Med lite tur är detta slutet….

Skall man skratta eller gråta ? Jag tror jag väljer det första alternativet. Nu skall man såklart inte  vänta sig för mycket av en filmserie som aldrig brutit sig ur omdömet tråkig och banal. För alla er som längtat efter detta ögonblick – finalen för Resident Evil-serien som nu pågått i femton långa och svåra år, kan jag bara sorgset konstatera, att den final The Final Chapter bjuder på är lika tillfredställande som den gången Bobby kliver ur duschen i TV-serien Dallas. The Final Chapter är en röra av dålig regi, kasst hantverk och ofrivillig komik.

För att vara den sjätte delen i serien, och således den sjätte gången Paul W.S. Anderson regisserar, är det helt ofattbart hur osäker och amatörmässig hela produktionen känns. Det verkar som att hela filmen sitter fast i ett träsk, som förvandlar allt till att se ut som en riktigt billig reklamfilm för deodorant. Det är från början till slut identitetslöst och totalt ointressant.

Slarv och återigen slarv 

Fumligt, klantigt och slarvigt blir de pelarna som The Final Chapter få stå på. De flesta dödssynder i filmvärlden, begås redan i en intrig som är helt obegriplig och som helt ignorerar den föregående filmens cliffhanger.

Anderson verkar inte ha förstått att man inte kan göra en film i genren skräck eller action, där moment och skeenden ständigt upprepar sig. The Final Chapter måste slå något slags rekord i flest usla ’’hoppa-till’’ – sekvenser på kortast tid.

Komedi ? 

Snabbt förvandlas allt till en repetitiv och förutsägbar skrattfest, där humorn kommer från de rent pinsamma berättarknepen och det helt grundlöst dåliga hantverket. Det råder inte heller någon brist på usla specialeffekter och ännu sämre vändningar. Allt medan publiken antingen fnissar eller står stumma av den dumhet som tvångsmatar besökaren.

Trots marknadsföringen om att detta är avslutet, och mer eller mindre ett definitivt sådant, råder det en stor brist på några som helst insatser. Inte en enda gång uppstår det mest minimala engagemang. Det förblir o-spännande och utdraget.

Att stora delar av filmen helt ägnas åt förklaringar och expositioner (fåniga sådana) som drar ned tempot till noll och orsakar omedelbart hjärtstop, gör inte saken roligare.

Allt förblir obegripligt och långsökt – även för en film i denna genre.

Platt fall 

Milla Jovovich blir återigen placerad i rollen att bita sig i läppen och grymta fram repliker som skall verka slagfärdiga men som istället bidrar till lustgasen som filmen pumpar ut till publiken i sitt konstanta trams. Iain Glen underpresterar till en sådan nivå att jag börjar misstänka medvetet själv sabotage från hans sida.

När det blir dags att dra fram vapnen och visa actionmusklerna, faller det platt, i en soppa av dålig klippning och brist på nerv. För den som sett tidigare delar vet vad som väntar, uråldrig koreografi och evighetslånga slagsmål, som efter ett tag flyter samman till en ful gegga av dåligt filmskapande.

Det enda jag faktiskt kan tänka mig berömma i Resident Evil: The Final Chapter, är att den faktiskt fått mig att skratta mer än flertalet moderna komedier. Med sitt vedervärdiga skådespel och berättelse som liknar en parodi, kan den bara klassas som en skrattfest, fast på helt fel sätt.

Betyg 1/10 

Bäst: Att vi förhoppningsvis slipper ännu en uppföljare… eller ?

Sämst: Ian Glen och det helt undermåliga hantverket.