Ännu en plågsam uppvisning i dåligt manus och kasst skådespeleri från M Night. Shyamalan.  

Ja, denna gång lyckas Shyamalan, med nöd och näppe, komma undan med sina nu regelbundna idiotiska vändningar. I övrigt är det tyvärr samma havererande skräpfilm som M.Night gjort till sitt signum de senaste åren.

Allting är som vanligt, det är ett bedrövligt manus i en smaklös kombination med provocerande dåligt skådespel (eller vad man nu vill kalla det) från ensemblen.

Hemskt skådespel 

De tre kvinnliga huvudrollerna där Anya Taylor-Joy får gå i första ledet, sänker ribban för vad tragiskt skådespel innebär. Det är lika fruset och otillfredsställande som att vänta på en försenad buss i januaris snöstormar.

James McAvoy åsamkar sitt dugliga CV enorm skada med ett helt bedrövligt överspel.

Det enda riktigt skrämmande i filmen förblir Shyamalans totala oförmåga att kunna foga ihop det mest grundläggande manus och berättande. De ögonblick som skall skapa obehag eller fascination blir direkt direkt komiskt dåliga.

Hitchcock på dagisnivå  

Stora delar av filmen vill Shyamalan leka Alfred Hitchcock och emulera Psycho, för att mot slutet släppa alla vettiga tyglar och servera publiken en hel dunk med ättika, rakt ned i halsen.

Men vad som får filmen att gå ifrån patetisk till rent osmaklig är i sitt högmod att ta upp starkt kontroversiella debatter och ämnen – som psykisk o-hälsa och övergrepp på minderåriga.

Framförallt den sistnämnda delen är skött med sådant slarv och okänslighet att jag faktiskt känner ett visst illamående. Det är rent motbjudande att närma sig dessa frågor med en jargong som pendlar mellan skrämmande arrogans och opportunism.

Om det inte hade varit för en desperat slutscen – som i alla fall lindrar det värsta vansinnet i logiken, samt lite, lite, basisk pulshöjning i några utav filmens spänningssekvenser, är Split redo för att begravas djupt till havs.

Betyg 2/10 

Bäst: Den knappt godkända tvisten på slutet.

Sämst: Högmodet och smaklösheten i sitt sätt att exploatera starkt känsliga frågor.