The Hummingbird Project Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Bagatellartad men underhållande och välspelad thriller i finansmiljö. 

Finansvärlden fortsätter att vara en ypperlig plattform för filmformatet. Aktiemanipulation, girighet och bullriga ledarfigurer – Michael Douglas Gordon Gekko, fungerar lika bra som salt på på valfri maträtt. 

Det finns gott om dramatiskt stoff inom denna dekadenta värld, men kvalitén på filmerna om Wall Street och dess diverse påhitt genom åren, har följt samma formkurva som Ericssons aktie. Oliver Stones klassiker – med sina färggranna hängslen och forntida ”mobiltelefoner” har blivit till en kollektiv generalisering då man slår samman finans och film. 

Mer moderna exempel, som Margin Call, må ha tonat ned på antalet demoniska monologer om girighet och heroisk kapitalism, men den moraliska kärnan – där burdusa och egoistiska män styr miljardbolag, där det enda syftet är vinst, är densamma som Stone gav oss för trettio år sedan. 

På senare tid har författare som Michael Lewis – och även Thomas Harris, börjat fascinera sig mer för tekniken bakom handeln av diverse tillgångar. Tiden då affärer och avtal gjordes upp på ett börsgolv i Manhattan är numera bara symboliskt. Dagens handel – på finansmarknaderna, sköts av trimmade datorer vars algoritmer och inprogrammerade sekvenser, kan köpa och sälja tillgångar på millisekunder. 

Och i denna kapprustning av finansiell teknologi hittar The Hummingbird Project sin berättelse. Det är inte längre välklädda och snofsigt friserade börsmäklare som står i centrum, istället är det asociala och tillbakadragna tekniska snillen som dominerar finansmarknaderna. 

Genom att flytta fokuset från den dekadenta eliten, så hamlar vi istället hos mer ’’jordnära’’ personer som inte – tillfullo, har slukats av förhoppningen att bli den moderna kung Midas. 

Jesse Eisenberg ser till en början ut att kopiera sin mest kända insats – från The Social Network, återigen är det en udda, socialt bisarr och överaktiv karaktär som Eisenberg ger liv åt. Känslan för autopilot blir snart påtaglig, men snart så öppnar Eisenberg upp och ger sin karaktär mer mänskliga attribut. 

Solitt karaktärsgalleri 

Där det var fullkomligt omöjligt att känna ett uns empati för Shia La Beoufs bortskämda och griniga huvudperson från Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, så är både Eisenberg och Alexander Skarsgård lätta att – åtminstone, intressera sig för.

Skarsgårds karaktär drivs av att hitta lösningar på matematiska problem, medan Eisenberg är den mer utåtriktade och målmedvetna utav dem. Likheterna med Rain Man är ofrånkomliga, där två människor med vitt skilda personligheter och motiv möts. Och så pass drabbande – eller minnesvärd, är inte The Hummingbird Project, men dynamiken mellan de båda huvudpersonerna gör filmen mer solid än den initialt verkar vara.  Den ömsesidigt varma relationen mellan de båda är solid, och Eisenberg – i synnerhet, får ett antal riktigt starka scener som visar upp en kraft och intensitet som överraskar. 

Att man undviker att dyka ned i den ofrånkomliga dekadensen – som finanssektorn ofta associeras med, känns som en frisk fläkt. Förutom denna dugliga duo så är det rent fantastiskt att Michael Mando – vars mest berömda roll var som den psykotiske piraten Vaas från TV-spelet Far Cry 3, verkar fått en rätt duglig karriär inom filmindustrin.   

Oväntad spänning i en film om ett byggarbete 

Motiven för bygget av den jättelika fiberkabeln må inte vara fullt hederliga, men det finns en välbehövlig balans av ont och gott i de två kusinerans personlighet, vilket gör filmen intressant på ett emotionellt plan. Mer spänning blir det då filmen influeras av vassa politiska thrillers. Själva byggnationen av höghastighets fibern är oväntat medryckande och Kim Nguyen – som regisserar, skall ha en viss eloge för att göra något så omärkvärdigt som ett bygge, till solid underhållning på film. 

Bortsett från ett tafatt slut och en Salma Hayek som gör sig till åtlöje – i en överspelad och uselt skriven roll, så är The Hummingbird Project fullt godtagbar som en stund underhållning. 

Betyg 6/10    

Ant-Man And The Wasp Blu Ray (2K) Recension

All images courtesy and copyright Of Marvel Studios/Disney 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Ant-Man And The Wasp från Disney Sverige.  

Film 

Marvel valde att avfyra sitt tyngsta artilleri i tidigt i år med Avengers: Infinity War. Att ens höras eller synas i eftermälet av det extatiska kaoset var en snudd på omöjlig uppgift. Reaktionen gentemot filmen har varit historisk, idag är det den fjärde mest inkomstdrivandne filmen som någonsin har gjorts och flera inslag har blivit självklara popkulturella referenser. 

Att ställa sig på scen efter en sådan uppvisning är lika svårt som försöka tangera en konsert där både The Beatles och The Rolling Stones varit inledande akter. Ant-Man And The Wasp har kanske inte samma världsomvälvande agenda. Det handlar inte om universums säkerhet, men det är inte heller något som filmen lider utav. Marvel är fast beslutna om att låta alla sina filmer tillhöra samma familj, det genialiska i detta är att alla filmer – vare sig genre eller karaktärer, har fått utveckla sin egen identitet. 

Scott Lang/Ant-Man kan – som det filmiska Marvel universumet ser ut nu, vara den mest jordnära av Marvels hjältar. Peter Parker må inte vara snuskigt rik eller inskriven i historieböckerna som Captain America, han är en ung och alldaglig ungdom med flertalet personliga problem. Men Parker har förmågan att klättra på väggar och även lyfta bussar, Lang är helt beroende av sin högteknologiska kostym, en uppfinning som han inte har någon större insikt om. På så sätt är Lang synnerligen lättare att relatera till än Tony Stark eller åskguden Thor. 

Regissören Peyton Reed ville att Langs hjärtefrågor – hans familj och dotter, också skulle bli filmens kärna. Där Lang väntar på att få avsluta sin husarrest och återförenas med sin dotter, så jobbar Michael Douglas och Evangeline Lilly på att rädda sin maka/mor från mikrouniversumet. 

Såldes finns det inga titaner med en gyllene näve, bara en rättfram historia som sätter sina karaktärer först. De kosmiska äventyren har ingen betydelse här, iden om längtan och att återförena kärnfamiljen är filmens ryggrad. 

Ant-Man har alltid varit en av Marvels mer humoristiska och lättsamma karaktärer. Och Marvel Studios har blivit mästare på att inkludera humor och självdistans i sina filmer. Med Ant-Man And The Wasp kan man ta det ett steg längre. Michael Peña är rentav genialisk i rollen som den hysteriskt entusiastiske Luis, hans kompanjoner som spelas av T.I och David Dastmalchian ger oss minst lika många skratt. 

Med sitt höga tempo och stora entusiasm, så går underhållningsvärdet igenom det imaginära taket. Från början till slut så är detta en skrattfest som både har hjärta och intellektuell förmåga, humorn är en utmärkt mix av rolig dialog, slapstick och visuell lekfullhet. Och den avslutande biljakten går inte att slita sin ögon ifrån, där klargör man att Ant-Man And The Wasp kan leverera minst lika mäktig action som sina större syskon…

Att Marvel hade modet att avsluta sitt 2018 såhär lättsamt och lyckligt var vågat, men avkastningen blev – som alltid, strålande. 

Betyg 9/10

Bild 

Det börjar bli tjatigt nu, men Disney har återigen levererat bildkvalitet i referensklass. Skärpan är närmast hisnande. Ansikten är så detaljrika och vassa att man kan tro att filmen har fotats med kameror som är avsedda för kirurgiskt bruk. Vartenda klädesplagg och dess mönstring är klara som kristall. Färgerna är betydligt mer nedtonade än tidigare Marvel-filmer, ett visst mått av gråstick går att se genom hela filmen, detta är den enda anmärkningen på en annars spektakulär visuell presentation. 

Betyg 9/10 

Ljud 

ÄNTLIGEN ! Marvel och Disney har den senaste tiden strypt och dämpat sina Blu Ray utgåvor. Både Black Panther och Infinity War var stora besvikelser, bas, detaljer och intensitet var helt försvunna. Men slutligen så har Disney vaknat upp och insett att något måste ske. Ant-Man And The Wasp är utrustad med den legendariska ljudmix som tidigare Disney releaser gjort sig kända för, bas med attack och oerhörda detaljer. Då Paul Rudd och Evangeline Lilly rör sig kan man urskilja hur deras deras tighta kostymer tänjer och böjer sig. Dialogen ligger långt fram i mixen och är alltid tydlig.  

Och självfallet är det biljakten genom San Francisco som blir den verkliga höjdpunkten för ljudspåret. Mängden nyanser och innovativa ljudeffekter har balanserats till perfektion. Man blandar hurtig aggressivitet och dånande bas som får hela kroppen av skälva. Att Disney återgått till att presentera sina filmer utan kompromisser är i sig värt ett mycket högt betyg. Men när det också låter såhär bra så kan man egentligen bara tacka och ta emot.

Betyg 9/10 

Extramaterial 

Här upprepar sig också historien… Som vanligt så är det enda av värde Peyton Reeds kommentarsspår. Resten är korta och ytliga små inblickar i diverse delar av produktionen. Det känns knappt värt att ödsla tid på någon av dessa då innehållet är så knapphändigt. 

Betyg 5/10 

Manchester By The Sea Recension 

001

Manchester By The Sea seglar in som den största av erövrare. Efter sina bejublade besök på anrika filmfestivaler som Toronto och Telluride, har det blivit dags för Stockholm att få se vad som orsakat en mindre lavin av hysteriska hyllningar på andra sidan jorden. Tyvärr så kan det redan nu sägas att vi fått en kejsare i hysteriskt usla och nya kläder, och det om ens några.

Smutsig och hemsk diskbänk 

Diskbänksrealism och totalt mörker täcker Manchester By The Sea som ett åskväder från början till slut. Predikamentet Casey Afflecks karaktär genomgår under två outhärdligt uddlösa timmar blir i det närmast parodisk i flera lägen. Nedgången och förstörelsen av en ’’blue collar-worker’’ behandlas med sådan apati och icke känsla för detaljer att det är omöjligt att bli det minsta berörd.

Det tangerar flera gånger en parodi som för tankarna till Joel Schumacher filmen Falling Down – där en nedtryckt Michael Douglas hankar sig igenom ett mardrömslikt Los Angeles i ett konstant fall nedåt.

Då regissören Kenneth Logeran regisserar helt utan nerv eller engagemang för varken karaktärer eller berättande, blir hela filmen till en malande terror där desperation och sorg trycks ned i halsen på publiken utan något som helst eftertryck.

 

Mumlande…… 

Casey Affleck – som redan nu verkar gå mot en självklar Oscarsnominering, levererar samma mumlande sömniga karaktär som han gjort sedan Gone Baby Gone och Jesse James. Det blir snabbt ett få dimensionellt porträtt som är svårt att engagera sig för. Detsamma kan sägas om övriga ensemblen. Kyle Chandler försvinner i periferin, Michelle Williams får stå för ett (ETT!) vulkanutbrott av konstlade och falska känslor mot filmens klimax, en scen som känns så tillverkad och falsk att jag börjar undra om inte produktionen delvis ägt rum i en otäckt lågavlönad fabrik någonstans långt borta.

Avsaknaden av engagemang eller någon som helst förtrollning uteblir konstant, hur mycket dramatiska och plågade ögonblick som än presenteras för tittaren. Det känns utslitet och förutsägbart, likt den gången Susanne Bier bombarderade tittaren men ångest och tårar i Efter Bröloppet.

Folk gråter, råkar i slagsmål, och detta på någon slags impulsiv och Pavlovsk betingning.

Mindre än en myra 

Inte förrän slutet kommer någon som helst minimal känsla av känslomässig beröring, och då är den så liten att man behöver använda super teleskopet Hubble för att se det.

När eftertexterna väl rullar så känns de två passerade timmarna istället som fem utdragna med tillhörande vattentortyr.

Förutom det makalöst vackra fotot finns det lika mycket att hämta i det här havet som Östersjön en kall januari dag.

Betyg 2/10