Live By Night Recension 

003

En oinspirerad och förutsägbar gangstersaga i snygg kostym 

Den professionella resningen Ben Affleck gjort – sedan han regisserade Gone Baby Gone, är otrolig. Från att ha behövt blivit utmålad som ett skämt i och med Gigli och filmatiseringen av Daredevil år 2003, har Affleck nu blivit erkänd både som aktör och regissör. Man kan inte annat än ha stor respekt.

Efter att ha gjort stor succé med Argo, vänder nu Affleck blicken tillbaka i historien, mot förbudstiden och F. Scott Fitzgerald dekadens. Live By Night återförenar också Affleck med Dennis Lehane som skrev den litterära förlagan till Gone Baby Gone.

Ingredienserna med hårdkokta gangsters och sammanbitna mördare, är en kombination som borde passa Affleck väl, då han redan utforskat en nutida kriminalhistoria i The Town.

Samma gamla hjulspår 

Problemet med Live By Night blir dess oförmåga att bryta sig loss från etablerade mönster och i värsta fall till och med klichéer. Filmens första del är en lång studie i förutsägbarhet och brist på riktigt glöd. Det känns som om Affleck enbart lyft olika komponenter från Scorsese, Coppola och flera andra veteraner, utan att ens försöka anpassa dem till den faktiska filmen.

Dialogen får utstå den värsta slentrianen, då den ofta känns konstlad till att verka så hårdkokt och ruffig som möjligt. Resultatet blir tyvärr åt det pinsamma hållet.

Stora delar av Live By Night förblir risiga efterapningar från klart större stunder i gangstergenren.

Kass romans 

De scener som involverar Sienna Miller,Zoe Saldana och Afflecks romans är tyvärr helt trasiga dramaturgiskt. I någon konstig mix av cementstelhet och än mer krystade replikskiften framstår dessa delar som stapelvaror som plockats direkt från hyllan ” smak och färglöst ”.

När berättelsen väl förflyttas till soliga Tampa i Florida försvinner lite att brosken som sitter kilade mellan lederna. De minst trovärdiga karaktärerna försvinner och ersätts av gangsterkrig och politisk intrig. Tyvärr låter det bättre än det faktiskt är.

Trött och dött 

Affleck får fortfarande inte fart på berättelsen. Allt stannar vid att vara pulverkaffe utan vätska. Det blir en väldigt massa ståhej men ytterst stum respons från mig som åskådare.

Det är hela tiden kompetent, men samtidigt oengagerande. Robert Richardsons foto är flera gånger utmärkt, men dras ned av att kulisserna ibland liknar välbyggd teaterkuliss.

Samma sak gäller ensemblen, Chris Cooper skiner som luttrad polischef men får enbart en enda rejäl sekvens. Affleck känns trött och förvirrad i huvudrollen. Sienna Miller bör bara att nämnas i och med sitt helt katastrofala skådespel, som påminner om en skojfrisk lek på dagis.

Live By Night är bäst beskriven som en enda lång axelryckning. Det är långt ifrån uselt men samtidigt tragiskt trött och oinspirerat.

Betyg 4/10

Bäst: Chris Cooper

Sämst: Den oinspirerade regin

Manchester By The Sea Recension 

001

Manchester By The Sea seglar in som den största av erövrare. Efter sina bejublade besök på anrika filmfestivaler som Toronto och Telluride, har det blivit dags för Stockholm att få se vad som orsakat en mindre lavin av hysteriska hyllningar på andra sidan jorden. Tyvärr så kan det redan nu sägas att vi fått en kejsare i hysteriskt usla och nya kläder, och det om ens några.

Smutsig och hemsk diskbänk 

Diskbänksrealism och totalt mörker täcker Manchester By The Sea som ett åskväder från början till slut. Predikamentet Casey Afflecks karaktär genomgår under två outhärdligt uddlösa timmar blir i det närmast parodisk i flera lägen. Nedgången och förstörelsen av en ’’blue collar-worker’’ behandlas med sådan apati och icke känsla för detaljer att det är omöjligt att bli det minsta berörd.

Det tangerar flera gånger en parodi som för tankarna till Joel Schumacher filmen Falling Down – där en nedtryckt Michael Douglas hankar sig igenom ett mardrömslikt Los Angeles i ett konstant fall nedåt.

Då regissören Kenneth Logeran regisserar helt utan nerv eller engagemang för varken karaktärer eller berättande, blir hela filmen till en malande terror där desperation och sorg trycks ned i halsen på publiken utan något som helst eftertryck.

 

Mumlande…… 

Casey Affleck – som redan nu verkar gå mot en självklar Oscarsnominering, levererar samma mumlande sömniga karaktär som han gjort sedan Gone Baby Gone och Jesse James. Det blir snabbt ett få dimensionellt porträtt som är svårt att engagera sig för. Detsamma kan sägas om övriga ensemblen. Kyle Chandler försvinner i periferin, Michelle Williams får stå för ett (ETT!) vulkanutbrott av konstlade och falska känslor mot filmens klimax, en scen som känns så tillverkad och falsk att jag börjar undra om inte produktionen delvis ägt rum i en otäckt lågavlönad fabrik någonstans långt borta.

Avsaknaden av engagemang eller någon som helst förtrollning uteblir konstant, hur mycket dramatiska och plågade ögonblick som än presenteras för tittaren. Det känns utslitet och förutsägbart, likt den gången Susanne Bier bombarderade tittaren men ångest och tårar i Efter Bröloppet.

Folk gråter, råkar i slagsmål, och detta på någon slags impulsiv och Pavlovsk betingning.

Mindre än en myra 

Inte förrän slutet kommer någon som helst minimal känsla av känslomässig beröring, och då är den så liten att man behöver använda super teleskopet Hubble för att se det.

När eftertexterna väl rullar så känns de två passerade timmarna istället som fem utdragna med tillhörande vattentortyr.

Förutom det makalöst vackra fotot finns det lika mycket att hämta i det här havet som Östersjön en kall januari dag.

Betyg 2/10