John Wick 3: Parabellum Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: En rafflande våldsam och underhållande start mynnar ut i oändlig repetition och ett gräsligt avslut. 

Vi lever i en ny värld… En värld där ett kultfölje kan byggas upp på rekordtid. Kultfilmer brukade tidigare behöva stå och växa till sig innan de uppnådde status som en undangömd pärla. 

John Wick är ett självlysande exemplet på en modern kultfilm. Den första filmen i serien uppfyller ett åtråvärt men svår uppnåeligt kriterium; låg budget och ett hängivet följe. John Wick Chapter 2, dubblade sin omsättning i USA och det uppstod en mindre kontrovers då det verkade som att filmen inte skulle få svensk biopremiär. 

När det nu blivit dags för avsnitt tre i serien, så anländer John Wick med helt andra förväntningar… Från att ha varit en actionfilm i utkanten, så har filmerna nu lyckats uppfinna ett nytt ord – ’’Gun-Fu’’. Detta kan enklast beskrivas som en besinningslös kampsport som involverar minst lika mycket kulor och krut som hoppsparkar och knytnävar mot ansiktet. 

Brutal action och uselt berättande  

Kanske är det orättvist att kalla John Wick-serien ensidig, det huvudsakliga skälet till att filmerna existerar är adrenalinrushen som förmedlas genom de allt mer bindgalna actionscenerna. 

Mitt personliga problem med både del ett – och två, är att allt som inte involverar brutna ben och hjärnsubstans, är mer eller mindre outhärdligt. Keanu Reeves har aldrig varit någon charmör i sitt stela och energilösa skådespel. 
Och så fort regissörerna David Leitch och Chad Stahelski (som står som regissör för Chapter 2 och Parabellum) försökte att implementera en story – som också är banal och fånig, så blev resultatet tandlöst tjafs. 

Jag har inget emot actionfilmer med tunna premisser, James Camerons True Lies eller Paul Verhoevens Total Recall, klarar sig utmärkt – trots berättelser som liknar rangliga skelett. Men dessa två filmer får liv och lust genom humor, självdistans och mycket god regi. 

Stahelskis försök att hitta en passande stämning – där man balanserar mellan allvar och löjeväckande koncept – som ett religiöst samfund av lönnmördade, misslyckas konstant. Därför känns det – till en början, positivt då Parabellum agerar som en tredje akt till 
John Wick Chapter 2 – som avslutades med en cliffhanger. 

Actionfilm av Fred Astarie 

Man kan i och med detta fokusera på det innehåll som alla har löst biljett för – de helt hänsynslösa och blodindränkta actionsekvenserna. I sitt inledande skede så slår Parabellum på alla möjliga cylindrar. Varje sekvens är utmärkt koreograferade massakrerar där Keanu Reeves dödar allt som rör sig. 

Den följsamma koreografin och sanslösa brutaliteten, får mig att spekulera i att detta skulle kunna vara en actionfilm av Fred Astaire – om denne nu hade funnit ett intresse för kampsport istället för dans. Flera gånger så är det svårt att inte skratta – samtidigt som man grimaserar i obehag, det är svårt att kategorisera Parabellum som en film, det är snarare ett slakthus. 

Reeves må vara definitionen av träig, men i John Wick så har han byggt upp en fysisk karisma som gör alla slagsmål medryckande.  

Underhållningsvärdet är initialt strålande, alla hämningar är som bortblåsta och det sunkiga berättandet är borta. Man vågar till och med injicera lite kolsvart humor. Horisonten ser ut att vara fri från moln, men då filmen skall ta sig vidare från sin första akt, så fullkomligt exploderar växellådan, styrningen och motorn. 

She’s So Cold vs Satisfaction  

Då berättelsen rör sig ifrån det hotfulla New York, så förlorar man intensiteten och den morbida lekfullheten. De scener som inte har varit renodlad action i tidigare filmer, har alltid bestått utav urtrista transportsträckor, det kan liknas med att se The Rolling Stones live. Nytt – eller mer, obskyrt material som She’s So Cold eller She Was Hot, kommer aldrig ses som några större höjdpunkter av massorna, alla väntar på Brown Sugar eller Satisfaction

Men här blir det inte bara tal om menlös utfyllnad, istället försvinner elen och hela konserten eventet lamslås, varken högtalare eller belysning fungerar. Filmen borde ständigt öka i tempo, men Parabellum begraver sig i en katastrofal gyttja där vi får plåga oss igenom gräsligt uselt skådespel och riktigt usel dialog. 

Katastrofal mitt 

Mitt i denna kalabalik så dyker Halle Berry upp… Att leverera en insats som är mer avslagen och tråkig än Keanu Reeves borde vara omöjligt, men Berry har lyckats med denna ’’bragd’’.

Hela mittpartiet är närmast kalkonartat. Inte ens actionscenen som presenteras är bra. 
Det närgångna och brutala våldet ersätts av ett repetitiv skjutande. 

Förhoppningarna om att finalen skall rädda detta sjunkande skepp sker – olyckligtvis, inte… Ingenting som visas upp i slutskedet är ens i närheten så uppfinningsrikt eller hårdkokt som det vi får se i filmens introduktion. Istället blir det återigen en bunt sega slagsmål som kan jämföras med Steven Seagal pajaskonster då han vevar runt med knivar. Och det faktiska slutet är inget annat än en bluff. 

Förbered för en begravning 

John Wick 3: Parabellum borde vara en storstilad final, men när allting väl är klart så framstår filmen som en två timmar lång trailer för något som komma skall. Ordet parabellum kan översättas till att förberedda inför krig. 

Utan sin explosiva introduktion så är det enda John Wick 3 borde förbereda sig inför vara en begravning till sjöss. 

Betyg 4/10  

Elle Recension 

elle_01

Elle är en sann Paul Verhoeven film. Fylld med galghumor, snusk,våld och en balansgång mellan superb underhållning och rent skräp.

Skräpunderhållning

Filmen känns trots sin seriösa yta – franska som språk, en stram och strikt Isabelle Huppert i huvudrollen, samt en miljö som inte är förlagd till Mars eller ett framtida dystopiskt Detroit, som en ’’greatest hits’’ för hela Verhoevens filmkarriär. Det finns lite av allt här. Erotiken och chockvärdet från Basic Instinct får hålla i taktpinnen flera gånger. Det grova våldet som alltid varit en del av hos Verhoevens filmskapande återkommer ständigt.

Våldsamt och vulgärt 

Oftast är Elle en film som underhåller rejält i sin perversion och flera gånger löjeväckande historia. Detta är skräpunderhållning då det är som roligast. Flera gånger framkallar absurditeten riktigt ofrivilliga leenden. De diaboliska planerna, den skrattretande intrigen och Isabelle Hupperts iskalla VD är som hämtade ur en noir parodi.

Och det funkar ett tag….

Men mot slutet förtär filmen sig själv i sitt vansinne och rent skogstokiga berättande. Chockvärdet avtar och Verhoeven vet inte när han skall sätta punkt. Det pågår minst trettio minuter för länge och upplösningen är rent förskräckligt dålig.

Genre-mästerverk som Robocop känns som en svunnen tid för Verhoeven men som en måttlig skröna är Elle fullt duglig.

Betyg 6/10 

Katastrofal Super Bowl 

rtx25wix

Den amerikanska fotbollen är den enda sport jag någonsin fastnat för. Jag vet inte varför, regelverket är svårt, tiderna är anskrämliga, men det finns inget som når upp till denna amerikanska nationalklenod. Mängden strategi, planering och utförande är oöverträffat. Igår natt avslutades 2015 års säsong med den femtionde upplagan av den gigantiska Super Bowl. En del ser den för matchen,andra för den påkostade reklamen. Det finns alltid något att finna i detta enorma arrangemang.

Med New York Giants utslagna och nedbrutna var det bara att sätta alla pengar på Denver Broncos, där Manning senior spelar.

Tyvärr var gårdagen upplaga en smärre katastrof när det kom till själva matchen. De upphaussade och förhandstippade Carolina Panthers verkade ha glömt bort att det var i finalen och inte en pre-season match som utspelade sig. Den minst sagt svåra Cam Newton gick in som någon olympisk gud – flera i den så vanligt övertända expertpanelen hyllade honom som den bästa quarterbacken någonsin –  de där prognoserna måste kännas lika pinsamma som en valfri väderprognos i juni från SMHI.

Newton spelade uselt, kort och gott. Precision,tempo och självkänsla saknades i vartenda kast. Denvers otroligt stadiga pass-rush fullkomligt körde över den ynkliga offensivlinjen som skulle skydda Newton. Flera gånger kändes det som om vi bevittnade en nybörjar-quarterback i sin första tränings session, så illa var det.

På Denvers håll var inte anfallet heller någon Goya målning att bevittna, att Peyton Manning både har ont och tappat sin udd märks tydligt, varenda fysisk ansträngning verkade plågsam och svår. Det är dock svårt att sätta samma motorsåg i Peyton som Newton då karln gått igenom mer operationer är Michael Jackson och till stor del består av konstgjorda lemmar och ben.

Hela matchen reducerades snabbt till en ganska utspäd historia som sövde snabbare än ett järnrör mot huvudet. De båda anfallen lyckades aldrig få igång något som ens kan benämnas som acceptabelt. Aldrig har den där tesen om att försvar vinner hela rubbet kännas mer korrekt. Förutom den skrattretande odisciplinerade Aqib Talib – som gav Carolina mer chanser och möjligheter än någon på Panthers anfall, genom sin övertända och groteska brutalitet – så kunde hela matchen summeras i Denvers försvar.

Efter förra årets fantastiska upplaga kan matchen i sig bara kategoriseras som usel.

Dock så kompenserades detta något i den helt strålande reklamen. Påkostad,rolig och ofta smart var detta kvällens höjdpunkt – den där Marvel snutten står sig som en av de största och trevligaste överraskningarna på år och dagar.

Andra frågor som uppstod var kring den så vanligt emotsedda halvtidskonserten. Coldplay borde ha kunnat välta hela åbäket som är Levis Stadium med sina arena-vänliga melodier, istället slarvas allt bort i konstiga gästinhopp och ännu mer besynnerliga medleyn. Hur man kan visa geniala framförande som Bruce,U2 och McCartney på videoskärmen samtidigt som Bruno Mars och Beyonce brölar ut sömnpiller i sångform står sig lika udda som Julia Roberts Oscars-statyett.

På det hela en förlorad kväll. Nu ser vi vidare på 2016 års säsong.

Noteringar

Cam Newton 

Det känns aldrig kul att helt flambera en atlet, främst en som spelar i NFL – de besitter mer fysisk förmåga i sin fingerspets än ett samlat samfund av gym-knarkare. Men Cam Newtons usla spel och hans än värre beteende på presskonferensen – där en bitter och barnslig quarterback vägrar ta ansvar eller den kalla sanningen att han presterar sämre än hela fackförbundet Kommunal – får mig att vilja spola hela munnen med listerine.

Peyton Manning 

Trots de senaste årens motgångar är Peyton en legend. Den där platsen i Hall Of Fame känns reserverad sedan år tillbaka. Den fysiska nedgången är blev dock ytterst påtaglig igår. Den där makalösa precisionen och explosionen är helt borta, bollen flyger åt alla håll utan någon som helst riktning. Ofta såg Peyton helt desperat ut i sina kast. Pensionen kanske inte kommer idag, imorgon eller… Ja och den där gamla visan, men slutet på en era borde vara självklart, man kan inte begära mer.

Levis Stadium   

Jag må vara partisk, Giants Stadium (MetLife vad ? ) är en skönhet, klassisk,stor och så ståtlig att alla ansvariga för Friends Arena borde skämmas och donera sina fortsatta inkomster till välgörenhet. Jag har aldrig satt en enda fiber av min kropp på Levis Stadium, 49’ers ägaren Jed York har lovordat och prisat arenan som de modernaste någonsin. Det må vara hänt, men den monstruösa arkitektur som denna arena står för borde sättas i fängelse på livstid. Den där kontorsbyggnaden på ena gaveln ser lika hemsk ut som den samlade truppen av mutanter i Paul Verhoevens Total Recall. 

TV3s sändning   

Det såg mörkt ut ett tag, men tillslut gick NFL Gamepass igång. Den amerikanska sändningen och dess reklam är en stor del av nöjet. Viasat Sport må göra sitt absolut bästa men efter att ha hört ordet ’’springspel’’ för tionde gången höll min eget förstånd på att få spel.

Coldplay

En enda fråga, Paradise och en cover på Uptown Funk framför Every Teardrop Is A Waterfall,Speed Of Sound eller The Hardest Part ??????????????????