Manchester By The Sea seglar in som den största av erövrare. Efter sina bejublade besök på anrika filmfestivaler som Toronto och Telluride, har det blivit dags för Stockholm att få se vad som orsakat en mindre lavin av hysteriska hyllningar på andra sidan jorden. Tyvärr så kan det redan nu sägas att vi fått en kejsare i hysteriskt usla och nya kläder, och det om ens några.

Smutsig och hemsk diskbänk 

Diskbänksrealism och totalt mörker täcker Manchester By The Sea som ett åskväder från början till slut. Predikamentet Casey Afflecks karaktär genomgår under två outhärdligt uddlösa timmar blir i det närmast parodisk i flera lägen. Nedgången och förstörelsen av en ’’blue collar-worker’’ behandlas med sådan apati och icke känsla för detaljer att det är omöjligt att bli det minsta berörd.

Det tangerar flera gånger en parodi som för tankarna till Joel Schumacher filmen Falling Down – där en nedtryckt Michael Douglas hankar sig igenom ett mardrömslikt Los Angeles i ett konstant fall nedåt.

Då regissören Kenneth Logeran regisserar helt utan nerv eller engagemang för varken karaktärer eller berättande, blir hela filmen till en malande terror där desperation och sorg trycks ned i halsen på publiken utan något som helst eftertryck.

Mumlande…… 

Casey Affleck – som redan nu verkar gå mot en självklar Oscarsnominering, levererar samma mumlande sömniga karaktär som han gjort sedan Gone Baby Gone och Jesse James. Det blir snabbt ett få dimensionellt porträtt som är svårt att engagera sig för. Detsamma kan sägas om övriga ensemblen. Kyle Chandler försvinner i periferin, Michelle Williams får stå för ett (ETT!) vulkanutbrott av konstlade och falska känslor mot filmens klimax, en scen som känns så tillverkad och falsk att jag börjar undra om inte produktionen delvis ägt rum i en otäckt lågavlönad fabrik någonstans långt borta.

Avsaknaden av engagemang eller någon som helst förtrollning uteblir konstant, hur mycket dramatiska och plågade ögonblick som än presenteras för tittaren. Det känns utslitet och förutsägbart, likt den gången Susanne Bier bombarderade tittaren men ångest och tårar i Efter Bröloppet.

Folk gråter, råkar i slagsmål, och detta på någon slags impulsiv och Pavlovsk betingning.

Mindre än en myra 

Inte förrän slutet kommer någon som helst minimal känsla av känslomässig beröring, och då är den så liten att man behöver använda super teleskopet Hubble för att se det.

När eftertexterna väl rullar så känns de två passerade timmarna istället som fem utdragna med tillhörande vattentortyr.

Förutom det makalöst vackra fotot finns det lika mycket att hämta i det här havet som Östersjön en kall januari dag.

Betyg 2/10