Elle är en sann Paul Verhoeven film. Fylld med galghumor, snusk,våld och en balansgång mellan superb underhållning och rent skräp.

Skräpunderhållning

Filmen känns trots sin seriösa yta – franska som språk, en stram och strikt Isabelle Huppert i huvudrollen, samt en miljö som inte är förlagd till Mars eller ett framtida dystopiskt Detroit, som en ’’greatest hits’’ för hela Verhoevens filmkarriär. Det finns lite av allt här. Erotiken och chockvärdet från Basic Instinct får hålla i taktpinnen flera gånger. Det grova våldet som alltid varit en del av hos Verhoevens filmskapande återkommer ständigt.

Våldsamt och vulgärt 

Oftast är Elle en film som underhåller rejält i sin perversion och flera gånger löjeväckande historia. Detta är skräpunderhållning då det är som roligast. Flera gånger framkallar absurditeten riktigt ofrivilliga leenden. De diaboliska planerna, den skrattretande intrigen och Isabelle Hupperts iskalla VD är som hämtade ur en noir parodi.

Och det funkar ett tag….

Men mot slutet förtär filmen sig själv i sitt vansinne och rent skogstokiga berättande. Chockvärdet avtar och Verhoeven vet inte när han skall sätta punkt. Det pågår minst trettio minuter för länge och upplösningen är rent förskräckligt dålig.

Genre-mästerverk som Robocop känns som en svunnen tid för Verhoeven men som en måttlig skröna är Elle fullt duglig.

Betyg 6/10