Adele skulle kunnat sjunga på närmsta soppstation och ändå förtrollat hela sin publik. Minusen och svagheterna kan ses kilometervis ifrån. Tele2 Arena står återigen för en av landets sämsta organisationer. Det erbarmliga insläppet som resulterar i att jag och flera andra missar startlåten Hello borde få massorna att faktiskt kräva tillbaka varenda krona av de dyra biljetterna. Live Nations arroganta respons att man borde vara på plats tidigare, får mig att vilja elda på mer än landets samtliga majbrasor.
Även arenan – som likt sin onda partner Friends, varit ett praktexempel på uselhet i samtliga kategorier. Akustiskt är det katastrofalt. Adeles oslagbara röst ekar,studsar och försvinner i den smärtsamt fula konservburken. Publiken har precis som på den misslyckade Paul McCartney aftonen blivit satt i strikta rader på golvet och minsta avvikelse utanför den tragiska plaststolen resulterar i represalier av citron sura vakter. Detta bidrar till en torr och kall stämning. Inte den sortens miljö som Adeles avslappnade musik kräver.
Till stora delar av spelningen är den traditionellt apatiska Stockholmspubliken också helt omöjlig att få med. I den fenomenala Chasing Pavements ber Adele publiken att sjunga med så att väggarna skakar. Gensvaret är en katastrof, i alla fall på min del av läktaren där de flesta spår som inte är Someone Like You verkar helt okända.
Innan den fantastiska cover-versionen av Make You Feel My Love dränks scenen i skyltviftande fans och vad som följer är den mest ovälkomna duetten någonsin av Bob Dylan mästerverket. Jag vill aldrig,ALDRIG igen höra en mummel version av detta spår. Det följande framförandet hör också till kvällens svagare delar, Adele har flera nummer innan förvarnat om matförgiftning och för första gången någonsin drabbar inte hennes stämma som en smart bomb. Arenan må lysas upp av tusentals mobillampor men den där överjordiska nivån nås inte.
Så helheten borde vara en tragisk soppa, att ogilla den London baserade sångerskan verkar också vara årtiondets trend. Men så kommer de där stunderna då Adele krymper spelrummet och dräper monsterna och ’’fientligheten’’ likt en mytologisk krigare. Adele charmar den mest bittra av karaktärer med sin ibland något obegripliga cockney-dialekt. Det sedvanliga Sverige-fjäsket tar sin plats i en oväntat lokaliserad Hometown Glory som fått Stockholms tunnelbana och Gamla Stan som bakgrund. Även en mycket gemytlig IKEA anekdot avfyras. I andra händer kunde det havererat, men Adele är en mästare i sin karisma.
När Skyfall äntligen påbörjas, känns det som om hela arenan tar ett djupt andetag. Och vad som följer får vartenda kroppshår att stå i givakt. Det gigantiska kompbandet som begåvats med en mördande skicklig stråksektion fullkomligt kör över allt och skickar konserten upp till himmelriket. Adele tar i så vartenda fönster skakar och krakelerar.
Den största stunden sker dock i Set Fire To The Rain. Den största emotionella stunden på 21-albumet och även den klassiska Royal Albert Hall inspelningen har bara vuxit sig större och vackrare än tänkbart. Ett artificiellt regn faller ned och ramar in Adele i mitten av arenan. Det gigantiska ackompanjemanget spelar ut varenda not som om det vore den sista som världen någonsin skulle få höra. Den förkrossande vackra lyriken om försvunnen passion och kärlek värker i hela själen. Set Fire To The Rain i huvudstaden den 29 april 2016 hör till det bästa jag någonsin sett och hört.
Rolling In The Deep som får stå som grandios avslutning lyckas få den svårt flirtade massan att äntligen engageras. Efter att ha dränkt arenan i ett konfettiregn som heter duga och samtliga personer börjar masa sig hemåt, är det svårt att inte känna sig oförskämt belåten. Trots en katastrofal situation lyckades Adele rädda matchen som någon slags musikalisk Glen Hysen. Att vi får vänta fem år för nästa audiens blev just sju resor svårare.
Betyg 8/10
Bäst: Skyfall, When We Were Young, Rolling In The Deep. Och så Set Fire To The Rain som borde skrivas in i historieböckerna.
Sämst: Send My Love (To Your New Lover) i sitt flamsiga poptrams
Fråga: Krävs det hjälp från Jesus för att bygga en arena som fungerar ?
Recension av hela låtlistan
Hello ?/10
Pga insläppet förloras hela låten i ett stresskaos. Därför förekommer inget betyg.
One And Only ?/10
Se Ovan
Hometown Glory 8/10
En av Adeles absoluta favoriter har blivit passande Stockholms lokaliserad.
Rumor Has It 8/10
Drar igång den ovanligt sega publiken, Adele varnar att detta är en av få låtar som får folk att dansa loss. Kaxig och svängig.
Water Under The Bridge 8/10
Oväntat stark version av det något anonyma spåret.
I Miss You 6/10
Det svalnar något.
Skyfall 10/10
Makalös version. Stråkarna och den där avslutningen som spräcker skottsäkra fönster.
Million Years Ago 8/10
Det tonas ned och blir akustiskt. Underbar låt från det senaste albumet.
Don’t You Remember 8/10
Fantastisk låt, något nedtonat och återhållsamt framträdande. Trummorna har nästan försvunnit helt. Refrängen är dock lika spektakulär som alltid.
Send My Love (To Your New Lover) 2/10
Den sämsta låten Adele någonsin gjort. Flamsig och fånig i sin pop-trallform.
Make You Feel My Love 7/10
Inte ens nära den explosion som förekommer i Royal Albert Hall versionen från 2011.
Sweetest Devotion 8/10
Adele tar i så hon spricker, dediceras till hennes son och allt annat som älskas av närvarande besökare.
Chasing Pavements 8/10
En personlig favorit som vägrar lyfta då hela publiken tvekar.
Someone Like You 8/10
Hennes stora klassiker, hela arenan kommer äntligen igång.
Set Fire To The Rain 10/10
En explosion. Svårt att ens summera det här i så futtiga saker som ord eller hyllningar. SINNESSJUK !
All I Ask 8/10
Ännu en stor urladdning, monumental sånginsats från Adele.
When We Were Young 10/10
Adele hyllar den som sin bästa låt. Och ja, den är enorm.
Rolling In The Deep 8/10
Grandios avslutning. Hela renan dränks i konfetti och Adele vinkar hej då.