All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019
Summering: Bagatellartad men underhållande och välspelad thriller i finansmiljö.
Finansvärlden fortsätter att vara en ypperlig plattform för filmformatet. Aktiemanipulation, girighet och bullriga ledarfigurer – Michael Douglas Gordon Gekko, fungerar lika bra som salt på på valfri maträtt.
Det finns gott om dramatiskt stoff inom denna dekadenta värld, men kvalitén på filmerna om Wall Street och dess diverse påhitt genom åren, har följt samma formkurva som Ericssons aktie. Oliver Stones klassiker – med sina färggranna hängslen och forntida ”mobiltelefoner” har blivit till en kollektiv generalisering då man slår samman finans och film.
Mer moderna exempel, som Margin Call, må ha tonat ned på antalet demoniska monologer om girighet och heroisk kapitalism, men den moraliska kärnan – där burdusa och egoistiska män styr miljardbolag, där det enda syftet är vinst, är densamma som Stone gav oss för trettio år sedan.
På senare tid har författare som Michael Lewis – och även Thomas Harris, börjat fascinera sig mer för tekniken bakom handeln av diverse tillgångar. Tiden då affärer och avtal gjordes upp på ett börsgolv i Manhattan är numera bara symboliskt. Dagens handel – på finansmarknaderna, sköts av trimmade datorer vars algoritmer och inprogrammerade sekvenser, kan köpa och sälja tillgångar på millisekunder.
Och i denna kapprustning av finansiell teknologi hittar The Hummingbird Project sin berättelse. Det är inte längre välklädda och snofsigt friserade börsmäklare som står i centrum, istället är det asociala och tillbakadragna tekniska snillen som dominerar finansmarknaderna.
Genom att flytta fokuset från den dekadenta eliten, så hamlar vi istället hos mer ’’jordnära’’ personer som inte – tillfullo, har slukats av förhoppningen att bli den moderna kung Midas.
Jesse Eisenberg ser till en början ut att kopiera sin mest kända insats – från The Social Network, återigen är det en udda, socialt bisarr och överaktiv karaktär som Eisenberg ger liv åt. Känslan för autopilot blir snart påtaglig, men snart så öppnar Eisenberg upp och ger sin karaktär mer mänskliga attribut.
Solitt karaktärsgalleri
Där det var fullkomligt omöjligt att känna ett uns empati för Shia La Beoufs bortskämda och griniga huvudperson från Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, så är både Eisenberg och Alexander Skarsgård lätta att – åtminstone, intressera sig för.
Skarsgårds karaktär drivs av att hitta lösningar på matematiska problem, medan Eisenberg är den mer utåtriktade och målmedvetna utav dem. Likheterna med Rain Man är ofrånkomliga, där två människor med vitt skilda personligheter och motiv möts. Och så pass drabbande – eller minnesvärd, är inte The Hummingbird Project, men dynamiken mellan de båda huvudpersonerna gör filmen mer solid än den initialt verkar vara. Den ömsesidigt varma relationen mellan de båda är solid, och Eisenberg – i synnerhet, får ett antal riktigt starka scener som visar upp en kraft och intensitet som överraskar.
Att man undviker att dyka ned i den ofrånkomliga dekadensen – som finanssektorn ofta associeras med, känns som en frisk fläkt. Förutom denna dugliga duo så är det rent fantastiskt att Michael Mando – vars mest berömda roll var som den psykotiske piraten Vaas från TV-spelet Far Cry 3, verkar fått en rätt duglig karriär inom filmindustrin.
Oväntad spänning i en film om ett byggarbete
Motiven för bygget av den jättelika fiberkabeln må inte vara fullt hederliga, men det finns en välbehövlig balans av ont och gott i de två kusinerans personlighet, vilket gör filmen intressant på ett emotionellt plan. Mer spänning blir det då filmen influeras av vassa politiska thrillers. Själva byggnationen av höghastighets fibern är oväntat medryckande och Kim Nguyen – som regisserar, skall ha en viss eloge för att göra något så omärkvärdigt som ett bygge, till solid underhållning på film.
Bortsett från ett tafatt slut och en Salma Hayek som gör sig till åtlöje – i en överspelad och uselt skriven roll, så är The Hummingbird Project fullt godtagbar som en stund underhållning.
All Images Copyright of Bethesda Softworks/Avalanche Studios/ id Software 2019
Summering: Makalösa vapen och otroliga superkrafter väger inte upp en repetitiv spelstruktur och en chockerande kort berättelse.
Full disclosure: Vi mottog detta spelet av Bethesda i recensionssyfte och allt spelades igenom på en vanlig PS4 (ej Pro)
’’Rage 2, vad i all sin dar ?…..’’ Ja, ungefär så lät det då en amerikansk butikskedja – som förblir namnlös, råkade avslöja spelets existens genom ett ’’något’’ för tidigt annonserande i deras onlinesortiment. I spelvärlden är uppföljare nästan alltid något positivt, detta är ett intressant koncept då det i filmvärlden – oftast, är raka motsatsen. Sedan den bortgångne demonkritikern Roger Ebert, gick ut med sitt påstående att spel aldrig kan vara konst, så har en aggressiv debatt pågått kring detta uttalande.
Ebert tog tillslut och backade, istället så kategoriserade han det som att spel – i dagsläget, inte är konst. Spel är – än så länge, i starkt behov av teknik och dess utveckling, inom filmmediet eller musikbranschen, så kan man skapa skivor eller mindre filmproduktionen med väldigt enkla medel. Att idag spela in en singel som sedan släpps på internet är lekande lätt. Ett spel å andra sidan kräver djupa förkunskaper i programmering och andra – invecklade tekniska färdigheter.
I och med att hårdvara och kretskort blivit mindre, snabbare och mer effektiva, så har spelmediet ständigt kunnat röra sig framåt. Ny teknik har inneburit möjligheter som för ett antal år sedan ansågs som omöjliga. Därför välkomnas uppföljare, detta då då en teknisk uppgradering kan innebära att att man kan fullfölja föregående spela ursprungliga vision.
Mad Mac
När Rage kom ut år 2011 så hyllades utvecklaren id Software för sin innovativa spelmotor id Tech 5. Studions överhuvud John Carmack – som senare skulle ta fram VR headsetet Oculus Rift, har alltid varit djupt fascinerad av den bakomliggande tekniken för spel. id Software blev en koloss inom spelindustrin efter succéspelen Doom och Wolfenstein, och förutom oerhört imponerande teknik, är ett av id Softwares mest igenkännbara signum deras vapen.
Få utvecklare lyckas skapa digitala skjutvapen som känns så kraftfulla och tillfredsställande att använda. Rage uppfyllde de som vi kan kalla för ytliga krav; det såg strålande ut, flöt på imponerade 60-rutor i sekunden och innehöll hagelgevär och automatkarbiner i absolut världsklass, utöver detta så fanns också ett antal snabba bilar som gjorde det möjligt för spelaren att ta sig fram igenom de kilometervis av oändlig öken.
Mad Max-influenserna var tydliga i detta laglösa ökenlandskap. George Millers post-apokalyptiska estetik har numera blivit en kliché inom film och spel. De trasiga höghusen, de psykotiska banditerna och bensinslukande fordon är lika självklara ingredienser för genren som flirtande i en romantisk komedi.
Då man placerar sig i en sådan igenkännbar miljö, så krävs det något som rättfärdigar bristen på originalitet. Mad Max: Fury Road blev tex en hisnande åktur med oförglömligt intensiv action, Bethesdas (som står som utgivare för Rage 1 – och 2) Fallout-spel var packade med sidouppdrag och möjligheter att bygga upp sin egen gestalt med generösa rollspelsinslag.
’’Who answers ?’’
Men Rage klargjorde aldrig vad det tillförde genren. Bortsett från den brutala arsenalen och sin imponerande spelmotor, så var det som kvarstod endast ett tomt skal. Berättelsen var en enda lång ursäkt för att flytta spelaren till snarlika scenarion; där det strömmade in fiender som sakande någon som helst självbevarelsedrift eller identitet.
Flera miljöer och platser tycktes lova ett spel med djup, möjligheter och framförallt flexibilitet. Ett så tekniskt kompetent spel hade varit ett nöje att utforska, detta om det funnits något bakom den flådiga ytan. Istället för att kännas ambitiöst eller djupt, så blev allting till en teknik demo som dessutom var löjeväckande kort.
Att allmänheten reagerade med förvåning och förvirring i och med annonseringen av Rage 2 var därmed förståeligt. Det finns en trave med spel som mycket väl skulle kunna bli fantastiska med hjälp av dagens tekniska moderniteter, varför just Rage skall få en värdefull andra chans, framstod mycket märkligt. Det har också gått åtta år sedan originalet, det är en ansenlig tid.
Det finns därmed inga ursäkter… Rage 2 måste briljera, lösa alla tidigare problem, ta åt sig av kritiken och återvända med dunder och brak. Något annat vore nästan absurt…
Vår egna svenska stolthet – Avalanche Studios, har tagit över rollen som primär utvecklare, id Software bistår vid sidan om. Avalanche som för en tid sedan utvecklade ett renodlat Mad Max-spel känns som ett ganska självklart val att förvalta en uppföljare till ett spel som inte hade existerat utan Max Rockatansky.
Keep on rockin’ in the free world
Avalanche är starka nog att motstå frestelsen att bara finjustera Mad Max och slänga på ett nytt lager färg. Ett par element – som möjligheten att låta sitt fordon kränga som en avklippt stålvajer för att undvika inkommande projektiler, återfinns, men Mad Maxs enformiga och slöa moment – då spelaren befann sig utanför sitt fordon, har nu ersatts av id Softwares patenterade eldstrider.
Det totalt hysteriska tempot från Doom (2016) har överförts med bravur till Rage 2. Hastigheten, flexibiliteten och responsen är inget annat än fantastisk, även om fienderna man möter är som stöpta ur de mest igenkännbara gjutformar, så blir vartenda moment – då spelaren få dra fram vapen, en ren fröjd.
Arsenalen må vara måttlig – till antalet vapen som finns, men här finns inte ett enda skjutdon som inte är effektivt, kraftfullt och väldigt tillfredställande. Det är minst sagt en morbid upplevelse, men få spel lyckas med att få ett evigt skjutande att vara så konstant underhållande. Och förutom eminenta maskin – och raketgevär, så får spelaren tillgång till ett antal extraordinära förmågor som gör om huvudkaraktären – vid namn Walker, till något som tycks vara hämtat från Marvels X-Men.
Exempel som Crackdown eller Destiny blir rena amatöruppvisningar då man jämför med upplevelse att hoppa flera meter upp i luften och avsluta med ett slag i marken som verkar orsaka mindre jordbävningar.
Då spelaren tillåts experimentera med denna verktygslåda så blir Rage 2 rentav fantastiskt, känslan att – elegant och brutalt, kunna rensa ut en hel fästning av galna bovar och banditer överträffar – i min mening, blodbadet i Doom (2016), detta då spelaren – här, får större och mer öppna ytor att leka i.
Phoenix – Siri
De terränggående bilarna återvänder också. Bilkörningen i Rage 2 är fungerade men långt ifrån lika intensiv som i Mad Max. Där det spelet var som bäst då man mosade fiendefordon och avfyrade provisoriska projektiler, så är Rage 2’s – få, bataljer på fyra hjul ytterst medelmåttiga.
Spelarens primära färdmedel – en enorm jeep med namnet Phoenix, inkluderar ett AI system som drar tankarna åt Tony Starks digitala betjänt Jarvis, detta får mig att hoppas på att vi kommer bygga någon märklig relation till fordonet – en slag osannolik vän genom detta fientliga landskap, likt BT-7274 från Titanfall 2. Men tyvärr så visar sig Phoenix älta samma repliker om och om igen, tillslut är AI’n mer livlös och stel än den inbyggda Apple assistenten SIRI. Dessutom så kan Phoenix inte att modifieras till utseendet. Och efter att vi låst upp ett fåtal offensiva uppgraderingar, så blir biljakter till långa och repetitiva konfrontationer som aldrig höjer pulsen.
Bethesda är i sina pressutskick noga med att poängtera att spelaren skall ha roligt i Rage 2. Och om de sanslösa eldstriderna till fots hade sträckt sig till resten av spelet diverse aspekter, så hade Avalanche och id Software kunnat stoltsera med ett skojfriskt och lättsamt underhållningspaket som hade kunnat kategoriseras som förstklassig och rak action.
Tyvärr så kan ett spel inte bara bestå av ett och samma moment. Och så fort vi inte befinner oss i en frustande våldsam actionfilm så blir det uppenbart att nästan ingen av klagomålen från åtta år tillbaka har åtgärdats.
’’There’s a warnin’ sign on the road ahead’’
Rage 1 sakande djup, substans och mening, det krävs inte någon djupgående eller emotionell story för att ge ett spel något mervärde. Men Avalanche verkar totalt ointresserad av att förmedla narrativ motivation till spelaren, även om Rage 2 i grund och botten är en rätt tandlös hämndhistoria, så stöter spelarna ibland på intressanta scenarion som borde kunna blomma ut och leda till ett par mäktiga sekvenser, där vi får spännande konfrontationer och mer möjligheter att interagera med spelvärlden.
Men de inledande timmarna i Rage 2 visar sig också vara spelets totala utbud, vi får inga överraskningar, vändningar eller ens försök till att ge spelet mer kött på benen än det vi initialt upplever. De förfallna städerna – som blir oaser, där spelaren kan fylla på ammunition och köpa utrustning, befolkas av identiska karaktärsmodeller som är stela i sin animation och fastfrusna på sina givna platser.
Flera gånger kan vi interagera med utvalda delar av invånarna – som resulterar i ett antal sidouppdrag, detta kunde ha gett spelet det där välbehövliga djupet, men dessa sidoaktiviteter visar sig bestå i sjukligt oinspirerade uppgifter som att köra långväga för att tömma en fiendebas och sedan åka tillbaka.
Usla frisyrer och sand
Rage 2 behöver inte vara Fallout eller The Witcher 3: The Wild Hunt – med en dynamisk värld och multum av välskrivna och varierade berättelser, som kan uppelvas genom hela spelet, men varför man inte besvärat sig med att ge något sorts mervärde till dessa multum av monotona uppdrag känns oerhört snålt. Om Avalanche hade lagt in unika och varierade fiendetyper i de många fiendenästen så hade det kunnat gett ett incitament att utforska, men allt vi får är mer av samma vara – dvs skrikande gaphalsar med gräsliga frisyrer och usel hygien.
Om den primära berättelsen hade bjudit på något minnesvärt eller spännande, så hade dessa platta sidouppdrag kunnat vara förlåtet, men precis som i Rage 1 är berättelsen ett anorektiskt skelett som dessutom måste vara bland det kortaste sedan Håkan Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna. För en spelare som inte väljer att utforska ödelandskapet och ignorerar allt som inte är huvuduppdragen etc, så kan huvudspåret klaras av inom ett fåtal repetitiva timmar…
För att en uppföljare skall ha något existensberättigande så kan man tycka att tidigare fel och misslyckanden skall vara som bortblåsta, i bästa fall så expanderas koncept, och den icke uppfyllda potentialen förverkligas. Men Rage 2 väljer snarare att efterapa sitt äldre syskon till punkt och pricka, fel inkluderat.
Med tanke på den löjeväckande korta längden på berättelsen, så hjälps detta inte av att flera miljöer och platser som besöks under resans gång är identiska… Som om inte detta är plågsamt nog så visar sig finalen vara katastrofal, där unken speldesign – som borde ha dött ut för flera årtionden sedan, hämmar. Den livsviktiga moroten för att orka fortsätta blir snart möglig och illaluktande.
Punkt efter punkt…
Även RPG inslagen är knapphändiga, måhända kan vapnen och specialförmågor uppgraderas, men de kosmetiska möjligheterna är minimala, enbart ett par ganska gräsliga skins erbjuds. Dessutom är antalet uppgraderingar för få till antalet, iaf för att fylla ut en spelsession där man satsar på att dammsuga spelet till 100 %. Anledningen till att fortsätta spela blir tillslut obefintligt, alla outforskade platser på kartan blir till en trist ’’måste göra lista’’ där man mekaniskt bockar av punkt efter punkt.
Rage var för sin tid ett tekniskt under, Rage 2 är däremot endast godkänt rent visuellt och tekniskt. Tyvärr blir de ordinära utgåvorna av Playstation 4 och Xbox One utan möjligheten att köra spelet i 60-rutor i sekunden, något som Carmack och id Software satte som högsta prioritet för det första spelet. Utseendemässigt är det en mycket ojämn historia, de gigantiska landskapen är slående med sina klara färger och orangea solstrålar, medan karaktärsmodeller och vissa texturer nästan ser sämre ut än de gjorde för åtta år sedan.
Spelets meny – som besöks frekvent för uppgraderingar etc, är också segare än Brexit, att skrolla igenom de diverse flikarna tar så lång tid att man kan undra om spelet kraschat. Utöver det så stötte vi – vid ett tillfälle, på en mycket besynnerlig bugg som fick vår spelkaraktär att skjutas igenom väggar och arkitektur baklänges – likt speedrun genomgångar av Super Mario 64.
’’Got fuel to burn, got roads to drive (to nowhere…)’’
Det måste också sägas att spelvärlden som Rage 2 målar upp är livlös, ja, det är en post-apokalyps, men det är ingen ursäkt för att alla transportsträckor är helt utan innehåll – förutom att trycka gasen i botten tills destinationen är nådd. De där magiska stunderna från Rockstars diverse sandlådor, då man skapar sin egen historia genom små unika interaktioner, kan snabbt avföras här.
Om Rage var en platt skiss, så är Rage 2 bara en marginellt förfinad version där man enbart adderat ett fåtal detaljer. Det känns rentav hemskt att fastslå att en strålande arsenal och ett lysande stridssystem, helt försvinner i ett spel som snarare liknar en uråldrig och klen expansion från årtionden tillbaka. Det är inte Rage 2, snarare Waste 2.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019
Summering: Ett illa genomtänkt manus räddas av otroliga produktionsvärden och ett antal underhållande sekvenser som får filmen att ehm, ja… Lyfta…
Tim Burton… Den Tim Burton. Han som regisserade filmer vars stämning var så tätt och syrefattig att hela biosalongen tappade i andan. Den man som gjorde filmer som var rena kärleksförklaringar till de mest gotiska och brutala sagor från Bröderna Grimm. Guillermo Del Toro må vara en lika stor anhängare av klassiska sagor och sägner, men Del Toros bästa verk har mer gemensamt med modern mytbildning som serietidningar (positivt menat)
Batman från 1989 må inte ha mycket att sätta emot i jämförelse med Christopher Nolans The Dark Knight-Trilogi. I aspekter som struktur och minnesvärda actionscener, blir det närmast pinsamt att jämföra dem. Nolans gråa och – någotsånär, realistiska adaptioner av Bob Kanes hjälte, är tekniska under, trots ogästvänliga områden som Gothams slum, så finns det en sterilitet, en form av precision som får filmerna att kännas slipade till perfektion.
Modern konst
Burtons version är raka motsatsen, varenda ruta är smutsig, becksvart och skrämmande med sin gotiska och mardrömslika arkitektur. Gothams gator är lika trevliga som en allmän toalett som stått ostädad i ett par årtionden. Detaljer, galna former och visuellt vansinne, kolliderar i en makalös mix. Just den där märkliga kombinationen av surt och sött gör filmen trollbindande titta på, innehållet må vara halvdant, men utseendet är nästintill banbrytande.
Tyvärr så finns den Tim Burton inte längre… Efter sin lysande film om världens sämsta regissör – Ed Wood, så verkade Burton mogna, på bekostnad av sin lekfullhet och förmåga att få totala motsägelser att fungera ihop. Enbart i den mycket underskattade Big Fish, så lyckades Burton få sitt filmskapande att verka vuxnare men samtidigt löst och ledigt. Berättelsen om sonen som vägrar tro på sagor, och där den – döende, fadern fortfarande inte kan lämna eskapismen och drömmarna, är en nästintill perfekt summering av Burtons bästa stunder.
Katastrof karriär
Efter Big Fish så har Burtons karriär varit nästintill katastrofal. Alice I Underlandet må ha genererat oerhörda mängder pengar, tyvärr är filmen som sådan värdelös, med en berättelse som vägrar leda någon vart, och en – som alltid, dödstrist Mia Wasikowska i huvudrollen. De senaste åren har Burton blivit en dussin regissör, där allt han är involverad i får ett måttligt entusiastiskt gensvar. Dumbo är kanske inte en defibrillator för Burtons karriär, men det är hans bästa film sedan just Big Fish.
De moderna Burton-filmerna misslyckas till till stor del då de saknar ett ens godtyckligt berättande. Av någon anledning så försöker Burton skruva till berättelserna, detta utan något egentligt syfte. Filmerna känns därmed rentav meningslösa och ett massivt slöseri med tid.
Med Dumbo så slutar Burton – äntligen, att försöka frasera och forcera grundmaterialet. Filmen från 1941 är drygt en timme lång, därav har mycket av storyn behövts stöpas om och förändras. På ganska kort tid så avhandlar man hela originalfilmens innehåll, det är nästan så att man kalla Dumbo (2019) för en sorts semi-uppföljare, filmens andra halva är mer eller mindre helt nytillverkad.
Outforskadkontitnet
Det finns nått inneboende spännande i att vi ger oss ut på tidigare outforskad mark. Burton har antingen fått tydliga direktiv från Disney – eller insett, att inte dra iväg och fascinera sig för mängder av trams och strunt. Allting är pang på och filmen sliter ordentligt för vrida om tårkanalen. Disneys mest ökända sentimentalitet är många gånger i full fart, eftersom originalversionen är minst lika tårdrypande, så känns detta inte alltför felplacerat, och vid ett par tillfällen så träffar Dumbo – överraskande nog, rakt i hjärtat.
Ensemblen verkar i sin tur ha ganska roligt. Danny DeVito tillför en helt strålande energi som för med sig ett stort mått värme. Michael Keaton fortsätter sin – moderna, tradition att spela diabolisk skurk, det är ganska långt ifrån hans fenomenala porträtt som Adrian Toomes/Vulture i Spider-Man: Homecoming, men överlag så är detta acceptabelt, även om det tangerar överspel.
Mörka moln på horisonten
Då vi tittar åt huvudrollerna så börjar mörka moln framträda. Colin Farrell har kommit en bra bit sedan hans skandalår med diverse fylle-upptåg. Men insatsen här kommer inte att leda till någon större skjuts i karriären för Farrells del, med en risig sydstatsdialekt och ett viss mått av apati blir karaktären mest tunn utfyllnad.
Att gå hårt åt oerfarna barnskådespelare är ungefär lika hyggligt som skattefusk eller att köra mot rött, men Nico Parker i rollen som Farrells dotter Milly, kan höra till en av de mest irriterande karaktärerna på film de senaste tio åren, i något hemskt hopkok av kylig arrogans och vidrig näsvishet, gör Parker årets hittills mest provocerande insats.
Eva Green går också på en mina, det finns en anledning till varför den franska aktrisen aldrig slog igenom på allvar efter sitt genombrott i Casino Royale. Greens skådespel är återigen stelt, slarvigt och ointressant.
’’Briljant’’ manusförfattare
Felen i karaktärerna är inte uteslutande pga det ojämna skådespelet, utan Ehren Krugers manus. För den som inte är bekant med Krugers karriär så har han stått bakom ’’oförglömliga mästerverk’’ som Transformers och The Ring 2. Tilläggen och förändringarna är – ur en strukturell synpunkt, goda som koncept, men transportsträckorna är lövtunna, förutsägbara och oinspirerade.
Flera skeenden blir gräsligt stela i och med att de är överfyllda utav klyschor och lastgamla vändningar. Flera karaktärer agerar också märkligt dysfunktionellt – ibland till och med idiotiskt. Manuset känns flera gånger improviserat, huvudpersoner tar ett flertal beslut som känns helt imbecilla, karaktärsgalleriet blir i värsta fall till en bunt veklingar som är helt utan integritet.
Given To Fly
Filmens ess i rockarmen är titelrollen, den flygande elefanten himself. Numera renderad i otrolig fotorealism, genom undret som är digitala specialeffekter. Dumbo – karaktären, känns mer levande än både Farrell och Green ihop, att ettor och nollor kan skapa något så här uttrycksfullt är rentav mirakulöst.
Ett antal flygsekvenser får filmen att lyfta – bokstavligt talat, här finner Burton en barnslig entusiasm och glädje som blir rena energirusher. Utseendemässigt är hela filmen minst lika spektakulär som sin digitala huvudrollsinnehavare. Burtons riktigt imaginära produktionsdesign ligger fortfarande begravd någonstans i 80-talet, men med hjälp av en obönhörligt massiv budget så välsignas Dumbo med ett par sanslösa vyer.
Dumbo är fylld av turbulens, hjärtskärande slitningar och en Tim Burton som för första gången på år och dagar verkar återfått någon minimal form inspiration. Slutdestinationen må vara platt och ointressant, men vägen dit är flera gånger så pass underhållande att jag har svårt att helt värja mig från slutsatsen att en flygande elefant är underhållning på hög nivå.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019
Summering: Vågskålen är helt i balans, på gott och ont, bra underhållningsvärde samt starka insatser möter trista klyschor och stora mängder förutsägbar struktur.
Två starka krafter möts och kolliderar. On The Basis Of Sex uppnår i alla fall jämnvikt, det negativa förtar det positiva, samtidigt är det olyckligt att en både relevant och aktuell film inte lyfter sig över betyget godkänt.
Ruth Bader Ginsburg är inte ett hushållsnamn här i Europa – och definitivt inte Sverige. Den mest aktuella nyheten om Ginsburg – för oss utanför USA, har tragiskt nog handlat om hennes allt mer sviktande hälsa, 85 år gammal kämpar Ginsburg nu med brutna revben samt en aggressiv form av cancer. Trots detta fortsätter Ginsburg sitt arbete inom Högsta Domstolen i USA, vilket säger en hel del om hennes oerhörda beslutsamhet och interna styrka.
Vad Ginsburg åstadkommit inom juridik är historiskt, de många fall hon åtog sig som advokat har ändrat flertalet lagar och bestämmelser, alla grundade i könsdiskriminering.
’’Girls leaving this town ‘cause you don’t treat ‘em right.’’
Och något av det mest effektiva i On The Basis Of Sex är uppvisningen av den mycket skrämmande sexismen gentemot kvinnor, något som inte var exklusivt för USA under 50-talet. Orättvisan och maktmissbruket är motbjudande och de artificiella begränsningarna som påtvingades en hel generation av kvinnor, känns skrämmande relevanta, även idag.
De manliga stofiler som Ginsburg stöter på, är både obehagliga och trångsynta. Tyvärr så spär filmen på lite för mycket, Felicity Jones medverkan i Rogue One: A Star Wars Story gör det hela något ironiskt, flera av filmens antagonister är lika moraliskt otvetydiga som Darth Vader och hans anhang.
Chimes Of Freedom
Filmer som berör viktiga historiska händelser tex. medborgarrättsrörelsen, tenderar att överdriva och generalisera dessa avgörande ögonblick i mänsklighetens historia. On The Basis Of Sex trampar olyckligtvis i detta kvar, i introduktionen görs ett försök att visa den absurda situation som Ginsburg fann sig i då hon påbörjar sina studier vid Harvard Law School. Omgiven av en arme av strikta och kostymklädda gossar, så vandrar Ginsburg i ljusblå dräkt och klackskor, denna visuella inramning – samt ett pompöst soundtrack, gör det nästan komiskt.
Berättelsen drivs av väldigt åldrade klyschor, de mest vardagliga ting blir till en uppenbarelse som slutligen skall visa sig vara den sista pusselbiten i den juridiska strid som Ginsburg utkämpar. Då #MeToo-rörelsen fortfarande rör om och tvingar till avgångar och bekännelser från maktmissbrukare, så hade det varit välkommet om On The Basis Of Sex hade valt ett lite mer sofistikerat och subtilt sätt att framställa sin historia.
Mimi Leder som regisserar, målar med breda och bekanta penseldrag, således skapar man en film som är underhållande och tillgänglig, men flera gånger så känns det som att man abdikerar från att gräva djupare, på så sätt undviker man scenarion som inte är svartvita.
Under sin tid som student genomlevde Ginsburg en helvetisk period då hon som småbarnsmamma och student, tvingades jonglera med både barnskötsel och sin cancersjuka make Martin utöver studierna.
’’I’m not giving up on a miracle drug’’
Att Ginsburg lyckades slutföra sina studier – samt bli klassetta, är en bedrift som drar tankarna åt den dövblinda Helen Keller, som trots sina handikapp avlade examensarbete. Men denna oerhörda bedrift berörs knappt, Mimi Leder väljer att göra enorma tidshopp – i ett fall på över ett årtionden, mycket av prövningarna och de slutgiltiga segrarna, förtas då de bara reduceras till korthuggna summeringar. Med tanke på att Ginsburgs fortsatta karriär har varit minst lika innehållsrik och fascinerande som hennes tidiga strapatser, så är det synd att filmen avslutas på ett mycket abrupt vis.
Rent tekniskt är On The Basis Of Sex inget att höja ögonbrynen för, de påminner om den tragiska TV-film om president Truman – baserad på David McCulloughs mästerliga bok. I tider där TV genomgått en guldålder, så kan man fråga sig om detta inte hade varit bättre som en mini-serie för TV eller valfri streamingtjänst, där hade möjligheterna funnits att utforska Ginsburgs karriär fullt ut, och således hade tidspressen kunnat kringgås.
She’s The One
Då det kommer till filmens aktörer finns det inte mycket att klaga på. Felicity Jones gör ett helt förträffligt jobb, Jones kombinerar karisma, målmedvetenhet och pondus i en insats som osar av krut. Armie Hammer gör sitt kanske mest sympatiska porträtt – någonsin, i rollen som Ginsburgs make, även han en framgångsrik jurist som behandlar Ruth Ginsburg med repsekt och uppskattning, tillskillnad mot de flesta av filmens manliga karaktärer. Kathy Bates får en minimal men fantastiskt kraftfull roll som förbittrad och luggsliten jämlikhetskämpe.
Med tanke på de tunga ämnena som filmen tar upp, så är det en oväntat underhållande film. Även om slutet gärna hade fått vara längre och mer ingående, så är själva finalen medryckande och narrativt effektiv.
On The Basis Of Sex må lämna vågskålen i perfekt balans. Där bristen på djup och nyansering hindrar filmen från att få genuin genomslagskraft, så uppvägs det av Felicity Jones starka skådespel och ett oväntat stort underhållningsvärde. Att ett multum av scener med juridisk formalia, faktiskt blir spännande, måste klassas som en en liten bedrift.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Summering: En oftast underhållande och rolig film väntar den som orkar följa med i en svängom som aldrig slutar flåsa och svettas.
Vi i Skandinavien har en – lite extra, kärvänlig relation till den danska framgångssagan LEGO. Inget är så målande som då man beskriver smärtan med att trampa barfota på en legokloss. Då man placerar ett varumärke i en filmtitel, så brukar det oftast innebära fullkomlig apokalyps. De hundratals Pokemon-filmer som barn och föräldrar behövde genomlida under 00-talet, brukar vara standardmodellen för de ’’långfilmer’’ som i praktiken enbart är gräslig reklam med en extremt utdragen speltid.
Den första filmen om de gula plastfigurerna, gjorde succé kommersiellt men också hos kritiker, den ekonomiska framgången var kanske ingen oerhörd bedrift med tanke på varumärkets status. LEGO befinner sig på samma nivå som Barbie och Hello Kitty. De många licensierade byggsatserna – som numera inkluderar alltifrån Star Wars till Harry Potter, har cementerat dem som ett modernt fenomen. Bara nyfikenheten – kring vad en LEGO-film innebar, räckte för att attrahera folk till biograferna.
Mer än en reklamfilm
LEGO Filmen blev så framgångsrik att varumärket nu blivit till en plattform. Sedan premiären för fem år sedan, så har vi fått en LEGO Batman – och Ninjago film, varav den första av dessa var betydligt bättre än något som DCEU levererat.
Där de flesta flesta filmer med ett varumärke i titeln – oftast, är lika kliniskt sterila som ett sjukhus, så har LEGO-filmerna alltid haft en inställning som innebär att man kastar ut sunt förnuft och logik. Nästan vad som helst kan hända i dessa plastvärldar, den enda sammanhållande faktorn återfinns mellan LEGO filmerna har varit total kalabalik.
Flås och svett
Varenda scen i Lego Filmen 2 flåsar som en maratonlöpare, mängden svett fyller utan problem ett tankbilar. Logik, lugn och rationalitet har inget att göra i denna skruvade värld, filmen verkar gå på ett bränsle som består av ett par årsförsörjningar av sockerbitar och koffein. Varje sekvens är överfylld av detaljer, händelser och rörelse.
Replikskiftena slår alla hastighetsgränser, karaktärerna vrider och vänder på sig som om de vore pressade politiker i en TV-intervju, ingenting är heligt eller värt att respektera, om man kan skapa kaos så är det att föredra. Den första filmens sporadiska och kaotiska berättelse gjorde det svårt att helt uppskatta filmen. För uppföljaren så skapar man ett par hållpunkter, således känns filmen inte längre som en samling av korta sketcher.
Klossar och möjligheter
Genom denna ’’struktur’’, så får publiken ett ankare i detta virrvarr av klossar och action. Det är överlag ganska befriande att se på en film som fullkomligt ignorerar att vara aktuell i dagsaktuella debatter, filmskaparna tar oss tillbaka till de där ögonblicken då vi satt framför en hög av klossar och fantiserade om vad nästa byggprojekt skulle bli.
Chris Pratt återvänder till sin roll som den naiva byggaren Emmet och Elizabeth Banks som den hårdhudade Lucy. Pratts expertis på att hantera pinsamheter passar som handen i handsken i en film som ständigt gör narr av sig själv. Banks är minst lika kapabel att hantera ett manus som har kvicksilver i benen.
Mjölksyra
Överlag är det svårt att inte ha ganska roligt med LEGO Filmen 2, men naturlagarna gäller även för en värld bestående utav LEGO-klossar. Den ständiga rushen tar ut sin rätt, finalen fylls med litervis av mjölksyra. Hysterin och intensiteten blir helt enkelt för ansträngande.
Allting är kanske inte ’’Awesome’’ – något som den ikoniska låten från den flesta LEGO Filmen lovade, däremot är det – oftast, mycket underhållande.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2019
Summering: Genialisk mittsektion och ett makalöst visuellt fyrverkeri räcker inte till för att kompensera för en platt berättelse som får soppatorsk mot slutet.
Walt Disney Animation har fått en allt större dominans inom området tecknad/animerad-film de senaste åren. Pixar har alltid kunna se sig själva obestridda mästare inom genren, och än idag är de sedda som den absoluta gräddan. Men sedan Frost hade premiär för 6 år sedan, så har avståndet mellan Walt Disney Animation och Pixar krympt, båda divisorerna har en osannolik förmåga att spela in gigantiska summor pengar, och numera är den vänskapliga tävlan mellan divisionerna berömligt mer jämlik då vi enbart ser till det ekonomiska .
Men där iden att döpa sina barn till Elsa, har blivit lika trendigt som att baka eget surdegsbröd, så har Ralph och Vanellope från Wreck It Ralph inte fått riktigt samma genomslagskraft. Konceptet – där man valde att slänga ihop ett antal klassiska karaktärer från TV – och datorspel, för att sedan bygga hela berättelsen utifrån referenser och igenkänningshumor, lät genialiskt och väldigt passande i en tid då spelindustrin växer exponentiellt.
Ready Player Ralph ?
Wreck It Ralph hade sina höjdpunkter, men lyckades aldrig uppnå sin sanna potential. Det fantastiska potpurri av TV-spels referenser och klyschor avhandlades snabbt, istället lades fokus på ett antal juvenila inslag – som onödigt tydligt patos och moralkakor, vilket fick filmen att kännas en ganska tjatig och tillslut tråkig. I efterhand står det helt klart att Wreck It Ralph förblev ett lite av ett platt fall.
Och 2018 så tog Steven Spielberg och förverkligade de drömmar vi hade för Wreck It Ralph.Ready Player One blev den ultimata hyllningen till allt som hade med digitalmedia att göra. Fantastiska produktionsvärden och en oväntat energisk Spielberg gjorde Ready Player One till en monumental positiv överraskning. När nu Disney – äntligen, har laddat är redo en uppföljare till Wreck It Ralph, så känns det som om att projektet sjösätts ett par månader för sent.
Viktigt att nämna är att vi recenserar den svenska versionen av Ralph Breaks The Internet. Flera skämt förloras – tyvärr, i översättningen. Återigen är det bara att uppmana till alla som har möjlighet, att se filmen i originalversionen.
Fury Road
Det finns – som sagt, en hel del att ifrågasätta och kritisera, men överlag så är Ralph Breaks The Internet en betydligt bättre film än sin föregångare. Man ödslar väldigt lite tid på den förra filmens händelser, faktum är att man öppnar med en ren rivstart. Och hela upptakten känns skojfrisk och lättsam – precis som det skall vara. Publiken utsätts för ett rent rasande tempo, en stor mängd actionscener har tillkommit, och ett flertal känns nästintill som avlägsna och snällare släktingar till de brutala biljakterna från Mad Max: Fury Road.
Utöver det så är filmen en visuell fröjd, på samma sätt som Insidan Ut iscensatte mycket abstrakta begrepp som tankeverksamhet och känslotillstånd, så målar Ralph Breaks The Internet upp en fantastisk digitalvärld, alltifrån spam och Twitter meddelanden blir färggranna explosioner som får publiken att utbrista i ett kollektivt ’’wow’’…
Tillfällig magi
Och i filmens mitt så lyckas man skapa en sekvens som är så makalös och uppfinningsrik att jag måste lägga band på mig själv för att dämpa skrattsalvorna. Just då visar Disney upp vilken skattkista det har förvärvat, både genom sina originella kreationer och de stora uppköpen under 00-talet. Hela den euforiska och busiga sekvensen hade gärna fått utgöra hela filmen.
För trots det visuella fyrverkeriet och denna genialiska sekvens, så lyckas man inte knyta ihop säcken. Där flera brottstycken är rent fantastiska, så känns filmen ofullständig, det saknas ett rejält incitament för oss i publiken att bli riktigt involverade i karaktärerna eller berättelsen. Flera gånger känns det som om vi bara ser på ett antal kortfilmer som fumligt har svetsats ihop till en långfilm.
Lång och onödig final
Själva slutet är filmens riktiga sänke, hela filmen är då ute på oerhört tunn is, bristen på idéer är plågsamt uppenbar. Hela finalen känns som ett krampaktigt försök att snabbt improvisera något som kan kallas ett avslut. Resultatet blir en tredje akt som känns både lång och framförallt opassande.
Precis som mycket av innehållet på det riktiga internet, så är Ralph Breaks The Internet bäst i små och kurerade doser. Här finns sekvenser som närmar sig ren och skär magi, men på andra sidan myntet så återkommer en monoton och repetitiv historia som inte vet när man skall sätta punkt.
Om manuset hade fått samma omsorg och snillrikhet som det visuella, så hade Disney kunnat
ge oss ännu en supersuccé, istället blir det bara en fingervisning om vilket paradis som kunde ha varit.
Summering: Ett starkt slut får publiken att glömma ett menlöst mittparti.
Måhända är kanske inte Joel Edgerton redo att axla det stora ansvaret som en film som Boy Erased innebär. Men skådespelaren – som allt mer börjat intressera sig för regi, är en bra bit på vägen att bli genuint solid inom arbetsrollen.
Det filmiska ekot slår till igen… För ett tag sedan var det Christopher Robin Och Nalle Puh, den kom som ett brev på posten efter Goodbye Christopher Robin. Tidigare i år såg vi The Miseducation Of Cameron Post gå upp på svenska biografer, där spelade Chloë Grace Moretz en tonårsflicka som – mot sin vilja, skickas till en tvångsinstitution där hon förväntas avprogrammeras sin homosexualitet. Premissen för Boy Erased känns som en enäggstvilling, förutom att huvudpersonen är av maskulint kön denna gång så kan man utan problem förlåtas om man skulle blanda ihop de två filmerna.
Men då vi dyker djupare i de två filmerna, så är skillnaderna markanta. The Miseducation Of Cameron Post kändes som en ofärdig skiss, för min personliga räkning hade jag svårt att relatera till någon av karaktärerna, filmen presenterades med en sorts självgod nonchalans. Istället för att belysa det fruktansvärda i att institutionaliseras för sin sexualitet, så var man mer bekymrad med att uppvisa den uppkäftiga revolt, man försökte vara lustig för sakens skull, något som fick filmen att verka fånig.
I Want To Break Free
Boy Erased gör genast ett mer personligt intryck. Edgerton har fortfarande svårt med att verkligen lyfta det tunga dramat, armstyrkan har inte hunnit byggas upp än, men övertygelsen och viljan att flytta berg är uppenbar. Filmens introduktion är utan tvekan väl menande, men den griper inte tag och ruskar om tittaren. I centrum står den religösa och till ytan perfekta förortsfamiljen Eamons, där Russel Crowe spelar familjens orubbliga frontfigur.
Både Crowe och hans fru – som spelas av Nicole Kidman, känns under flera sträckor som otydliga och ofärdiga karaktärer. Edgerton väljer att porträttera dem som anpassningsextremister, inte ett hårstrå står på sniskan i Kidmans Dolly Parton frisyr. Att de dessutom lever strikta liv efter katolska principer, gör det en smula ensidigt, framförallt då filmen inte skapar några riktiga dimensioner åt någon av sina karaktärer.
Att låta två extremer kollidera är ett klassikt berättarknep för att skapa spänning och friktion i sin berättelse. Boy Erased har åtminstone ett frikort för denna kliché – den är baserad på en självbiografisk roman, men oavsett så känns en berättelse som detta predestinerat att fungera i filmad form. Och ett flertal scener är både kraftfulla och oväntat mörka, även om starten inte fullt anammar denna svärta så kommer den krypande som ett rovdjur desto längre filmen löper.
Håglöshet
Tyvärr så kämpar Joel Edgerton med lite av samma håglöshet som återfanns i Cameron Post, man väljer – precis som ovannämnd film, att hacka upp storyn och presentera scenerna i icke kronologisk ordning. Detta skapar en viss mystik kring händelserna som lett ’’tvångsinläggningen’’, men samtidigt så berövar man publiken på ett visst emotionellt engagemang, det tar avsevärd tid innan vi faktiskt börjar förstå hur pusselbitarna skall ligga.
Själva mitten är också en tröttsam svacka, hela historien går runt i cirklar, Edgerton medverkar själv som den inbitna tyranniske reformatorn. Tyvärr verkar han ha lite svårt att både agera och regissera, karaktären bör vara diabolisk utan att bli en karikatyr, men det blir bara ett slag i luften då Edgerton inte förmedlar något obehag.
Lucas Hedges är i sin tur lättare att finna tycke för här än i Manchester By The Sea, detta är återigen en fåordig och strulig person som har svårt att uttrycka sig verbalt. Hedges förblir dock något onåbar i flera viktiga scener, karaktären han spelar är också onödigt avslagen, både i sitt känsloliv och beslutsamhet, resan från passiv till aktivist känns för hastig och det skapar viss irritation att Hedges agerar med sådan överdriven apati. En tystlåten karaktär behöver inte vara otillgänglig, det har vi sett prov på i flertalet andra filmer med grymma premisser där personerna marginaliseras pga externa krafter.
Superb slutspurt
Det är filmens final och epilog som det verkligen lossnar… Då slås ögonen upp hos både Edgerton och publiken. Alla vredeskänslor och orättvisor får äntligen stå i centrum, hur man väljer att visa revolten mot förtrycket är simpelt men oerhört starkt. Där Kidman och Crowe har gått på energisparläge genom hela filmen, så tar de sats i den tredje akten. Tillslut så får de skina i två mycket emotionella och minnesvärda roller, de är också helt befriade från pretentioner eller förhoppningar om hedersceremonier.
Joel Edgerton har en bit kvar innan han verkligen kan stoltsera med att båda kunna agera och regissera, men med Boy Erased visar han prov på en god förmåga att hantera konflikt och upplösning. När man väl lämnar salongen så har man förträngt mittendelens mediokra innehåll. Istället är det besinningslöst starka slutet omöjligt att sluta fundera kring, och det är en rejäl bedrift.
All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2018
Summering: Det kämpas och ansträngs för att hålla ihop en film som plågats av en osedvanligt krånglig produktion. Resultatet är godkänt men knappast så lysande som de senaste filmerna i denna legendariska filmserie.
För första gången sedan Lucasfilm – under ledning av Disney och Kathleen Kennedy, återupplivade – en då, urdöd och kantstött filmserie, så känns det som att man kopplat på autopiloten och styr skutan utan riktigt hjärta eller färdväg.
Star Wars är kontroversiellt, nästan i nivå med politiska ämnen såsom datalagar och miljonbrott. Varenda liten filmisk fiber är som ett par nya kapitel i bibeln och åsikterna haglar oftast ned som kometer från publik och inbitna fans.
The Last Jedi kan vara den mest kontroversiella och hatade filmen jag någonsin haft att göra med under min tid som recensent Att jag fick se den innan den absurda mängden avsky och elakhet flödade ut på internet är jag i dag tacksam för. Den upplevelsen är fortfarande oförglömlig och jag står fast vid vårt maxbetyg.
Samtliga ’’nutida’’ Star Wars-filmer har dragits men en och annan kontrovers innan premiären. The Force Awakens bytte manusförfattare och Rogue One sades ha genomgått flera ändringar. Nu senast så bytte man ut Episode IX regissören Colin Trevorrow mot veteranen J.J Abrams.
Solo: A Star Wars Story är utan tvekan den film som kan kategoriseras som mest problematisk. Mitt i produktionen avskedades regissörerna Christopher Miller och Phil Lord, Ron Howard fick snabbt kliva in. De tidigare tre filmerna under producenten Kathleen Kennedy, har alla levererat stordåd och stridigheterna bakom scen har nästan aldrig varit märkbara.
Lägsta nivån är förvisso hög även denna gång, men det går inte att maskera att vi har att göra med en mycket splittrad och vilsen film. Rogue One sades av många befinna sig i riskzonen för att blir förutsägbar, få i salongen var nog omedvetna kring vad som skulle ske med de där konstruktionsplanerna för rymdstationen Dödstjärnan.
’’Tell me the odds…’’
Vad som gjorde Rogue One till en så makalös upplevelse var dess förmåga att bygga upp nya situationer och scenarion, detta genom en grupp karaktärer som alla bar på ett mer nedsotat förflutet än Luke Skywalker och Leia Organa. Vi fick också ett par fantastiska överraskningar och en final som har så många höjdpunkter att det inte ens går att summera två år efteråt.
Till sin hjälp hade man också en makalöst snygg film som var lika stilmedveten som en moderedaktör på Vogue. Det finns inte ens sekund i Rogue One som stagnerar eller känns utdragen. Berättelsen hade en relevans och baktanke.
Att utforska Han Solos tidigaste eskapader kändes redan på förhand ointressant, karaktären får först genuin relevans då han slängs in i Skywalker sagan, hans brokiga skumraskaffärer och avtal med gangsters och prisjägare är bara en tunn fernissa som aldrig riktigt avhandlas korrekt i originaltrilogin. Alden Ehrenreich i huvudrollen har också verkat stel och anonym, inte alls den charmerande buse som Harrison Ford gav ikonstatus för fyrtio år sedan.
Ehrenreich visar sig snabbt inte vara en utav filmens svagare delar. Förvisso lyckas han kanske inte alltid med att emulera karisman och den kaxiga arrogansen som Ford har, men då och då skiner han till och får faktiskt fram beslutsamheten som gjort Han Solo till en så omtyckt karaktär.
Donald Glover som den elegante Lando Calrissian befäster en helt annan närvaro då han gör entre. Han både efterliknar och förnyar den dubiösa skojaren som vi först såg i Empire Strikes Back. Glover har en helt annan självsäkerhet än Ehrenreich och ger också filmens mest minnesvärda insats.
Phoebe Waller-Bridge ger oss ännu en fantastisk robot i form av en helt bångstyrig ochhämningslös karaktär som – delvis, är precis lika underhållande som Alan Tudyks K-2SO. Men de här två starka rollerna får förvånansvärt lite spelutrymme, att karaktärer med sådan potens slösas bort är ganska magstarkt då de kunnat bidra till en klart bättre film. Till och med den vandrandemattan Chewbacca är närmast anonym här.
Birollerna utgörs också av en hel del mycket karismatiska aktörer såsom Thandie Newton och Paul Bettany, men även här så sätts de i ett hörn och berövas på all form av relevans. Flertalet är av den åsikten att ingen av Rogue Ones karaktärer går att komma ihåg namnet på, i Solo är det en plågsamt uppenbar sanning. Förutom de redan kända personerna så är det omöjligt att komma ihåg, beskriva eller minnas någon utöver huvudpersonerna. Alla de scener som skall bidra till någon sorts karaktärsuppbyggnad samt skapa ett djup åt filmen, blir väldigt långtråkiga och nästan meningslösa. Ron Howard verkar bara slussa personerna vidare till ett par ögonblick som tydligt skall fylla i luckorna – såsom mötet mellan Chewbacca eller då Solo först sätter sin fot i världens vackraste rymdskepp Millenium Falcon.
Gareth Edwards, J.J Abrams och Rian Johnson fick alla små hänvisningar och gästinhopp att kännas självklara. Här är de bara hållpunkter på ett långt protokoll där man enbart prickar av olika sekvenser utan större intresse.
Att Ron Howard kämpar med att hålla ihop filmen råder det inget tvivel om, vissa narrativa problem löses på ganska grovhuggna sätt och man kan nästan höra hur produktionsteamet slår med piskor och skriker av ansträngning för att få ihop filmen.
’’This is where the fun should begin…’’
De stora och oerhörda sekvenserna med rymdskepp, laserstrålar och oförglömlig instrumental musik utav det musikaliska geniet John Williams är inte heller fullt så närvarande, ändå har Williams medverkat på ett hörn. Trots långa och komplicerade scener som går i äventyrsfilmens spår, så är ingen av dem särskilt minnesvärda eller häpnadsväckande. Det återfinns inget som får publiken att tappa hakan som då de störtar in AT-ACT på paradisplaneten Scarif eller när Rey tänder den legendariska blåa ljussabeln för första gången.
Den utan tvekan största svagheten är filmens oförmåga att verkligen engagera, spänningen och extasen står redo att springa ut på fältet men får istället sitta kvar på avbytarbänken.
Och det är nog första gången sedan The Force Awakens som jag inte hittat en sekvens som orsakat gåshud och andnöd.
Sedan har vi de punkterna som inte bara är alldagliga utan rent bedrövliga. Emilia Clarke har efter sju år som tronarvingen Daenerys Targaryen i supersuccén Game Of Thrones, inte lärt sig att agera. Clarke är stel, tråkig och uttryckslös, efter helt fantastiska skådespelerskor som Daisy Ridley och Felicity Jones så är det en uppenbar nedgradering. Fotot är också lynnigt, flera gånger är det så mörkt och grynigt att man tangerar Zack Snyders DC Comics filmer, där man inte kan se eller förstå vad som sker. Starten verkar också behöva en startbana som sträcker sig runt halva galaxen.
’’That is why you fail…’’
Det är hårda ord och nog låter det värre än vad det många gånger är, hantverket är – för det mesta, helt utomordentligt och ibland så skymtar vi anledningarna till varför denna rymdsaga är så speciell. Ron Howard visar också upp ett par miljöer och situationer som ger den här familjevänliga filmserien en helt annan brutalitet och realism. Nostalgin kommer också infinna sig och då måste man dra på smilbanden.
Det är synd att de mer outforskade aspekterna inte används på ett bättre sätt. Scenografin och designen tar inspiration från både Blade Runner och Mad Max, det är ofta lovande men löftena uppfylls aldrig, allt blir bara till en ytlig tillfällighet.
Även de bästa sportlag har dåliga säsonger eller mindre minnesvärda prestationer på fältet. Det är långt ifrån den pinsamma katastrof som de förskräckliga prequel-filmerna för ett årtionde sedan.
Solo: A Star Wars Story är en parentes, en fullt acceptabel film som förhoppningsvis ledsagar Lucasfilm till bättre och mer intressanta berättelser och sagor än denna. För en film i en annan galax, på en annan planet, så hade betyget okej varit godtagbart, då vi har att göra med en av världshistoriens mest igenkännbara varumärken och en serie som på senare år åstadkommit stordåd så är det inte lika lätt att svälja.
All Images Copyright And Courtesy Of Paramount Pictures 2018
Summering: John Krasinski har satt ihop en en helt enastående stark skräckmotor som utforskar flera intressanta områden för skräckfilmen. Bortsett från ett fegt slut så är A Quiet Place strålande i sin genre.
Vissa genrer slår an starkare än andra. Skräckfilmen har aldrig varit på min personliga intresse lista, de stora klassikerna som Exorcisten och The Shining har en självklar plats i filmhistorien. Och trots att vi alla kan Ridley Scotts Alien från början till slut så förblir den en perfekt produkt både inom Sci-Fi och skräckgenren.
Att försöka måla upp skräckgenren som bristande pga egna preferenser vore fullständigt idiotiskt. Kommersiellt har genren – helt objektivt, haft det svårt den senaste tiden, flera skräckfilmer faller olyckligtvis in på att helt och hållet grunda sig i förutsägbara klichéer som enbart ett mål – att få publiken att hoppa till. Genrefilmer är som bäst då de väver in någonting extra. Jordan Peele visade hur man kan använda skräck i form av hyckleri och samhällets fördomar i Get Out. Där gick man till en historisk seger genom sitt smarta koncept och en stor dos välbehövlig humor.
Silence
A Quiet Place sitter inte på samma intellektuella skafferi som Get Out. Psykologin och dess drama är inte i närheten så mångfacetterad som Peeles starka samhällsallegorier, det är här en adrenalinrush som nyttjar ren råstyrka. Musklerna kommer inte från någon överdriven mängd av blod eller inälvor, premissen avviker inte från den klassiska överlevnadsfilmen som vi sett i åtskilliga filmer innan. Inspirationen från George A. Romeros Night Of The Living Dead är klara som stjärnorna på en klar natthimmel.
Karaktärerna lever i någon sorts tyst skärseld där helvetet kan förgöra dem vid minsta lilla felsteg. En tät och suggestiv film är svår nog att konstruera, men John Krasinski gör det originellt då han eliminerar all form av verbal dialog. Utan att avslöja för mycket så är A Quiet Place nästan en stumfilm, tunna och obetydliga ljud blir här som briserande bomber. Man sätter en munkavel på sig själv och tar då bort klichéer som hysteriska skrikmaskiner som ofta befolkar skräckens korridorer.
Varken Krasinski eller Blunt har fått mig att applådera deras tidigare arbeten inom filmmediet. Genom att ta ifrån dem dialogen så tvingas de arbeta på ett mer subtilt vis. Denna marginalisering gör den utsatta situationen mer brådskande, enkel kommunikation fungerar inte här. Allt måste göras långsamt och systematiskt.
Hollywood må vara helt oförmögna till att adaptera diverse spel till film. Men i och med A Quiet Palce så har man fått ihop något som faktiskt kan liknas med en version av Naughty Dog spelet The Last Of Us. Relationen mellan unga och äldre andas av det komplexa förhållandet som huvudpersonerna Joel och Ellie delade i det dödsdömda USA. Visuellt finns det många likheter i det färgade fotot och miljöer där naturen har börjat återta städer och andra platser som människan har ockuperat genom åren.
När världen tystnar
Berättelsen är enkel och nästan alla storyelement är pussel som publiken får lägga själva. Samtliga karaktärer saknar också namn, därför är det smart att uteslutande enbart fokusera på ett fåtal personer. Jag använder ordet intimt för ofta – men inget kan bättre beskriva det sätt Krasinski låter oss ta del av den här utsatta familjen. Barnskådespeleriet är också solitt, det må vara fegt att låta Millicent Simmonds återigen spela samma egensinniga karaktär från Todd Haynes Wonderstruck.
Skräckelementen är en blandning av den lättuggade sorten där man använder starka ljud och visuella stötar för att få tittaren att rycka till. De scener som verkligen får blodet att pulsera är då karaktärerna framstår helt hjälplösa. Här finns inga nödutgångar eller nätta lösningar för att klara sig. Intensiteten är helt bitvis helt fantastisk och varenda sekund blir nervig och olidligt spännande.
Snart tystnar musiken…
Det stora felet är att Krasinski verkar ha byggt en skräckmotor som drar lite för mycket bränsle. Vid en specifik punkt – då filmen når sin topphastighet, resulterar i att allt därefter känns avslaget. Man kan nästan höra hur hela slutklämmen flåsar av utmattningen från den enorma rush som just genomförts. För att få tillbaka syre snabbt så tar man genvägar som som komprometterar den filosofi som tidigare varit central och då blir sprickorna uppenbara. Att man inte lyckas med att avsluta mer elegant är synd.
Även om avslutningen lutar åt det mer slentrianmässiga så är A Quiet Place en rafflande och pulshöjande upplevelse som visar upp sin genre med stolthet.
All images courtesy and copyright of BBC/Netflix 2018
Summering: Bitvis underhållning räcker inte för att kompensera för en övertydlig och förutsägbar sekvens utav händelser, det är som mest underhållande då den – mellan varven, superba dialogen får stå i centrum.
David Hare anses skriva den sortens dialog som flera av oss drömmer om att kunna använda sig av i ett argument eller debatt. Hastigheten och sättet han verbalt dräper motståndaren på är alltid lika underhållande att lyssna till. Bästa exemplet på Hares författarskap kan ses i hans pjäs Skylight, en modern teaterklassiker. Skylight år ett kammardrama som enbart kretsar kring att verbalt tillintetgöra sin motståndare. Den senaste versionen av Skylight hade Carey Mulligan i huvudrollen. Jag hade turen nog att få sen en av de föreställningarna i London, Mulligan må vara känd runt om i världen, men i hennes hemland Storbritannien är hon en legend som attraherar publik som ingen annan.
Jungleland
Bruce Springsteen skall ses på östkusten i USA, U2 i Dublin och Carey Mulligan i London. Extasen, publiktrycket och den närmast heliga stämningen utanför sceningången är en upplevelse man sent kommer glömma. Så att Hare skulle inleda ett nytt samarbete – som denna gång inte är oåtkomligt bakom dyra teaterbiljetter, kan tyckas vara ett genidrag med både Hares och Mulligans popularitet i England. Och självfallet står BBC bakom produktionen.
I länder utanför det numera minimala brittiska imperiet, så serveras hela serien på ett bräde genom Netflix. Att två så stora talanger nu gör en serie som kan ses direkt i mobiltelefonen, är vid en snabb eftertanke ganska makalöst. Britterna har under alla årtionden av Morse och mord i byn Midsomer utvecklat en given fallenhet för torra och bitska kriminalinspektörer.
Och då vi ser till resurserna och kompetensen är det något tråkigt att Collateral aldrig höjer sig över att vara en glorifierad version av vår egen Beck eller Wallander. Mikael Persbrandts Gunvald Larsson har nu blivit till Mulligans vassa och trötta Kip Glaspie, en nyligen befordrad och driven utredare som är nästan lika ful i mun. Den här gången brinner David Hare för sin kritik mot det nuvarande brittiska samhället och främlingsfientligheten, han introducerar flera karaktärer med invandrarbakgrund – specifikt mellanöstern, då Brexit just tagit plats kunde detta ha blivit lika träffsäkert som Karl Gerhards häcklande av Axelmakterna i sin sång om hästan från Troja.
I Skylight har berättelsen mer gemensamt med en epilog, de riktigt dramatiska händelserna har skett långt innan och karaktärerna reder egentligen bara ut vad som egentligen gick fel. Collateral verkar också sakna den första och andra akten, vi kastas direkt in i händelserna och karaktärernas vardag, detta gör att intrigen kan klaras av väldigt snabbt, och för att vara ett så pass ’’intellektuellt’ projekt så använder man sig av ett väldigt högt tempo där man forcerar och skär bort all form av dötid.
State Trooper
Komplikationerna av detta direkta sätt leder till att vi förlorar flera delar som hade varit intressanta att se mer av. Carey Mulligan är flera gånger för ansträngd för att kunna kännas helt klockren i rollen som lagens stenhårda väktare. Trots att man har Mulligan till sitt förfogande får hon förvånansvärt lite utrymme fram till seriens upplösning. Trots detta fel så har Mulligan äntligen lyckats hamla rätt efter ett par förlorade år med The Great Gatsby och Suffragette. Att se henne i något såhär annorlunda är uppfriskande och jag grämer mig att vi inte kan få en andra säsong.
Överlag är skådespelet kvalitativ rakt igenom, nästan alla roller fyllas av brittiska karaktärsskådespelare som lyckas göra soppa på en spik med tanke på den begränsade speltiden.
Det är tydligt att Hare inte är intresserad av att uteslutande fokusera på en specifik person den här gången. Collateral beskrivs som ett spindelnät där samtliga karaktärer i serien berörs av en specifik händelse. En bättre liknelse skulle vara en skål med spaghetti. Ett par stickspår känns meningsfulla och ger berättelsen mer än bara sin mordgåta, andra delar är helt onödiga och utan någon som helst betydelse. När dessa utsvävningar väl skall avslutas så sker det med att hela serien gör en vurpa och sedan lommar där ifrån skamset.
It’s Hard To Be A Saint In The City
Den brinnande aktuella kritiken kring främlingsfientlighet och vardaglig rasism, hanteras inte heller på ett vidare elegant manér. Så fort det finns möjlighet till fördjupning så tar man den enkla vägen. Alla de politiska inläggen känns som rabiata reklamutskick som man genast skickar vidare till papperskorgen. Allting måste förtydligas och överdrivas, efter ett tag blir det som en tråkig lektion i söndagsskolan. S.J. Clarkson regisserar också allting med en frånstötande kyla, samtliga människor är inte direkt några jag skulle uppskatta att bjuda in för en bit mat. Alla är kantstötta, fulla utav lögner, manipulation och vårdslöshet. Realistiskt absolut, men också utmattande och onyanserat.
Snedstegen blir tillslut för många och Collateral verkar nästan tro att tittaren är helt utan förmåga att sätta ihop ett och ett.
Ljuspunkterna finns, Carey Mulligan är som sagt utmärkt för det mesta, det vana hantverket och de solida skådespelarna gör att det aldrig känns alltför menlöst och det korta formatet på fyra avsnitt och fyra timmar är perfekt för en såhär kompakt berättelse.
En andra säsong skulle i det här fallet nästan bara kunna bli något positivt, tyvärr så verkar chanserna för en sådan nästan vara obefintliga. Således känns det som lite av ett slöseri med både tid och resurser för en slutprodukt som ofta bara är acceptabel.
Tiger Film 