Etikettarkiv: James McAvoy

X-Men: Dark Phoenix Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: En ofattbart slarvig, tråkig och patetisk final som gör det klart och tydligt att berättelsen om Jean Grey och hennes alter ego Phoenix, bär med sig en förbannelse.  

Ja ni får ursäkta språket, men vad i helvete är det här !? 

Redan i marknadsföringen har det gått snett för X-Men: Dark Phoenix. Någon hos Fox har tydligen inte lärt sig att räkna, och jag önskar – i all ödmjukhet, poängtera att den allra första X-Men-filmen utkom år 2000. Det är med andra ord nästa år som serien fyller tjugo år. Detta ignoreras dock i allt PR-material, men i Donalds Trumps USA så kanske nitton numera är tjugo, vem vet ?…

Ett litet räknefel må vara ganska så harmlöst… Ja, åtminstone då vi tittar närmare på filmens faktiska innehåll. 

I och med Disneys uppköp av 20th Century Fox, så står det mer eller mindre klart att 
Dark Phoenix – tillsammans med den kommande The New Mutants (ytterligare ett krisprojekt som försenats ett antal gånger), blir det sista från ’’Fox-eran’’. Ett antal utvecklingsprojekt har redan nu fått sista spiken i kistan inslagen. Men de otaliga och omdiskuterade turerna kring Dark Phoenix uppstod långt innan det gigantiska uppköpet ens var känt för allmänheten. 

Rapporterna om en kaosartad produktion har ständigt gäckat filmen, tillsammans med enorma förseningar. Rykten från diverse testvisningar utav filmen, skvallrande om en slutprodukt som var dömd att dö. Dessa typer av rapporter bör alltid tas med en nypa salt, framförallt i en värld som domineras av falska rubriker och så kallad clickbait. Just synopsis som läckte ut tycktes vara ett tidigt April-skämt, ’’så illa kan det väl ändå inte vara ?’’ var den omedelbara tanken… Nej, det är värre… 

Live And Let Die 

Days Of Future Past fick tillslut liv i X-Men-serien efter blodproppar som X-Men: The Last Stand och X-Men Origins: Wolverine. Det såg därmed ljust ut… 

Men likt en livsfarlig värmebölja så anlände X-Men: Apocalypse… Återigen så var förtroendekapitalet utplånat. Som kronan på verket så skulle regissören Bryan Singer bli anklagad för ett antal fasansfulla sexuella övergrepp. Att påstå att det kokta fläsket var stekt vore minst sagt en underdrift. 

Manusförfattaren Simon Kinberg har lika många yrkesmässiga liv som en katt. Trots synder som X-Men: The Last Stand, Josh Tranks Fantastic Four och den ’’mästerliga’’ Jumper, så blir Kinberg ändå anförtrodd men uppgifter långt ovanför sin kapacitet. Den goodwill han vann som författare i och med Days Of Future Past försvann snabbt då Apocalypse hade premiär. Kinberg har nu tagit över rollen som regissör och som det ser ut i nuläget, så blir detta slutet för den franchise som startades för 19 (!) år sedan.

Dark Phoenix-sagan är en av de mest omtyckta och betydelsefulla berättelser som Marvel Comics har i sitt valv. Den – genuint, episka historien innehåller allt som gör serietidningar till ett så unikt och underhållande medium; tokiga skurkar iklädda viktorianska kostymer, resor till rymden och en jättelik ensemble av färgstarka hjältar. 

Redan i The Last Stand så försökte sig Kinberg på att inkludera element från Phoenix-sagan. Resultatet var katastrofalt… Löftena om att misstagen skulle rättas till har florerat i varenda medial kanal inför Dark Phoenix. 

Och inledningsvis är loppet inte helt kört, stämningen är något mörkare än förr och introduktionen till Jean Grey i sin barndom är – på gränsen till, godkänd – minus gräsligt barnskådespeleri. Men efter den något mediokra starten så trampar Kinberg och filmen i klaveret. 

Det som borde vara en monumental final, fylld utav känslor, kärlek och minnen, blir till en stinkande hög av usel regi, kasst hantverk och ett manus som ännu en gång förvränger och hackar sönder sin förlaga. 

Dallas Dramatik 

Introduktionen kan inte kallas olidlig men knappast rafflande eller fängslande heller. Kinberg vill så gärna följa i Marvel Studios fotspår och visa att en superhjältefilm handlar om mer än fräsiga superkrafter och trikåer. Därför så biter Kinberg ihop och överöser filmen med dramatik som inte ens hade kunnat accepteras i det sämsta avsnittet av Dallas. Dialog, karaktärsutveckling och personliga dilemman, fungerar inte med automatik. Ja, tjatet om Endgame fortsätter, men den filmens sekvenser – som endast består av konversationer, är minst lika gastkramande som när bröderna Russo framkallar gudalik styrka i actionscenerna. Framförallt så behöver vi karaktärer som vi kan tycka om.   

Då majoriteten av huvudpersonerna i Dark Phoenix först introducerades i Apocalypse, så har vi inte hunnit bygga någon som helst relation gentemot dem. Det spelar ingen roll att vi sett karaktärerna förut, det måste finnas en genuin empati mot dessa specifika iterationer.   

Årsförbrukning av hackad gullök 

Det emotionella engagemanget är inte bara bristande, det befinner sig – antagligen, i den demoniska Marvel-dimensionen Limbo – där djävulsfiguren Mephisto har sin bas. Kinberg gör alla dramatiska sekvenser till pinsam melodram, med största sannolikt gör filmen av med en årsförbrukning av hackad gullök för att få sin ensemble att gråta. Det spelar ingen roll hur mycket Sophie Turner hulkar och snyftar, mitt personliga engagemang är detsamma som för deltagaren som senast vann tv-programmet Robinson. 

Erfarna regissörer inser – under efterarbetet, klippning etc, att ett överflöd av helt stillastående sekvenser – utan innehåll eller ens relevans, bör hållas till ett minimum. Om Kinberg som manusförfattare – oftast, är träig, klumpig och grovhuggen, så är hans registil rent amatörmässig. Hela Dark Phoenix består av uselt dramatiserade scener där karaktärerna ältar snarlika repliker i all oändlighet, speltiden på två timmar används till absolut ingenting. 

Re-shots är vanligt i dagens filmskapande, så mycket kan gå fel, tekniskt, artistiskt etc. De bästa justeringarna märks aldrig av, men Dark Phoenix är som en enda lång och ful skarv. Någon vacker helhet är det inte tal om, detta är ett Frankensteins monster – bestående av ofärdiga idéer och idiotiska impulser som bara blir till jättelika irritationsmoment för tittaren. Den enda genuina känsla som publiken någonsin känner är livshotande tristess. 

Härdsmälta 

Samtliga skådepelare som medverkar har alla bevisat att de kan agera i någon utsträckning. Men inte ens Londons filharmoniska symfoniorkester kan genomföra den mest simpla av konserter om dirigenten är helt utan talang. Personregin är en härdsmälta, Michael Fassbenders medverkan känns som en enda lång och – dålig, eftertanke. James McAvoy har nog aldrig varit såhär stel och anonym, slutligen så gör Jessica Chastain sin sämsta insats någonsin där hon får viska fram idiotiska repliker. 

Där dramat är trasigt, förstört och i allmänhet uselt, så blir det inte bättre då vi når de obligatoriska actionscenerna. Där genrens bästa exempel har gett oss tårar, gåshud och mirakel, så ger 

Dark Phoenix oss actionscener där karaktärerna ser ut att utföra någon sorts förvrängd yoga, med en märklig gestikulering och än uslare grimaser. 

Koreografin och kompositionen – av saker i rörelse, är platt och trist, specialeffekterna som skall försöka övertyga oss om det ’’fantastiska’’ som sker på duken, befinner sig på samma tekniska nivå som en billig dockteater, med trådar, pappkulisser och andra hemskheter. 

Pruttkudde

Löftet om att vi slutligen skulle få en värdig adaption av Phoenix-sagan känns lika falskt som en reklamfilm från TV-shop. Förutom titeln så finns det inte ett uns av berättelsen som Chris Claremont och John Byrne skrev för så länge sedan. Kinberg – som redan slaktat berättelsen en gång, lyckas på konststycket göra den än värre omgång två… Ja ! Ni läser rätt, detta är nästan värre än The Last Stand.

Det finns ingen substans, inget driv eller något som får Dark Phoenix att verka levande. Hela filmen är som en två timmar lång begravning. Alla människor är värda en andra chans, och mer därtill, men Simon Kinberg har nu förbrukat sitt kapital som filmmakare. Dark Phoenix borde vara svanesången för en filmserie som var avgörande för superhjältefilmens utveckling. Ett vemodigt men ändå givande farväl där publiken och filmskaparna kan ta varandra i hand och säga adjö.

Men det blir ingen vacker avslutning i solljuset… Istället kastas Dark Phoenix ned i en otäck filmisk massgrav för genrens sämsta stunder, bredvid Howard The Duck och Batman & Robin. T.S Elliot pratade om att världen slutar med ett kvidande och inte en explosion, för X-Men serien blir det istället något som låter som ljudet från en pruttkudde, tragiken är med andra ord total. Vila i frid… 

Betyg 1/10 

X-Men – Marvels stora utmaning

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics, 20th Century Fox 2019

VARNING: SPOILERS FÖR ALLT SOM HAR ATT GÖRA MED X-MEN I FILMFORM SAMT MCU, INKLUDERAR OCKSÅ CAPTAIN MARVEL 

Det blev klart i veckan… Disneys monumentalt gigantiska uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar blev – formellt, helt klart onsdag den 20 mars 2019.  Men som Disney chefen Bob Iger själv sade i sitt PM till Disneys anställda  – och jag parafraserar, så har arbetet bara börjat. 

Juridiskt sätt må affären vara färdig, men den faktiska integrationen av tillgångar – som värderas till över 70 miljarder dollar, kommer ta lång, lång tid. För serietidningsfantaster så har mycket av intresset i denna korporativa superaffär legat i att Marvel Studios nu – mer eller mindre, har full tillgång till exakt samma karaktärsutbud som i serietidningarna. 

Ett par karaktärer som Namor The Submariner och – tro det eller ej, Hulken, har visa rättighets- mässiga fotbojor på sig. Universal äger ett par märkliga filmrättigheter för dessa två, detta har inneburit att en potentiell solo Hulk-film, måste produceras tillsammans med Universal. Därav är chanserna för ett sådant projekt nästan obefintliga. Men nyckelspelare som Fantastiska Fyran och X-Men, kan nu äntligen gästa Marvels exponentiellt växande värld, också känd som The Marvel Cinematic Universe eller MCU. 

Marvel världens två mest kända grupper – X-Men och Avengers, drabbar samman.

Ett tag kvar till drömmen om ett än större MCU

Redan nu så firar många denna – långt, efterlängtade dröm. Marvel Studios behöver inte längre tassa runt specifika händelser eller personer. Tanken att vi – förhoppningsvis, kan få autentiska och välgjorda versioner av negligerade och (på film) förstörda karaktärer som – Dr Doom, Emma Frost, Rouge, och så många andra, får ingrodda nördar som jag själv att dansa en kort liten jigg. 

Men det finns en anledning till varför Marvel chefen Kevin Feige – ännu, inte valt att kommentera affären i detalj, och vad den kan komma att innebära. Tyvärr så har Feige blivit tillfrågad om detta innan affären ens slutförts.

Anthony – och Joe Russo blev tex ombedda att inte inkludera Spider-Man i den initiala marknadsföringen för Captain America: Civil War. Då överenskommelserna med Sony fortfarande var pågående, så var det uteslutet att ens referera till Spider-Man tills den tiden kom att avtalet var klart. Ett antal varsel för Fox anställda har redan påbörjats, och de enda viktiga nu är att ta hand och ge de drabbade stöd. Men min egen själviska nyfikenhet, har gjort det svårt att avstå dagdrömmar. Detta fantiserande har dock lett fram till min undran kring hur Marvel kommer att integrera X-Men i MCU.  

Spider-Man – lekande lätt i jämförelse

X-Men kommer innebära nya sorters utmaningar för Marvel, arkitekterna bakom världens mest framgångsrika franchise i filmhistorien kommer sättas på prov. Spider-Man var förhållandevis enkelt att fasa in. Denna version av Peter Parker är yngre än någonsin och hans karriär som brottsbekämpare är i sitt allra tidigaste stadium. 

Vi skall dock komma ihåg att entiteter som jättebolaget Oscorp inte förekommit. Oscorp som är ett företag i Stark Industries storlek, måste återuppfinns på nytt – ur en narrativ synpunkt. Det går helt enkelt inte att försöka trolla fram en så viktig karaktär som Norman Osborn från ingenstans. 

Ett antal karaktärer från X-Men-fållan, kan integreras utan större problem, men det två hörnstenarna – Professor Charles Xavier och Erik Magnus Lehnsherr/Max Eisenhardt/Magneto (flås !) kan mycket väl bli den absolut tuffaste utmaningen för Marvel. 

Vem hade någonsin kunnat ana en en digital tvättbjörn och ett fåordigt talande trä skulle kunna bli en magnifik folkfest ?

Rocket Raccoon – brytpunkten

Studion har sedan starten 2008 utfört stordåd som många trodde var omöjliga. Guardians Of The Galaxy blev den största brytpunkten, där stod det helt klart att Marvel hade en oanad kapacitet och kompetens.  

Konceptet verkade – på förhand, vara obskyrt och udda. En grupp med helt okända karaktärer skulle nu bli 2014 års stora sommarunderhållning. En stor dos skepsis – från mig själv och många andra skulle vara närvarande långt innan filmen hade premiär. Vad som sedan skedde är så kallad historia. Rocket Raccoon, Groot och Peter Quill är idag precis lika älskade som Tony Stark eller Steve Rogers. 

Det finns ingen kompetensbrist inom Marvel Studios som hindrar dem från att lyckas med att ge oss träffsäkra och nyskapande versioner av Xaviers trupp av fredliga frihetskämpar. Frågan är bara hur mycket justeringar och förändringar som kommer behöva göras.   

Äldre är bättre

Magneto och Professor X har genom åren – på film, porträtterats av Patrick Stewart och Ian McKellen, respektive James McAvoy och Michael Fassbender. De förstnämnda var ett fullkomligt fenomenalt casting beslut, vilket gör något ont att behövs konstatera idag då (skandalregissören) Bryan Singer var involverad i de första X-Men Filmerna samt Days Of Future Past och senare Apocalypse.  

Fassbender och McAvoy har sannerligen inte varit några dåliga ställföreträdare, men deras relativt låga ålder – båda är idag runt 40 år, har alltid gjort att deras versioner framstår som tidiga förspel för något större som komma skall. X-Men First Class var – då den utkom 2011, menad som en prequel till tidigare X-Men filmer, därmed eliminerade man någon form av olust kring att det inte var Stewart eller McKellen i rollerna. 

I Days Of Future Past så förblev McAvoy och Fassbender också lite av bifigurer, i och med att McKellan och Stewart återvände till sina roller efter flera års saknad. Relationen till de äldre aktörerna förblir något helt annat då det funnits med i vårt medvetande sedan 2000. Detta är en av många anledningar till att James Mangolds Logan uppnår en sådan oerhörd emotionell kraft. De årtionden som spenderat tillsammans med Logan/Wolverine och Charles Xavier får äntligen ett svslut. Hela meningen med detta långa utlägg grundar sig i min egen ide att dessa två personer – helst, bör spelas av äldre skådespelare och att det är en sådan typ av inkarnation som ger X-Men det bästa fundamentet. 

Nästan 20 år gammal så är den slutgiltiga scenen från X-Men (2000) fortfarande ett genialiskt exempel på den oerhört dynamiska relation mellan Xavier och Magneto

Xavier och Magneto – ömsesidig respekt och rivaltiet

Marvel Studios har alltid försöka göra rättvisa åt sina karaktärer, även om det inneburit förändringar, såsom att ändra kön och ålder. Vad som än sker så måste både Magneto och Xavier bära med sig en gemensam lång historik. Deras relation har i serietidningarna pågått i årtionden. Det finns en delad förståelse, ömsesidig respekt men också en stark rivalitet. 

Frågan är bara hur detta nu skall lösas, då båda karaktärerna har – av förklarliga skäl, aldrig förkommit tidigare i MCU. Hur så kallade mutanter kan uppstå är en relativt enkel biff. Syskonen Maximoff – Wanada och Pietro, får sina förmågor genom evighetsstenen i Lokis stav. Vision föds från samma sten, slutligen så utsätts Carol Danvers för exponering då ljushastighets motorn exploderar, vars ursprung är den kosmiska kuben (the tesseract). 

Mutation

Om teorierna där ute stämmer, att den så kallade själsstenen fungerar som en form av limbo för de som försvann i Infinity War – hälften av allt liv i universum, så är det kanske inte alltför långsökt att en del av individerna – som jag räknar med återuppstår, faktiskt drabbas av någon form av mutation då de blivit exponerade för stenen, detta skulle kunna introducera den så kallade X-genen. Det finns ett flertal andra – och antagligen, bättre lösningar, för att förklara ursprunget till X-genen.

Men detta löser inte det faktum att det bör finnas en djupgående relation mellan Xavier och Magneto. Skulle båda två kunna vara äldre vänner som ställt sig i två olika ideologiska läger, långt innan de välsignas – eller förbannas, med deras nya förmågor ? 

Hur Marvel kommer att lösa introduktionen av X-Men lär bli lika spännande som valfri film ur deras fantastiska filmarkiv.  

Glass Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP & Buena Vista 2019

OBS ! Spoilers för Split och Unbreakable förekommer i denna recension 

Summering: Den grandiosa finalen blir till en enda lång session i en pseudo tolkning av gruppterapi. 

Den före detta chefen för tidningen Metro Pelle Törnberg sade det – ’’ Det är på sätt och vis lättare att sälja än dröm än att sälja en verklighet ’’. Det citatet blir målande då man föreställer sig hur M. Night Shyamalan idag, desperat försöker hitta finansiärer. 

Aldrig tidigare har en person inom filmbranschen varit ett så klockrent exempel på en engångsföreteelse. Efter Sjätte Sinnet så var de stora framgångarna över, Shyamlan är idag ansedd som ett väldigt, väldigt dåligt skämt. Regissörens gigantiska ego och totala brist på självinsikt, har gett oss en oerhörd mängd praktfiaskon. Namnet M. Night Shyamalan är numera en brasklapp för varenda film som han är involverad i. 

Split – som hade premiär för ett par år sedan, ansågs vara en viss förbättring, jag personligen hade svårt för de taffliga vändningarna och James McAvoys överspel, men överlag så blev filmen väl mottagen.  

Väntetid 

Shyamalan är beroende av att få kasta in vändningar i sina filmer, och själva överraskningen i Split kan nog vara den första och enda bra sedan genombrottet med Sjätte Sinnet. Det visade sig att filmen var hade en direkt koppling till Unbreakable, en film som lyckats skaffa sig ett relativt stort kultfölje sedan premiären. En renodlad uppföljare har länge varit ett önskemål från fansen. Unbreakable slutar då den är som mest intressant och upplevelsen kan bäst liknas med en mycket seg och sömning intrig. 

Genren superhjältefilmer såg mycket annorlunda ut år 2000 då filmen hade premiär. Något så avskalat och – relativt,  ’’jordnära’’ som The Dark Knight eller Logan hade ännu inte gjorts. Unbreakable blev ett slags riskfyllt experiment där man använde sig av mer dramatik än action, ett då nytt grepp. Idag så har genren utvecklats och vuxit, det handlar inte längre om perfekta moraliska förebilder, klädda i färggranna kostymer, Batman, Iron Man och Spider-Man har alla förvandlats till välskrivna och mångbottnade personer som lyckas fascinera, både genom action och karaktärsarbete.  

Onekligen kan man inte undvika att fråga sig varför Glass ens har ett existensberättigande idag ? Om det mest cyniska synsätt skall appliceras, så kan man ana att finansiering för något mer originellt projekt inte finns på tapeten för Shyamalan, efter de monumentala misslyckanden med  After Earth och The Happening. Detta skulle i sin tur förklara varför Glass är helt utan inspiration eller ett uns av nya ideér. Shyamalan återgår till ett tempo som är lika långsamt som en köplats till Nya Karolinska, intrigen ger ett par vinkningar om vad Glass skulle kunna ha varit – ett mer actionbetonat och ohämmat verk, som i sin tur tar vara på den långa och krångliga uppbyggnaden från de tidigare två filmerna. 

Amatörbrottning 

Inom den moderna superhjältefilmen så bjuds vi – för det mesta, på spektakulär action, de bästa filmskaparna utnyttjar de många superförmågor som karaktärerna besitter. Det handlar inte enbart om saker som eldsprutande monster eller magiska hammare, titta bara på vad en sminkad Heath Ledger och en långtradare kunde åstadkomma. 

Glass behöver inte innehålla något så imponerande som den klassiska biljakten från Nolans uppföljare, ett fåtal enkla men snygga actionscener hade räckt lång väg, då hade man kunnat skapat en annorlunda och mer oanad film.  

Att David Dunn (Bruce Willis) inte var någon tränad supersoldat i Unbreakable är en sak, men att han nu nitton år senare rör sig klumpigt och stelt känns enbart banalt, med tanke på att karaktären haft ett förflutet inom amerikansk fotboll – en ytterst aggressiv sport, blir det än mer oförklarligt. 

Det finns inte tillstymmelse till någon sorts koreografi. Den action vi får är rentav bedrövlig i sitt lama och platta utförande. För att vara en film som i grund och botten handlar människor med extraordinära förmågor, så borde vi i alla fall kunna extrapolera något mått utav spänning, istället får publiken en hink vatten hälld över sig. 

Filibuster 

Tyvärr så är Shyamalan återigen igång med rent sabotage, de fullkomligt löjeväckande vändningarna är kvar, men denna gång så är den största chocken hur paralyserad filmen är. Trots en speltid på hela två timmar, så går det att finna mer livlig aktivitet på en grå och sorglig massgrav än i Glass. 

I ett antal intervjuer – innan Glass, så har Shyamalan talat om att idéer från det första utkastet för Unbreakable inte fick plats i filmen, och hur de senare användes i Split. Och mycket mer material än så verkar det inte ha funnits. Filmen är helt berövad på någon som helst substans, detta försöker man maskera genom att helt och hållet bortse från att föra handlingen framåt. Det känns som att titta på en filmisk manifestation av en filibuster, där man enbart försöker förhala det faktum att det inte finns någonting att säga. 

’’Den 25’e smäller det… Förhoppningsvis’’ 

Genom hela filmen så osar det av irritation och hopplöshet. Frustrationen är som mest uppenbar i skådespelet från filmens tre manliga huvudrollsinnehavare. Bruce Willis delar M. Night Shyamalans karriär, båda var på toppen av världen – ett tag, och har nu förvandlats till en surmulen odugling som varken kan göra filmer, än mindre bete sig hövligt mot fans eller reportrar. Willis insats befinner sig någonstans mellan nonchalans och total uttråkning. Hans David Dunn förblir lika tråkig och trist som då vi först mötte honom för nitton år sedan. 

James McAvoy fortsätter sitt överspel där han fräser, gormar och spottar likt en besatt. Karaktären må vara fullkomligt galen, men varför det måste resultera i detta totala överspel är obegripligt. Slutligen så har vi Samuel L. Jackson som sömnigt tittar in i kameran och ser sig efter den 25’e dagen i månaden då lönen kan hämtas ut. Sarah Paulson är den enda i denna bedrövliga ensemble som överhuvudtaget anstränger sig, tyvärr så har Paulson tilldelats en roll som är lika benig som ett anorektiskt skelett. 

Prozac 

Ingen av karaktärerna är tillräckligt intressanta för att motivera djupdykningar eller noggranna psykologiska utvärderingar. Men otroligt nog så är det just det som utgör majoriteten av Glass. M. Night har fått för sig att han inte är regissör utan arvtagare till Dr. Phil. De scener som består av bokstavlig psykoanalys, är så fasansfulla att jag måste blunda. Man skulle behöva skriva ut ett livslångt recept för Prozac om man värnar om publikens framtida mentala tillstånd efter detta.  

Eftersom hela filmen är befriad från petitesser som spänning, engagemang eller övergripande kompetens, så försöker Shyamalan istället leka med det visuella – detta genom att använda sig av ett bildspråk som enbart består utav närbilder. Eftersom ingen av aktörerna går på högvarv så blir det som att stirra på statyer gjorda av sten. Detta bidrar också till att hela filmen känns trång och syrefattig – på helt fel sätt, det finns inget som helst andrum eller möjlighet att observera scenerna i lugn och ro, trots att tempot är obefintligt.    

Trots att man utlovar en hygglig final så lämnas vi ute i kylan. När allting slutligen är över så känner jag mig lika bedragen och blåst som den gången jag beställde en tallrik nudlar och istället blev serverad oätlig spaghetti. Efter att ha väntat i nästan tjugo år på en värdig uppföljare till Unbreakable så tilldelar M. Night Shyamalan sina mest trogna fans en bedrövlig besvikelse. 

Betyg 2/10    

Kärlek Över Haven Recension 

Publicerad den av

0011

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Svamlande och uppblåst tjafs som fungerar som ett ypperligt sömnmedel. 

Det havererar redan någon minut in i filmen.… 

En helt bottenlöst tråkig sekvens som består av fiskstim och gräslig musik orsakar genast obehagskänslor om att något hemskt väntar. Wim Wenders har enligt internetdatabasen IMDB regisserat över sextio olika produktioner, däribland spelfilm, dokumentärer och kortfilmer. Wenders karriär sträcker sig tillbaka till 60-talet, efter hela femtio år inom filmbranschen kan man tycka att det borde finnas någon sorts rutin och erfarenhet. Kärlek Över Haven framstår som en gruvhuggen amatöraudition där varenda medverkande är ointresserad, den röda tråden har klippts i flera små bitar redan från första början. 

För ett antal år sedan regisserade Wenders landskollega – den tyska regissören Tom Tykwer, The International, en totalt meningslös thriller som hörde hemma på sämsta sändningstid på en ännu sämre kabelkanal. Tykwers tafatta försöka att göra sin version av internationellt spioneri och inhyra lönnmördare hade idag – kanske, skickats direkt till någon medioker streamingtjänst och hamlat långt, långt ned på användarnas rekommendationslista. Wim Wenders verkar ha stirrat sig blind på de sämsta delarna från Tykwers film, klichéerna fullkomligt haglar i anskrämliga partier som blandar in spioneri, hemliga meddelande och löjlig teknik. Wenders vill göra en intellektuell James Bond-film men det blir istället till Austin Powers – utan humorn. 

002

Saknade Till Havs 

Och om inte skadan redan var orsakad med dessa kalkoninslag, så förvärras allt ytterligare av en den sämsta filmromanserna på åratal. James McAvoy har flera gånger visat upp en stor kapacitet. McAvoy har gjort alltifrån stora actionfilmer till små produktioner där han gärna tagit på sig rollen som karaktärsskådespelare. I den här rollen som en – ofrivilligt, klantig superspion verkar McAvoy vara under vapenhot, så pass ansträngd och besvärad är insatsen. 

Rolltolkningen är sammanbiten, uppgiven och deprimerad. Sedan har vi vårt egna tillskott i form av en citronsur och död Alicia Vikander, om McAvoy är uttråkad som hemlig agent, så är våran Alicia praktiskt taget helt frånvarande, hon tittar livlöst in kameran och levererar sina repliker med samma entusiasm som om hon blivit ombed att äta surströmming restan av sitt liv. I rollen som världens främsta forskare inom matematisk marinbiologi blir Vikanders opålitliga engelska än mer problematisk, hon hjälps inte av att behöva svamla ur sig ’’makalöst’’ spännande repliker om havsvattnets densitet och antal molekyler i sötvatten… 

Ovanpå dess två underkända insatser så Wenders väljer att använda påträngande närbilder som bara visar på skådespelarns totala desperation över att medverka. Romansen som skall driva filmen är lika trasig som Svenska Akademin. Varken McAvoy eller Vikander får till någon trovärdig kemi, och likt ett brev på posten så dränks detta i sentimentalt trånande med fasansfullt dålig dialog, soppan är fullkomligt förfärlig att beskåda. För alla som sett annonssidan Blockets reklamfilm med författaren Björn Ranelid, kan nu se framemot två timmar av samma tokiga aforismer och pinsamma försöka till krystad pretention. 

009-mcavoy-vikander-wenders-c2a9submergence-sarl

Sover med fiskarna 

Med två helt livlösa insatser och groteskt banal dialog, så har vi en film som är lika romantiskt erotisk som en rutten fisk på årets varmaste dag. När allting kulminerar i någon horribel metafysisk utläggning om döden och havets själar börjar jag skrika efter livbojen. 

Allting förpackas i ett frustrerande lågt tempo där ingeting sker. I de få sektioner där Wenders får till någon medelhastighet som ligger över minus 10 000 km/h, så förvanskas det genom en mycket retsam islamofobi. Samtliga muslimska karaktärer är antingen utan intelligens eller nickedockor som gärna finner sig i massmord och allmänna avrättningar. 

Uttrycket sjön/havet suger har aldrig varit mer sanningsenligt… 

Betyg 1/10 

Split Recension

Publicerad den av

005

Ännu en plågsam uppvisning i dåligt manus och kasst skådespeleri från M Night. Shyamalan.  

Ja, denna gång lyckas Shyamalan, med nöd och näppe, komma undan med sina nu regelbundna idiotiska vändningar. I övrigt är det tyvärr samma havererande skräpfilm som M.Night gjort till sitt signum de senaste åren.

Allting är som vanligt, det är ett bedrövligt manus i en smaklös kombination med provocerande dåligt skådespel (eller vad man nu vill kalla det) från ensemblen.

Hemskt skådespel 

De tre kvinnliga huvudrollerna där Anya Taylor-Joy får gå i första ledet, sänker ribban för vad tragiskt skådespel innebär. Det är lika fruset och otillfredsställande som att vänta på en försenad buss i januaris snöstormar.

James McAvoy åsamkar sitt dugliga CV enorm skada med ett helt bedrövligt överspel.

Det enda riktigt skrämmande i filmen förblir Shyamalans totala oförmåga att kunna foga ihop det mest grundläggande manus och berättande. De ögonblick som skall skapa obehag eller fascination blir direkt direkt komiskt dåliga.

Hitchcock på dagisnivå  

Stora delar av filmen vill Shyamalan leka Alfred Hitchcock och emulera Psycho, för att mot slutet släppa alla vettiga tyglar och servera publiken en hel dunk med ättika, rakt ned i halsen.

Men vad som får filmen att gå ifrån patetisk till rent osmaklig är i sitt högmod att ta upp starkt kontroversiella debatter och ämnen – som psykisk o-hälsa och övergrepp på minderåriga.

Framförallt den sistnämnda delen är skött med sådant slarv och okänslighet att jag faktiskt känner ett visst illamående. Det är rent motbjudande att närma sig dessa frågor med en jargong som pendlar mellan skrämmande arrogans och opportunism.

Om det inte hade varit för en desperat slutscen – som i alla fall lindrar det värsta vansinnet i logiken, samt lite, lite, basisk pulshöjning i några utav filmens spänningssekvenser, är Split redo för att begravas djupt till havs.

Betyg 2/10 

Bäst: Den knappt godkända tvisten på slutet.

Sämst: Högmodet och smaklösheten i sitt sätt att exploatera starkt känsliga frågor.