och Transamerica älskades och lovordades av varenda person som hade tillgång till ett tangentbord. Om du inte gick med i kollektivet ’’fullpott på allt’’ var du lika välkommen som en allvarlig sjukdom.

Det är ett tag sedan de där filmerna kom, ung och ännu dummare än idag föll jag för masspsykosen som omgav dessa och så många andra kritikerfavoriter. Minnet av att sitta igenom Bennet Millers ytterst mediokra Capote och rent skräp som Transamerica, för att sedan komma ut springandes ut ur salongen, trycka igång datorn och sätta ett toppbetyg på IMDB, sitter kvar som ett ärr. Ärligheten och integriteten var som bortblåst under denna mörka period. Det lämnade en tomhet inombords som inte ens finansmannen Jan Stenbecks ökända potatismos ( bestående av smör,Beluga kaviar och vispgrädde) skulle kunna mätta.

Flera år senare skulle poletten trilla ned. Insikten kom tillslut – man tjänar ingenting på att lura sitt eget tycke eller omdöme. Ett självklart koncept för de många, men det är sannerligen inte trevligt att stå där i periferin i oerfarna dagar. När varenda artikel och expert talar varmt om föregående års bästa filmer. Ekonomen och tänkaren Adam Smith myntade iden om att människan är ett socialt djur som inget hellre vill än att uppfattas i positiv dager och delta i en gemensam grupp.

Att få delta i den sammanslutning som sker kring tilldelningsceremonier som Golden Globe och Oscarsgalan, när du sitter där inpå småtimmarna med kaffe,kex och ilska över fel vinnare, så känns det bra att tycka om allt och flina åt att alla de platta skämten som värdarna drar. Som Smith sade – människan vill bli omtyckt.

Jag återkommer ofta till alla de där tillfällena då grupptrycket fick ta kontrollen över omdömet, och jag både skäms och grimaserar bara på tanken över filmer som; Star Wars Episode 3,Avatar,

The Queen,The Departed, Frost & Nixon, listan kan fortsätta.

Flera av dessa filmer minns jag bara ytligt andra inte alls – den kanske bästa mätaren på en films kvalitet, i fallet Star Wars föll jag pladask ned i en lejonkula att grupptryck och nattpremiärs-rus. Flera gånger inser jag hur lyckligt lottad jag har varit som inte har några av dessa vansinnes betyg utlagda på internet.

Nuförtiden är instinkten allt, hur känns det när eftertexterna rullar ? Vad är känslan av trailern,klippet eller bara den samlade gruppen av regissör och aktörer ?

Det är inte alltid lätt att gå emot skaran, vårt betyg på Metal Gear Solid 5 är nog ett av världens lägsta. Jag vet inte hur mycket förolämpningar och ruttna ägg vi kommer att få ta för den mediokra femma i betyg som spelet tilldelades. Trösten får jag finna i att jag inte behöver få kramp och ångest varje gång jag ser över recensionen. Du kan bara leva så länge på lögner, fråga bara Volkswagen.

”It’s herd behavior – It’s evolution baby !” – Pearl Jam,Do The Evolution