Yesterday Recension

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2019

Summering: Makalös musik en en ytterst medioker film. 

The Beatles är historiska… Det spelar ingen roll om man dyrkar eller avskyr gruppens musik. En del artister gör avtryck, andra skriver om historieböckerna… Kvartetten från Liverpool är ett lika stort fundament för musik som Mozart och Bach. Melodierna, albumen och deras overkliga framgångar är nästan lika storslagna och episka som valfri fiktiv berättelse. 

Beatles på bio eller film är inget nytt, gruppen var rentav nyskapande inom filmmediet då de lät spela in A Hard Day’s Night – filmen, där man blandade fånig matiné med musikvideos. Genom de decennier som passerat sedan gruppen splittrades, så har det förekommit tonvis med filmer som på något sätt associerar sig med The Fab Four. 

Vi har fått Mamma Mia-musikal i Across The Universe, och mer renodlade biografier som Nowhere Boy med Aaron Taylor Johnson, där man försökte ta sig under skinnet på John Lennon i dennes yngre år. Och för bara tre år sedan så släppte Ron Howard den mycket solida dokumentären Eight Day’s A Week, där vi fick en närgången inblick i gruppens mest frenetiska och kaotiska år – då de turnerade världen runt och jagades av hysteriska fans. 

Danny Boyle har valt att hylla bandet på ett något annorlunda vis. Detta i en berättelse där han och manusförfattaren Richard Curtis leker med tanken om en parallell verklighet – där Lennon och McCartneys odödliga melodier aldrig existerat

Nu är Boyle ingen främling till udda eller fantasirika premisser, under sina verksamma år som regissör har regissören från Manchester gjort det mesta, alltifrån psykologisk thriller i Trance till surrealistiskt dramatik i Trainspotting

Nothing that’s gonna change this world 

Att Boyle verka känna sig tillags med den absurda premissen, gör att publiken inte har några som helst betänkligheter kring att de övernaturliga inslagen aldrig förklaras i någon större detalj. Detta är inte heller någon tuff och brutal studie i förstörda liv, eller fångade bergsklättrare, Yesterday kan nog vara det mest lättsamma och oskyldiga som Boyle regisserat sedan Millions.   

Richard Curtis manus är igenkännbart i sitt brittiska fredagsmys. Något filosofiskt eller svårtuggat drama – som ställer frågor om musikvärldens nuvarande tillstånd, eller det dubiöst moraliska att faktiskt stjäla andras kreativa verk, blir det aldrig tal om. Ett antal karaktärer verkar också som plockade ur någon sorts Greatest Hits utav tidigare Richard Curtis-karaktär. 

Joel Frys karaktär Rocky, känns som en enäggstvilling till Rhys Ifans Spike, med begränsad IQ och usla sociala färdigheter. Curtis – numera, förutsägbara persongalleri brukar vanligtvis vara oförargligt, men tyvärr så håller de gamla stapelvarorna inte här. Där Ifans skogstokige inneboende är en oförglömlig höjdpunkt, så blir Frys Rocky mest irriterande. 

Two of us 

Lily James och Himesh Patel två karaktärer gör inte saken bättre… Bortsett från att Patels Jack Mallick är en intellektuell tjuv, så är han dessutom osympatiskt och egoistisk, vilket gör det omöjligt att finna något tycke för honom. Lily James blåögda Ellie, är – förutom att vara odrägligt passiv och velig, omöjlig att få något grepp om, den påtänkta romansen mellan James och Patel blir inget annat än katastrofal eftersom kemin är helt obefintlig. 

De två huvudpersonerna är också lika tröga som ett par sönderrostade gångjärn. Antalet förvecklingar och gråtmilda uppgörelser känns genuint tafatta, filmens emotionella kärna blir således utan bränsle. Kate McKinnon är den enda av aktörerna som sticker ut i sin roll som motbjudande girig manager. Trots att det – återigen, är tal om en jättelik karikatyr, så gör McKinnon rollen till en helt magnifik uppvisning i galen mimik .  

Danny Boyle är inte främmande för att ta till sentimentala upplösningar. Och den – i grunden, simpla kärlekshistorien, borde inte vara inkompatibel med ett sagoboksslut, men hela konklusionen förvandlas till något fånigt infantil och tamt, och kombinationen av sött och surt blir mest oangenäm. 

For No One 

Det enda som lyfter Yesterday från att bli ett tafatt misslyckande, är energin Boyle visar upp i de scener där The Beatles musik får stå i centrum. Det kan tycka vara världens mest tröttsamma och uttjatade uttalande, men Liverpool bandets musik är oförstörbar. Boyle tycks stormtrivas då han får iscensätta rockkonserter och visa upp sina – något moderniserade, versioner av superklassiker som Back In The USSR eller I Want To Hold Your Hand. I dessa scener strålar filmen av en förförande positiv energi som skiner upp den mörka biosalongen.

Men vart denna fantastiska entusiasm håller hus i filmens övriga delar förblir en fråga ? Så fort det blir tal om dramatik, eller komedi så blir det ointressant, platt och oftast ointressant tråkigt. Detta hjälps inte av Patels konstanta surande, och popstjärnan Ed Sheerans gästinhopp kan enklast sammanfattas med ett ord – parentes, något som också är en slående beskrivning för hela Yesterday

Betyg 5/10 

Adele på Tele2 Arena 29 April 2016 

waespi_stockholm290416_23

Adele skulle kunnat sjunga på närmsta soppstation och ändå förtrollat hela sin publik. Minusen och svagheterna kan ses kilometervis ifrån. Tele2 Arena står återigen för en av landets sämsta organisationer. Det erbarmliga insläppet som resulterar i att jag och flera andra missar startlåten Hello borde få massorna att faktiskt kräva tillbaka varenda krona av de dyra biljetterna. Live Nations arroganta respons att man borde vara på plats tidigare, får mig att vilja elda på mer än landets samtliga majbrasor.

Även arenan – som likt sin onda partner Friends, varit ett praktexempel på uselhet i samtliga kategorier. Akustiskt är det katastrofalt. Adeles oslagbara röst ekar,studsar och försvinner i den smärtsamt fula konservburken. Publiken har precis som på den misslyckade Paul McCartney aftonen blivit satt i strikta rader på golvet och minsta avvikelse utanför den tragiska plaststolen resulterar i represalier av citron sura vakter. Detta bidrar till en torr och kall stämning. Inte den sortens miljö som Adeles avslappnade musik kräver.

Till stora delar av spelningen är den traditionellt apatiska Stockholmspubliken också helt omöjlig att få med. I den fenomenala Chasing Pavements ber Adele publiken att sjunga med så att väggarna skakar. Gensvaret är en katastrof, i alla fall på min del av läktaren där de flesta spår som inte är Someone Like You verkar helt okända.

Innan den fantastiska cover-versionen av Make You Feel My Love dränks scenen i skyltviftande fans och vad som följer är den mest ovälkomna duetten någonsin av Bob Dylan mästerverket. Jag vill aldrig,ALDRIG igen höra en mummel version av detta spår. Det följande framförandet hör också till kvällens svagare delar, Adele har flera nummer innan förvarnat om matförgiftning och för första gången någonsin drabbar inte hennes stämma som en smart bomb. Arenan må lysas upp av tusentals mobillampor men den där överjordiska nivån nås inte.

Så helheten borde vara en tragisk soppa, att ogilla den London baserade sångerskan verkar också vara årtiondets trend. Men så kommer de där stunderna då Adele krymper spelrummet och dräper monsterna och ’’fientligheten’’ likt en mytologisk krigare. Adele charmar den mest bittra av karaktärer med sin ibland något obegripliga cockney-dialekt. Det sedvanliga Sverige-fjäsket tar sin plats i en oväntat lokaliserad Hometown Glory som fått Stockholms tunnelbana och Gamla Stan som bakgrund. Även en mycket gemytlig IKEA anekdot avfyras. I andra händer kunde det havererat, men Adele är en mästare i sin karisma.

När Skyfall äntligen påbörjas, känns det som om hela arenan tar ett djupt andetag. Och vad som följer får vartenda kroppshår att stå i givakt. Det gigantiska kompbandet som begåvats med en mördande skicklig stråksektion fullkomligt kör över allt och skickar konserten upp till himmelriket. Adele tar i så vartenda fönster skakar och krakelerar.

Den största stunden sker dock i Set Fire To The Rain. Den största emotionella stunden på 21-albumet och även den klassiska Royal Albert Hall inspelningen har bara vuxit sig större och vackrare än tänkbart. Ett artificiellt regn faller ned och ramar in Adele i mitten av arenan. Det gigantiska ackompanjemanget spelar ut varenda not som om det vore den sista som världen någonsin skulle få höra. Den förkrossande vackra lyriken om försvunnen passion och kärlek värker i hela själen. Set Fire To The Rain i huvudstaden den 29 april 2016 hör till det bästa jag någonsin sett och hört.

Rolling In The Deep som får stå som grandios avslutning lyckas få den svårt flirtade massan att äntligen engageras. Efter att ha dränkt arenan i ett konfettiregn som heter duga och samtliga personer börjar masa sig hemåt, är det svårt att inte känna sig oförskämt belåten. Trots en katastrofal situation lyckades Adele rädda matchen som någon slags musikalisk Glen Hysen. Att vi får vänta fem år för nästa audiens blev just sju resor svårare.

Betyg 8/10 

Bäst: Skyfall, When We Were Young, Rolling In The Deep. Och så Set Fire To The Rain som borde skrivas in i historieböckerna.

Sämst: Send My Love (To Your New Lover) i sitt flamsiga poptrams

Fråga: Krävs det hjälp från Jesus för att bygga en arena som fungerar ?

Recension av hela låtlistan 

Hello ?/10

Pga insläppet förloras hela låten i ett stresskaos. Därför förekommer inget betyg.

One And Only ?/10 

Se Ovan

Hometown Glory 8/10

En av Adeles absoluta favoriter har blivit passande Stockholms lokaliserad.

Rumor Has It 8/10 

Drar igång den ovanligt sega publiken, Adele varnar att detta är en av få låtar som får folk att dansa loss. Kaxig och svängig.

Water Under The Bridge 8/10 

Oväntat stark version av det något anonyma spåret.

I Miss You 6/10 

Det svalnar något.

Skyfall 10/10 

Makalös version. Stråkarna och den där avslutningen som spräcker skottsäkra fönster.

Million Years Ago 8/10 

Det tonas ned och blir akustiskt. Underbar låt från det senaste albumet.

Don’t You Remember 8/10 

Fantastisk låt, något nedtonat och återhållsamt framträdande. Trummorna har nästan försvunnit helt. Refrängen är dock lika spektakulär som alltid.

Send My Love (To Your New Lover) 2/10 

Den sämsta låten Adele någonsin gjort. Flamsig och fånig i sin pop-trallform.

Make You Feel My Love 7/10 

Inte ens nära den explosion som förekommer i Royal Albert Hall versionen från 2011.

Sweetest Devotion 8/10 

Adele tar i så hon spricker, dediceras till hennes son och allt annat som älskas av närvarande besökare.

Chasing Pavements 8/10 

En personlig favorit som vägrar lyfta då hela publiken tvekar.

Someone Like You 8/10 

Hennes stora klassiker, hela arenan kommer äntligen igång.

Set Fire To The Rain 10/10 

En explosion. Svårt att ens summera det här i så futtiga saker som ord eller hyllningar. SINNESSJUK !

All I Ask 8/10 

Ännu en stor urladdning, monumental sånginsats från Adele.

When We Were Young 10/10 

Adele hyllar den som sin bästa låt. Och ja, den är enorm.

Rolling In The Deep 8/10 

Grandios avslutning. Hela renan dränks i konfetti och Adele vinkar hej då.

Årets Konsert 2015 

1401x788-473391588

Egentligen finns det väl inget annat än att skriva två bokstäver; U2. Det var långt ifrån ett bra musikår för live konserter denna gång, Bruce stannade hemma och Pearl Jam bestämde sig för att enbart spela en enda välgörenhetskonsert i New York. Paul McCartney stod för makalös nostalgi men den groteska Tele 2 Arena och dess urusla arrangemang mördade halva nöjet.

U2 må har varit marginaliserade och tömda på vettigt underlag för att turnera. Flera sektioner från den senaste skivan Songs Of Innocence dödade helt tempot och publikkontakten, de tog hela vägen fram till de stora hitsen för att sparka igång alla de 15 000 själar som samlats i ännu en kass Stockholmsarena. Ett dåligt ljud skulle också spöka samtliga kvällar och varför gruppen var helt inkapabla till att ens försöka variera sin setlist provocerar och irriterar mig ännu.

Men den där avslutande kvällen på Globen blev bitvis så stark och medryckande som den irländska supergruppen gjort sig kända för. Versionen av Bullet The Blue Sky hör till det bästa jag sett dem göra, där Bono vrålar ’’ We don’t want you in our revolution, you’re part of the problem, not the solution.’’  

Även de makalösa versionerna av Bad,Iris (Hold Me Close),Every Breaking Wave, Pride (In The Name Of Love),Even Better Than The Real Thing,Until The End Of The World och sist men inte minst Where The Streets Have No Name gjorde alla de där timmarna samt den inställda konserten värd all möda.

Showen hör också till det snyggaste som någonsin presenterats. Långt ifrån perfekt men det bästa ifrån ett år som inte bjöd på några egentliga höjdpunkter.