Det borde egentligen vara två recensioner, två gigantiska och långa. Så makalösa är spelningarna som utspelade sig i Tri-state orten Brooklyn, som bossen så sällan besökt. Men samtidigt har jag aldrig sett två spelningar som är i sådan paritet som dessa två.

Vi vet alla myten kring de där mytomspunna Ullevi-kvällarna 2003,2008 och nu senast 2012. Den andra kvällen är alltid bättre, alltid.

Men när den grandiosa mästaren drar med sig sitt mest efterfrågade album, blir setet både mer uppstyrt och dramatiken än mer slipad.

Jag kan såklart hänga upp mig på det faktum att Springsteen går tillbaka till The Rising-turneringens system med fasta punkter, regisserade monologer och manövrar. Men vem bryr sig i realiteten då vartenda nummer är som skickat från olympen ?

När en något Bruce försenad går upp på scenen så är det med den sin sunburst telecaster, och inte det ikoniska butternut monstret. Capo är satt på tredje bandet, arenan är svart, den sedvanliga öppningen Meet Me In The City verkar för första gången på USA svängen ha fått kliva åt sidan, men åt vad ?

Och så faller ett par diskreta noter och vrålet blir öronbedövande. Prince hyllningen i Purple Rain som följer är så mäktig,stor och skör att det skär i varenda nervände. När en ovanligt laddad amerikansk publik hojtar med i ’’wooo’’ partiet har Springsteen redan vunnit matchen. Allt därefter går i turbo hastighet. Genomspelningen av The River presenteras snabbt och det tar inte lång tid innan bandet nått sällsynta mästerverk som Independence Day och Wreck On The Highway. Bomber som Hungry Heart och Out In The Street drar ned taket på den nybyggda superarenan som är Barclays Center – en byggnad som är så långt ifrån som tänkbart möjligt från skräckfilmer som Friends eller Tele2 Arena.

Chocken över att hela E Street Band fortfarande spelar som om de vore 40 år yngre förställer tittaren i trans. De mer långsamma bitarna som Point Blank och Drive All Night är i det närmsta perfekta. Att skivan nu fått spelas in och repats till perfektion märks, inte en triol sitter fel. I det långa dramatiska pianointrot till Point Blank ställer sig Springsteen emot kameran och poserar likt Batman mot den bakre delen av publiken. Känslorna,stämningen och dramat går inte att värja sig ifrån.

Spår som den udda och esoteriska The Price You Pay känns äntligen som en förlorad broder till The Promised Land. När skivan är klar rör sig inte en själ på scen. Pauser är bara att kassera. Då följer Badlands……

Detta monster, denna gigant……… Trycket som uppstår på planen rusar igenom både New Jersey och New York som tjuren från Wall Street. Extasen,explosionen, den euforin, ja, det må vara sagt men köp biljetten och se det.

Den sista timmen hör till det absolut bästa jag sett genom alla år av konserter och evenemang, i synnerhet med E Street Band. Born To Run till den avslutande Shout krossar allt i sin väg. När bossen startar om Shout för tredje gången bryts alla barriärer, här behövs det konstrueras nya mätstickor för att dela ut betyg.

När spelningen väl är slut så känns det som om jag gått tre matcher mot en ung och kaxig Cassius Clay. Varenda del av kroppen värker efter nästan fyra timmars massaker av kropp och sinne.

Kväll 2 återgår till formulan som de tidigare spelningarna gjutits i. Höjdpunkterna från kväll nummer ett står sig precis lika starka. Point Blank,Drive All Night och The Price You Pay känns än mer helgjutna och genomtänkta.

Setet får nytillskott genom Prove It All Night och rariteten Loose Ends. Purple Rain läggs som extranummer innan den livsfarliga finalen. Och så brakar det loss igen, från och med att lamporna lyser upp hela arenan i ett dagsljus och fyrtiotusen händer är i luften läggs en till växel in. Rosalita förvandlas till något från en magisk saga, den låter så bra att den faktiskt utmanar de där förödande versionerna från 70 och 80-talet.

Efter Shout slängs den underbara Bobby Jean in. En sista serenad och hyllning till publiken, om kärlek och vänskap.

Den enda minimala kritiken jag kan framföra är att vi gott kunde fått ett Detroit Medley,Jungleland,Kitty’s Back eller den sakrala versionen av Twist And Shout (som jag redan nu spekulerar i kommer sparas till Ullevi).

Två kvällar som står sig som perfekta. Det där overkliga betyget som Expressen satte på den 28 Juli 2012 i Göteborg känns som det enda rätta i det här fallet. Sanslöst………..

Betyg 10/10   

Bäst: Point Blank,Drive All Night,Born To Run,Rosalita (Come Out Tonight),The Price You Pay, Shout.

Sämst: Skulle väl vara avsaknaden av något riktigt exklusivt extranummer.

Fråga: What’s a poor boy to do to hear Kitty’s Back ?

Djupdykningar

Point Blank 

Dramatiken i det förlängda piano introduktionen drabbar hårt och brutalt båda kvällarna. En plågsamt vacker berättelse om total förödelse och krossade visioner. Den kanske största tragedin är publiken som verkar fly för alla låtar under 900 BPM.

Rosalita (Come Out Tonight)

Den låter MAGNIFIK. Inte en mun är stängd, inte ett ben är kvar på marken. En total massaker.

Badlands 

Finns det något som kan stoppa det här ? Spränger allt i sin väg, så mycket brutalt eufori i perfekt lyrik och kanske galaxens hårdaste trummor.

Purple Rain 

Den självklara Prince hyllningen är så vacker att den river hål i själen.

No Surrender 

Den lyckliga serenaden om uppväxt och kärlek till allt som är musik har aldrig låtit bättre.

Backstreets 

Den borde inte kunna vara såhär stark, en helt otrolig serenad om förlorade älskare.