Lady M Recension

Publicerad den 6 september, 2017 av bosstime55

Regissören William Oldroy gör en kolsvart och omskakande film som sticker ut rejält i en genre som vägrar bryta mot normerna.

Genren kostymdrama är problematisk. Precis som med Kalle Anka på julafton eller Ivanhoe vid nyår, så skall vissa saker bara infinna sig. Detta innebär i sin tur att filmskapare sällan kan ta ut svängarna då man tvingas till att följa strikta riktlinjer som tex tidsenliga kostymer och dialog.

Med med Lady M lyckas man uppfylla dessa krav samtidigt som berättandet känns modernt och effektivt. Oldroy gör det som Andrea Arnold försökte med i sin filmatisering av Wuthering Heights. Arnold ville gärna göra ett kostymdrama som lånade flera inslag från hennes diskbänksrealism från filmer som Fish Tank, för att sedan placera dem i ett viktorianskt England. Resultatet blev istället distanserat och obönhörligt segt.

Ett mörkt monster

Men William Oldroy har valt att enbart ta med sig ytan, med stora vidder och engelsk dimma. Den underliggande strukturen och tempot är som lånat från en modern thriller. Flera modiga beslut har tagits, som att reducera musiken till tre små stycken som är så korta att ett andetag kan kväva den.

Om förra årets Love And Friendship är den traditionsenliga och fega kostymfilmen, så är detta rebellen som bullrar in och ignorerar alla former av stela spelregler.

Den nästan 200 år gamla romanen av Nikolai Leskov, tar inspiration från William Shakespeares klassiska pjäs Macbeth, och flera tematiska likheter återfinns. Den hungrande girigheten efter hedonism och manipulation samt vanföreställningar om ett bättre liv. Det är alltid lika fascinerande att se hur dessa inslag fortfarande utgör grunden för så mycket av nutida berättande.

Tät spänning

Stämningen är tät och pulsen hög, även fast det är sparsmakat med både dialog och överdrivna emotionella uttryck, så förstärker dessa faktorer det obehagliga mörkret som vilar under den strikta och kyliga ytan.

Huvudrollsinnehavaren Florence Pugh gör aldrig sin karaktär Katherine till ett offer, trots flera instanser av psykologisk och fysisk misshandel. Istället låter hon ett ursinnigt raseri byggas upp bakom den sköra fasaden. Man ser små droppar av denna frustration sippra ut ur de små sprickor som orsakats av den fasansfulla omgivningen. Paul Hilton och Christopher Fairbanks är helt lysande som filmens motbjudande husdiktatorer.

Filmen känns extra känns aktuell i en tid där könsdiskriminering och kvinnohat ständigt uppvisas ute i samhället. Förtrycket och terrorn som Katherine utsätts för är genuint obehaglig och delger en viss empati mot henne då alla moraliska hämningar släpper.

Perfekt längd

Längden på 90 minuter är snudd på perfekt för denna kompakta historia. Spänningen och intensiteten vägrar att ge med sig och slutet sitter som en smäck. Här förvandlas historien till något ännu mer ondsint. Det blir en dramatisk laddning av ångest och förtvivlan som på ett närmast diaboliskt sätt slukar publiken i svek, övergrepp och lögner.

Lady M sticker ut hakan utan att för den delen bli självupptagen, en bedrift som få filmer lyckas genomföra.

Betyg 8/10

En Artikel: Doctor Strange Del 2 Filmen

Publicerad den 13 juni, 2017 av bosstime55

Full disclosure: Denna film mottog vi av Disney Sverige för recension.

Och så fortsätter vår artikelserie om Marvels Doctor Strange. Vi går nu raskt in i fjolårets filmatisering. Denna text integrerar även en recension av Blu Ray-utgåvan. Samtliga läsare varnas då denna text kommer innehålla stora avslöjanden och spoilers från filmen.

I oktober 2016 släppte Marvel Studios tillsist den efterlängtade filmatiseringen av den nästan femtio år gamla serietidningen Doctor Strange; historien om en ihålig och självgod kirurg som får se sin värld av lyx och privilegium krossad efter en allvarlig bilolycka. Resultatet fick blandad kritik; hyllningskören var inte lika unison som för den föregående Marvel-eskapaden Captain America: Civil War.

Flera retade sig på filmens bekanta struktur och traditionella ursprungshistoria, en grund som Marvel utnyttjat sedan den första Iron Man-filmen för snart tio år sedan. Filmens otroliga estetik blev däremot omfamnad av de flesta i publiken. I en galen mix av Christopher Nolans mästerverk Inception och J.K Rowlings Harry Potter chockades jag personligen av hur självsäkra och avslappnade Marvel var i sitt genomförande. Med allt visuellt vansinne som pågår hade man väldigt lätt kunnat tappa greppet om både publik och sin berättelse, men Doctor Strange är ständigt självmedveten, humoristisk, och lagom.

Vårt höga betyg skiljer sig också ganska rejält från medelbetyget. Det står sig möjligtvis lite udda och en smula utpekat. Men över ett halvår senare (juni 2017), står jag helt fast vid mina hyllningar. Detta efter två omgångar på bio och flertalet sessioner med filmen på Blu Ray.

Scott Derrickson briljerar

Regissören Scott Derrickson har gjort en film som visar upp Marvel Studios när de är som allra starkast. Vi får makalös underhållning med ett starkt fundament, en tydlig berättelse, och skådespelare som känns som skräddarsydda för sina roller.

Swinton och Cumberbatch har en helt strålande kemi, och trots kritiken om den idag utbredda Hollywood-rasismen (i det här fallet då det kom till att välja Tilda Swinton som den tibetanska gurun The Ancient One) kan ingenting ta ifrån henne det faktum att porträttet är kraftfullt och överraskande. Swinton tar en anonym karaktär från serietidningen och ger denna inkarnation stora mått av humor och karisma. Detsamma gäller för Benedict Wong som förvandlar en kuvad figur i serietidningen till en auktoritär och nödvändig hjälp till Cumberbatch.

Bra kommentarer från Scott Derrickson

I det informativa och ärliga kommentarspåret från Scott Derrickson får vi ett par mycket intressanta funderingar från regissören, bland annat kring de uppmärksammade besluten. Det är överlag befriande att höra Derrickson på ett smart och rättframt sätt reflektera över dessa frågor. Han ger goda förklaringar, slingrar sig aldrig ifrån att bemöta kritiken, och han gör det med stil och eftertanke. Extra intressant blir det också då Derrickson påpekar att flera av filmens mer återhållsamma scener är hans favoriter.

En av dessa scener är Mads Mikkelsens fantastiska monolog där antagonisten Kaecilius lägger fram sitt vansinniga (men filosofiskt intressanta) manifest om livet och dess oundvikliga slut. Denna sekvens skiljer sig också på så sätt att en Marvel-skurk äntligen får lite fler dimensioner än de underutvecklade karaktärerna som Ronan The Accuser från Guardians Of The Galaxy eller Malekeith från Thor: The Dark World.

Mer intressant fakta avslöjas av Derrickson, som att han i utvecklingsstadiet gärna hade sett skurken Nightmare istället för den självklare tyrannen Dormammu. Beslutet att följa den ursprungliga historien togs då Nightmares bakgrund helt enkelt skulle tagit för lång tid att presentera i en relativt kort film. Nightmare är precis som det låter: ett väsen som infiltrerar drömmar och ställer till en väldig oreda, som ofta leder till världsomvälvande situationer som Strange måste lösa.

De otroliga visuella spektrumen är lika förtrollande och fascinerande hemma som på bio. Ett exempel är då Strange och Baron Mordo jagas av Kaecilius genom ett New York som bokstavligt talat böjer och kränger sig kring alla tänkbara dimensioner. Derrickson delger att filmen gjordes under ett relativt tight schema, då produktionen flyttades fram för att Benedict Cumberbatch skulle kunna få avsluta sina sista framträdanden som Hamlet på Barbican Theatre i London, och på så vis också kunna medverka i Doctor Strange. Detta faktum gör de digitala effekterna än mer storartade. Oscarsnomineringen för bästa visuella effekter kunde inte vara mer välförtjänt.

Men som alltid är det porträtteringen av karaktärerna som sticker ut mest. Man kan säga vad man vill om Marvel Studios och deras filmatiseringar, men då det kommer till sina karaktären är instrumenten stämda till perfektion. Förutom det polariserade beslutet kring The Mandarin i Shane Blacks Iron Man 3, så vet Marvel Studios hur man bäst bevarar dessa klenoder.

McAdams är fortfarande filmens svaga kort

Enbart Rachel McAdams känns en smula felplacerad. Hennes Christine Palmer får så lite utrymme att jag faktiskt vågar påstå att karaktären kunde tagit bort helt och hållet. Om nörden inom mig fick leka manusförfattare hade kanske Rosario Dawsons Claire Temple från Netflix-serierna varit ett bättre substitut. Det hade på så sätt kunnat binda ihop TV-serierna med filmerna (något jag själv inte känner ett behov för), men sannerligen hade detta gett en större kraft till berättelsen istället för att behöva se McAdams bli livrädd för en fallande skurmopp.

Derrickson integrerar små detaljer i filmen som hyllar serietidningen på både stora och små sätt. Strange slår faktiskt ett omöjligt hot i den gudalika Dormammu, genom en kombination av list och magiska kunskaper, något som är som taget ur de första mötena med den interdimensionella skurken. Och alla små vinkningar, från The Living Tribunal (en av Marvel Comics starkaste karaktärer) till den femte evighetsstenen, hanteras så stilfullt att jag fortfarande minns tillbaka på min ursprungliga extas då dessa karameller delades ut på bioduken.

Dormammus avslöjande är fortfarande en obeskrivligt häftig stund för mig som lekt lobbyist för karaktären i flera år. Även om designen kanske inte helt uppfyller önskemålen så är faktumet att denna både fåniga och imponerande skurk nu är en del av filmvärldens mest framgångsrika franchise snudd på magiskt.

Och så har vi musiken av Michael Giacchino som är en otrolig mix av orientalisk mystik och Hans Zimmer-bombasm. Särskilt bör nämnas det minnesvärda temat som drar tankarna åt Star Trek, och spåret Stranges Days Ahead som spelas då Stephen Strange tillsist accepterar sin nyfunna roll som väktare över jorden, och där han sedan vandrar upp för trappan till sin ikoniska bostad i Greenwhich Village. Dessa är bara en av många anledningar till varför Marvel nått sådana historiska framgångar.

Knapert extramaterial

Då går vi vidare till vad vi faktiskt får i Blu Ray-utgåvan. Extramaterialets höjdpunkt är som ni nog redan förstått Scott Derricksons kommentarspår. Måhända är det lite enkelspårigt, och saknar de där riktigt djupa insikterna kring det praktiska filmarbetet, någon som tex regissören David Fincher alltid lyckas stuva in i sina egensinniga observationer.

Tyvärr så faller “behind the scenes”-materialet ganska platt, då det som erbjuds bara ytligt ger oss en knapp inblick i filmskapandet genom sina featurettes. De är på tok för tunt och gör inte de djupdykningar som en film av den här kalibern förtjänar. Om jag tillåts drömma skulle en “History Of Doctor Strange” med flera medverkande serietidningsförfattare och konstnärer stå högt på önskelistan. Vad som erbjuds kan tyvärr bara kategoriseras som mediokert. Att vissa sektioner av intervjuer också repeteras bidrar bara till den otillfredsställande känslan.

Andra småsaker är ett par helt irrelevanta borttagna scener, som ger goda skäl till varför de inte står kvar i filmen. Och sedan det självklara gag-reel klippet, där Cumberbatch och medspelare tramsar framför kamerorna.

Referensljud

Den tekniska kvaliteten däremot är av en helt annan sort. Disney har alltid varit kända för sina Blu Ray-skivor som ständigt används i referenssyfte, och det har bara blivit bättre. Ljudet i Doctor Strange är av sådan klass att det borde skrivas in i bestämmelser att en biorigg måste testas med hjälp av denna disk.

Det ligger ett stort fokus på baskanalen, och subwoofern får jobba hårt. Basnoterna får hela vårt testrum att mullra, och vi misstänker att en polisbil snart kan komma att undersöka fastigheten för att avgöra om det faktiskt pågår en mindre eldstrid.

Ljudet är genomgående starkt och kraftfullt. Den mest imponerade sekvensen sett ur en ljudsynpunkt är den fantastiska jakten i Stranges Greenwhich Village sanctum, där han förpassar Kaecilius apostlar till öknar och regnskogar genom portaler. Här kan man urskilja varenda litet ljud. Akustiken och närvaron som skapas är inget annat än strålande. Glas krossas och varenda krasande skärva kan urskiljas samtidigt som en kaosartad kakafoni pågår runtom. Ljudet är en perfekt mix av detaljer och styrka.

En smula grynig bild

På den visuella biten är det också mycket bra. Fotografen Ben Davis använder digitala Arri Allexa-kameror som ger filmen en enorm skärpa samt fina texturer. Kostymdesignen av Alexandra Byrne får verkligen komma till sin rätt, där sömmar och chockerande bra hantverk visas upp ur sin bästa sida. Färgerna är åt det mer matta hållet, även i de kosmiska och psykedeliska scenerna som vänder ut och in på sinnena. Den något matta paletten i kombination med lite för mycket gryn, gör att Doctor Strange inte riktigt kan mäta sig bildmässigt mot till exempel Star Wars: The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story.

Avslutande tankar

Nästan ett år senare är Doctor Strange precis lika unik och fantastisk som tidigare. Det är ett smart, fartfyllt och mycket underhållande stycke film signerat av Marvel som bekvämt ställer sig bland det bästa studion gjort.

“I summon the powers of the Vishanti!”

Film: 9/10

Bild: 9/10

Ljud: 10/10

Extramaterial: 6/10

Their Finest Hour Recension

Publicerad den 13 april, 2017 av bosstime55

001

Lone Scherfig återvänder till bekant territorium i och med Their Finest Hour. Återigen är det gemytligt och bitvis underhållande. Men djupet uteblir och känslan av filmad teater vägrar att lämna.

Man kan föra en evig diskussion om vad som är berättigat att kategoriseras som spelfilm. Om vi ser specifikt till Scherfigs första engelskspråkiga film An Education från 2009, är vi inne på en hårfin diskussion om vi har att göra med film eller enbart en teater. Scherfig lyckas helt enkelt inte att lyfta sin visuella profil från att likna en måttligt påkostad ’’BBC-direkt till tv produktion’’.

En TV-produktion

Their Finest Hour känns ofta som stiligt regisserad TV-teater. Förvisso är estetiken inte det viktigaste här. Men det är bittert att konstatera att Scherfig inte utvecklats i sitt hantverk.

Mycket känns såklart igen från An Education. Det är samma underhållande småkäbbel som avslutas med lite syrlig brittisk cynism.

Yrkesroller

Den inneboende problematiken är dock att de saknar rejält eftertryck eller något som helst djup. Samtliga karaktärer är välspelade av alla ifrån Gemma Artertons lätt tillknäppta och propra Catrin till Bill Nighys pompösa och självgoda primadonna. Men de förblir uppblåsta skisser som är svåra att känna något genuint engagemang för.

Storyn påverkas också av detta, då den tidigt in i filmen, blir lika uppenbar som en fotbollsmatch mellan ett lag från den lokala förskolan och allsvenskan. Resan Gemma Arterton får göra, känns till stor del som en sämre kopia av den Elisabeth Moss karaktär Peggy Olsen gör i TV-serien Mad Men.

Nerver av stål ?

Även den ganska förskönade bilden av av ett land under krig, framstår både udda och en gnutta absurd. Varenda arbetare verkar ha nerver av stål och berörs inte av saker som bombningar och ett ständigt annalkande hot av fascism.

Allting förblir tillrättalagt och artificiellt.

Their Finest Hour är till stora delar trivsam och underhållande, men stannar vid att vara duglig.

Betyg 6/10

Silence Recension

Publicerad den 1 mars, 2017 av bosstime55

001

En många gånger outhärdlig resa som kulminerar i en storartad final som förlåter det mesta.

Martin Scorsese har gjort sin bästa film sedan Shutter Island. Efter att ha irrat bort sig i Hugo Cabaret och The Wolf Of Wall Street, tar en av filmvärldens största konstnärer kommandot igen. Silence är prövande och bitvis alldeles för långsam för att kunna nå gudalika höjder. Men med ett självsäkert hantverk och ett helt magnifikt slut, är det en upplevelse som faktiskt motiverar ett biobesök.

Det är tydligt från första scenen – Scorsese vill hylla Akira Kurosawa. Estetik och komposition är som hämtat ur filmer som Ran och Kagemusha. Scorsese besitter efter alla dessa år en självsäkerhet i sitt hantverk som skänker filmen en kraftfull ryggrad, som i sin tur förankrar en berättelse som till stor del är abstrakt och otydlig. Han hindrar således att fällas av några som helst plågsamma pretentioner.

Kurosawa tills slutet

Scorsese har tittat noga på Kurosawas sätt att få sina skådespelare att skapa stora gester utan att överdriva. Det baseras i en princip som innebär känslomässiga explosioner som ständigt hålls tillbaka – av filmens strama hållning

Tyvärr sköts inte balansen lika väl här som i skolexempel som De Sju Samurajerna. Andrew Garfield och Adam Driver saknar den tyngd och erfarenhet som tex gör Toshirô Mifunes insatser fullkomligt trollbindande. De har olyckligtvis också utrustats med rejält taskiga portugisiska accenter. Även den japanska delen av skådespelarensemblen känns som platta karikatyrer.

Att se Silence är en stor prövning av publikens tålamod. Tempot är mer eller mindre obefintligt, sekvenser dröjer sig kvar länge, det är en återgång till en klart måttligare hastighet som återfanns under 50-talets filmskapande.

En total golgatavandring

Vad publiken får utstå, i det många gånger provocerande tempot, i kombination med alla bakslag för filmens karaktärer, blir faktiskt en viktig del av berättandet när vi slutligen når målet. Det är slående hur Scorsese faktiskt använder denna på alla sätt plågsamma färd för att maximera det slutliga dramat.

Om inledningen till stor del är hämtad från Kurosawa, är filmens andra hälft någon slags alkemi mellan Werner Herzogs Aguirre – Guds Vrede och Samuel Beckettes Godot. Här börjar vandringen mot mörkret och filmen skiftar ton till något mer ondsint och sadistiskt.

Här skapas ett orubbligt hinder berättarmässigt, där filmen bokstavligt talar fryser. Det blir ett sista andetag innan dykningen mot den förlösande avslutningen. När den tredje fasen slutligen anländer, är det med en enorm tyngd.

Ett slut som heter duga

Efter timmar i smuts, sjukdomar och kollektiv bestraffning, ges vi en final som bara kan beskrivas som enastående.

Då känns alla timmar av stillastående och mandomsprov värd all möda. Det får mig att helt förtränga de stora problemen som Silence dras med; att speltiden kunde halverats, vissa ytterst tveksamma berättarknep – som manifesterar sig i ett speciellt gräsligt visuellt anspelande, samt att filmen saknar fokus de första två timmarna.

Genom att vara svårtillgänglig och ytterst krävande, är det svårt att hela omfamna Scorseses vision. Det är som en ännu mer trögflytande version av Alejandro González Inárritus The Revenant, befriad från de delarna som kan benämnas som action betonade. Men finalen väger upp alla invändningar. Silence befäster sig då bland de absolut största stunderna Scorsese har gett oss, så enormt är det.

Betyg 7/10

Hidden Figures Recension

Publicerad den 21 februari, 2017 av bosstime55

0041

Bagatellartad men varm film med tre starka prestationer från huvudrollsinnehavarna

Ibland kan en obetydlig del av marknadsföringen vara så undermålig att den skapar omedelbar aversion. Hidden Figures blev – tragiskt nog, tilldelad en affisch som påminde om något halvsurt History Channel projekt, utan budget eller existensberättigande.

Man kan också anklaga filmen för att spela in bollen på en ytterst enkel planhalva, där man lyckas täcka flertalet aktuella frågor och debatter. Det där damokles svärdet, med en egg gjord av kategoriskt hårda slagord som sexist och rasist, hänger över huvudet som bedömare eller kritiker, om man råkar ta minsta snedsteg i en felformulering eller otydlighet.

Hidden Figures kunde varit förskräcklig, onödig och feg. Tack och lov är inte detta fallet, men samtidigt är vi långt ifrån en fullträff.

Tre förträffliga huvudroller

Hjärtat och ryggraden kommer från de tre huvudrollerna och regin från Theodore Melfi, som både är lättsam men bestämd. Octavia Spencer är som alltid kraftfull och närvarande i sitt skådespel, orubblig och stark. Taraji P. Henson ger ett bräckligare porträtt av det matematiska geniet Katherine G. Johnson. Janelle Monáe är bra men får se sig slagen av filmens beslut att bitvis negligera karaktären till alldeles för lite speltid.

Att Melfi valt att följa ett spår som är lättsamt kontra sammanbiten och grubblande, är också ett stort plus. Hidden Figures är till stor del riktigt lättsmält och glädjande att bevittna, med flera scener som må vara simpla men relativt minnesvärda.

Avsaknad av djup

Samtidigt medför detta att filmen saknar ett riktigt djup. Alla karaktärer förblir ståtliga skyltdockor, som definitivt fyller sin plats, men som vid närmare granskning känns något döda. Kevin Costner och Kirsten Dunst blir de största offren. Dunst känns identisk med Stanely Tuccis illvilliga flygplatschef i The Terminal, helt befriad från nyanser, och Costner stannar vid att vara en skiss.

Hantverket är inte heller av bästa sort. En hel del tveksam CGI trycks in och projektet lyckas aldrig skaka av sig känslan av påkostad TV-film. Kort och gott är det ganska grovhugget.

Det faller ofta in på att ganska bagatellartat spår, som känns något anonymt, ungefär som en oväntat bra måltid hos McDonalds, bra men knappast minnesvärt.

Betyg 6/10

Bäst: Octavia Spencer och valet att regissera allt tillgängligt och underhållande.

Sämst: Förutsägbarheten och den grova produktionen.

The Great Wall Recension

Publicerad den 16 februari, 2017 av bosstime55

004

Zhang Yimou återvänder efter en hel radda med skakiga filmer till fantasi och masskoreografi. Dock räddar inte det en för det mesta usel film.

För ungefär tio år sedan hade en film som The Great Wall varit ett mindre fenomen i filmvärlden. Vid den tiden var jag verksam som praktikant för en butik som specialiserade sig på asiatisk import. Då hade vi tagit in ett massivt parti av Zhang Yimous Curse Of The Golden Flower – en riktigt usel film skulle det visa sig. De sålde som smör, till och med den extravaganta specialboxen. Uppståndelsen kring att ha denna exotiska vara direkt från Hong Kong – var som jag minns den, stor…..

Vid den tiden var fortfarande Yimou en ledstjärna i filmindustrin, som var på väg att kunna stoltsera bredvid de bästa av regissörer. Hans Hero från 2002 är fortfarande en otrolig åktur.

Intresset finns inte

Idag har världen förändrats. Så kallade ’’dumma’’ telefoner har begravts. DVD och även Blu Ray formatet hostar och rosslar på sin dödsbädd. Yimou framkallar idag knappt tysta viskningar i och med annonseringar av nya projekt. Hans senaste film The Flowers Of War rämnade som självaste Hindenburg ekonomiskt. Bara det faktum att The Great Wall placerats i perioden januari till mars (en mer eller mindre dödsdom mot filmer) är indikativ på hur litet intresset blivit för actionfilmer som förlitar sig på tekniker från 90-talet, e.g vajrar och hård koreografi.

Men skam den som ger sig tänkte Legendary Pictures, och slänger återigen ett par namnkunniga västerländska aktörer, samt lite engelsk dialog. Allt i tron om att det kan öka chansen för kommersiell framgång den här gången.

Resultatet blir ett stolpskott som skickar tillbaka bollen rakt i ansiktet på anfallaren. The Great Wall känns lastgammal, försenad och bitvis helt meningslös.

Stadig nedgång och oattraktivt

Zhang Yimou började redan i House Of Flying Daggers visa en oroväckande nedåtgående trend. Hero förblir den absoluta toppen för filmer med balettstrider och akvarellpalett. Yimou har sedan dess bara gått längre och längre ned för trappan, som förr eller senare leder till B-filmens otäcka domäner.

Känslan för detaljer och vacker bildkomposition, verkar ha försvunnit någonstans i de där bergen där Att Rida Ensam I Tusen Mil tog sin plats. The Great Wall verkar istället ha fått närbilder på hjärnan. Hela filmen är mer eller mindre en konstant in-zoomad närbild på ansikten. Om detta hade varit ett närgånget drama i lägenhetsmiljö må det ha fungerat. Men i en gigantisk produktion som detta blir det istället skrämmande klaustrofobiskt. Efter att vi fått spendera den elfte närbilden på Matt Damon och hans lösskägg – från förra årets julafton, börjar paniken sprida sig. Särskilt vackert är det inte heller.

John Woo möter Pirates Of The Caribbean

Hantverket är ibland rustikt och detaljerat. Andra gånger lika tamt och viktlöst som Warcraft: The Beginning. De absolut värsta delarna där filmen praktiskt taget stampar ned i klaveret, skapas otäcka associationer med de två katastrofala uppföljarna till Pirates Of The Caribbean.

Allting förblir gammalt och förlegat. Det är som om någon skulle rusa in i rummet och högljutt deklarera att de just upptäckt fördelarna med en bil framför en åsna.

John Woo stigmat fortsätter. Där urtråkig slowmotion får stå i centrum i evigheter. Resten av försöken till action läggs på slagfältssekvenser som drar tankarna åt Stephen Sommers outhärdliga Mumien-filmer.

Det är otroligt utmattande men helt befriat från att vara det minsta spännande. Evigheter är ett bra ledord för The Great Wall. De mest utmärkande är de oändliga scener där folk springer fram och tillbaka. Tillslut börjar man fundera om vi inte ser en forntida version av ett motionspass på Friskis och Svettis.

Vaktmästare Dafoe

Berättandet är inte heller mycket att bli lycklig över. Den är förvirrad och bitvis rent idiotisk. Inte ens duktiga aktörer som Willem Dafoe, Damon och Andy Lau får något liv i de här våta filtarna som skall föreställa karaktärer. Dafoe (en personlig favorit) är nästan plågsamt tam som… ja, glorifierad vaktmästare.

Denna ensemble skvallrar också om hur obeslutsam filmen är. Många gånger är det ett steg tillbaka till Curse Of The Golden Flower – där absolut ingeting sker. Medan de flesta sektioner innehållande Matt Damon känns som något ur en riktigt billig TV-film.

Klister och hammare ?

Yimou verkar ha fogat samman hela filmen med en slägga och lite Karlssons klister, det är grovhugget och otäckt rörigt. Försöken till så kallad humor kan höra till bland det mest patetiska jag sett på ett bra tag. Där blir det lika fånigt som när vuxna människor berättar snuskhistorier som är torrare än en öken.

Ibland – och då understryker jag ibland, kan man – om man kisar med ögonen och koncentrerar sig så svetten sprutar, se en atomsikt liten bit av de stora ögonblicken från Hero. Och då bör man vara mycket, mycket optimistisk.

Slutligen så kan allt summeras med att det här hade varit måttligt intressant för över ett decennium sedan. Men idag är The Great Wall en fossil som hade gjort sig bäst i en utställning för utdöda arter.

Betyg 2/10

Bäst: Det är drygt bara 100 minuter.

Sämst: Att det är 100 förlorade minuter som jag inte ser någon möjlighet att få tillbaka.

Vaiana Recension

Publicerad den 8 februari, 2017 av bosstime55

002

Vacker men otillräcklig

Efter de enorma framgångarna med Frozen och Zootopia, fortsätter att successivt skapa sig en egen identitet, skild från de numera legendariska filmskaparna hos Pixar.

Med Vaiana väljer Disney att backa bandet till sina klassiska glansdagar, det bjuds på flera stora musikaliska nummer, en stark hjältinna men också en hel del bagage som hindrar Vaiana att känns riktigt helgjuten.

Alldeles för familjärt

Även om estetiken och karaktärernas etnicitet definitivt bryter mot Disney normen, så faller Vaiana ofta in i ett ganska stelt händelseförlopp. Filmen lyckas inte vara riktigt så uppfinningsrik i sin berättelse som jag hade önskat. I sina bästa stunder är Vaiana strålande glad, rolig och medryckande. Men andra gånger påminner det om tomma transportsträckor och väl bekanta dramatiska vändningar.

Det faller till och med in på att då och då bli ointressant. Som att man valt både en eller två omvägar för att förlänga speltiden.

Musikalen splittrar

Genom att gå tillbaka till den tiden, då Disney filmer innehöll både ett eller två svepande musikaliska framträdande, skapas ett personligt problem för mig – som inte finner dessa inslag särskilt roande. Här tappar filmen också i fokus och intrigen blir därefter haltande.

Som vanligt när det gäller Disney så är animationen och tekniken i världsklass. Det är makalöst färgglatt, följsamt och behagligt. Det hämtas inspiration framförallt från Ang Lees Berättelsen Om Pi. Oceaner av färg och fantasi dränker filmduken. Vi får ett par storslagna tillfällen där otroliga bilder målar upp gigantiska sekvenser som imponerar stort.

Två klippor

Huvudkaraktärerna Vaiana och Maui, är båda två utmärkta karaktärer, både i manus och tekniskt utförande. Vaiana är stark, självständig och fyndig, Maui, pompös, självgod och äregirig. Dwayne Johnson och Auli’i Cravalho gör två riktigt solida prestationer och gör de än mer livfullt och glädjande.

På det hela är det bra och ibland riktigt bra. Men de komplikationer som uppstår i tempo och brist på helhet drar ned Vaiana till att bara nå betyget bra.

Betyg 7/10

Moonlight Recension

Publicerad den 6 februari, 2017 av bosstime55

001

En oerhört gripande och suggestiv historia som kan tampas med de bästa

Ibland förvånas man över hur så små gester och rörelser, kan framkalla en flodvåg av engagemang och sann eftertanke. Moonlight är lika kraftfull som en V12 motor med turbo.

Det är lite svårt att peka på varför Moonlight är så stark och engagerande. Filmer som äntrar teman och platser som ett nedslitet ghetto och dess påverkan på samhället, brukar ofta dra fram en megafon och trycka ned intentionerna och dramatiken rakt genom öron och hals.

Gastkramande skådespel

Barry Jenkins som står för regin väljer istället att försiktigt bygga upp ett fåtal karaktärer som sakta men säkert öppnas upp. Man väljer att dirigera mjukt och ledsamt Den relation som byggs upp mellan huvudpersonen Chiron – spelad av tre olika aktörer, samt Mahershala Ali som en mångfacetterad gangster, är en otrolig uppvisning i fantastisk skådespel och smart regi.

Moonlight behöver inte flåsa och frusta för att beröra och rycka med sin publik, och det är en bedrift.

Överträffar Boyhood

Än mer imponerande är Jenkins otroliga uppvisning – då han skiftar mellan sina tre olika aktörer i och med uppväxten. Hur dumt det än må låta, så har inte ens Boyhood lyckats med att skapa en såhär trovärdig känsla av samhörighet.

De tre olika faserna där publiken får följa Chiron genom livet, är alla medryckande och jag kan verkligen uppskatta valet att tydligt markera tidshoppen med kapitel. De hål som uppstår mellan barndom till vuxen man, berättas genom smidigt implementerade detaljer såsom kläder och kroppsspråk.

Vacker som en tavla

Vackert är det också. Jag kan inte påminna mig senast slummen och diskbänksrealismen varit såhär ståtligt stilig. Det är sylvasst foto som blandar starka färger och än mer fängslande närbilder.

Vad som drar ned det hela från ett toppbetyg är ett dramatiskt skede i filmens mitt som avhandlas för kvickt. Naomie Harris narkotikaberoende moder är tyvärr också den minst genuina prestationen i filmen. Harris hittar först formen i en av filmens sista och kanske starkaste scener.

Barry Jenkins och den fantastiska ensemblen har skapat något som både lyckas var vackert, men djupt. Emotionellt starkt utan att vara sentimentalt. En uppvisning i skärpt och smart dramaturgi.

En helt enkelt otrolig film.

Betyg 8/10

Bäst: Den fantastiska ensemblen och den försiktiga regin.

Sämst: Naomie Harris

La La Land Recension

Publicerad den 23 januari, 2017 av bosstime55

016

Wow……

Det verkade lite avigt från början. Damien Chazelle gjorde en strålande debut i Whiplash, en både snygg och rakbladsvass film som var ämnad att bli en kultklassiker.

När La La Land annonserades var jag skeptisk. Att återigen besöka jazzmusiken, samt att konvertera filmen till en fullfjädrad musikal, fick mig att förutspå en rejält obekväm filmupplevelse. Musikalen är lika kompatibel med mina preferenser som en gammal scart kabel och en splitterny 4K TV.

Men efter att ha blivit bombarderad av färg, fantastisk musik och en Emma Stone i toppform är jag såld. La La Land är fantastisk.

Like A Rolling Stone

Introduktionen är risig, i en ganska ful och tramsig introduktion, börjar oron komma för att en kraschlandning är på ingång. Men sedan drar det igång på allvar. Emma Stone har äntligen lärt sig att dra ned på sina mest extrema gester och utspel. Istället fokuserar Chazelle Stones makalösa energi. Karaktären Mia blir genast lätt att tycka om och det är svårt att inte undra om Stone någonsin kommer bli bättre. Den här stunden är hennes.

Ryan Gosling skapar dock en viss problematik – i sitt sedvanliga skådespel, som till stor del påminner om ett dörrstop. Sebastian är menad att vara en klart svårare figur. Flera personlighetsdrag passar in på beskrivningen knöl. Goslings sångröst är också bristande och kunde mycket väl ha fått La La Land att bli ett Titanic, stark och ståtlig vid start, men där slutdestinationen aldrig nåddes.

Fantastisk personkemi

Räddningen sker i den kemi Stone och Gosling har. Deras interaktion är både naturlig och kvick.

Musikalaspekten hålls också till ett minimum, då sången och dansen sker organiskt. Det känns aldrig påtvingat eller löjeväckande, som även de bästa musikaler får se sig skyldiga till.

Chazelle hämtar inspiration och kraft från Gene Kellys sprudlande glada eruptioner kontra Fred Astaires stelhet och överarbetning. Det fullkomligt regnar ned livfulla sekvenser där mjuk och imponerande danskoreografi står i centrum.

La La Land är också en behövlig ’’må-bra film’’. Humorn är ödmjuk, härlig och sker primärt i den mycket välskrivna dialogen.

Ett par dansteg fel

Tyvärr så hålls ett superbetyg tillbaka i och med ett par snedsteg. Mot filmens klimax tar Chazelle en förutsägbar väg, som underminerar det fantastiska karaktärs och berättar-arbete som gjorts tidigare i filmen. Jag kan acceptera att man vill hylla genrens mest grundläggande struktur, men den slutliga fasen kunde ha skötts bättre.

Visuellt är det inte heller lika elegant som Whiplash. Förvisso bjuds publiken på några otroliga stiliserade tillfällen som redan nu kan benämnas som ikoniska. Men överläggande är La La Land trubbig och något medioker i sitt foto.

Även slutet är en bökig historia, som inte riktigt kan sätta punkt.

Men i övrigt är det svårt att ha några invändningar mot La La Land. I sina energiska kakofonier av sång, dans och filmglädje faller till och med en musikalallergiker som jag själv pladask.

Betyg 9/10

Bäst: Emma Stone, värmen och den makalösa skaparglädjen.

Sämst: Slutet och den lite för bekanta strukturen.

Fotnot: Den 27 januari 2017 togs beslutet att öka betyget för Damien Chazelles La La Land från 8/10 till 9/10.

Jackie Recension

Publicerad den 20 januari, 2017 av bosstime55

001

Ytligt och ointressant skräp som driver sina tittare till vansinne

Som alltid när det vankas Oscarstider så tillhör alltid en slätstruken och falsk biografi om valfri historisk person, helst med lite lätta anknytningar till ett aktuellt debattämne. Jackie faller under samtliga kategorier.

Intresset för filmatiseringar om familjen Kennedy har frekventerat med kort intervall de senaste åren. TV-serien med Katie Holmes och Bobby från 2006 är bara några exempel. Här sätts fokus på den innersta kretsen i sfären av politik och intrig.

Uselt foto

Jackie vill tidigt etablera sig som något ’’lite’’ annorlunda. Fotot är tänkt att ge en karaktär av en

TV-sändning från 60-talet, kombinerat med något som bara kan beskrivas som 8 millimeter hemvideofilmer.

Idén är – förmodligen, att försöka skapa intimitet och trovärdighet. Tyvärr blir resultatet en film som ser lika illa ut som den gången Michael Mann valde att filma hela John Dillinger filmen Public Enemies digitalt. Jackie är den raka motsatsen till bildskön. Letterbox formatet och det analoga grynet får det att svida i ögonen. Jag kan acceptera det här rudimentära utseendet i en dogma-produktion, men här ser det helt enkelt förkastligt ut.

Kasst berättande hemska karaktärer

Jackie försöker skapa någon slags paradoxal frågeställning, om vad yta kontra insida har att göra med allmän folkordning och välmående. Om det låter förvirrande så är det precis vad det är. Porträttet som målas upp av Jackie Kennedy är osympatiskt, ihåligt och känslokallt. Om detta är ett historiskt korrekt porträtt är irrelevant då vi måste få någon slags ankarpunkt emotionellt.

Empatin uteblir och istället byggs en aversion upp mot precis varenda individ i filmen, från Bobby Kennedy till hela vita husets stab. Det hjälps inte av att samtliga karaktärer känns lika livfulla som vaxkopiorna som står på Madame Tussauds.

Regissören Pablo Larraín misslyckas totalt med allt från struktur till generellt intresse. Jackie pågår längre än filibuster-talet i Mr Smith Goes To Washington, den maler på som en trasig kaffekvarn som ibland ger ifrån sig ett skärande tinnitus framkallande ljud.

Ett vedervärdigt soundtrack

Soundtracket av Mica Levi, är en ren hälsofara mot öron och förstånd. I en helt outhärdlig mix av opium-psykedelisk sågbladsvassa tjut, finner jag mig snart att behöva täcka öronen med anteckningspapper och allt annat som kan tänkas hålla ute tortyren.

Men om nu inte filmen funkar, hur klarar sig då Natalie Portman ?

Uselt till största delen. Portman drar fram sin vanliga verktygslåda av krystade miner, lite tårar och uttråkning. Det är ett manipulativt och falskt porträtt som känns lika trevligt att bevittna som mutmiddagar med tillhörande grotesk underhållning. I en enda liten scen visar hon upp något som kan stämplas som dugligt.

Jackie är ett komplett haveri, ful och frånstötande. Om det inte hade varit för filmens korta längd på knappt en timme och fyrtio minuter hade jag nog behövt övernatta på akuten.

Betyg 2/10

Bäst: Det tar slut

Sämst: Det usla fotot, det urtråkiga berättandet och musiken som kan vara bland det värsta jag hört sedan föredetta statsminister Carl Bildt skulle sjunga fyra bugg och en coca cola.

018

”Jag svär dyrt och heligt att aldrig utsätta någon för denna skräpfilm”

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: 2016