Etikettarkiv: 1/10

Joker Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod. 

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla. 

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf. 

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om. 

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel  som Road To Perdition och 

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…   

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt 

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.     

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.    

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att  experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna. 

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola. 

Burtons Batman-vision var ett sant original 

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’. 

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster. 

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera. 

Inte ett uns kompetens 

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i 

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även  

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror. 

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.  

Galnare än Norman Bates 

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant. 

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet. 

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter. 

Samma gamla Phoenix 

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting. 

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.     

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller 

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor. 

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.   

Sandpapper i halsen 

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr. 

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar. 

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.  

En hädelse 

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker. 

Betyg 1/10  

Rambo: Last Blood Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Sylvester Stallone må göra en – delvis, stark insats som den slitne krigsveteranen, men därifrån så är hela Last Blood en katastrofal soppa som osar av rasism.  

Det krävs egentligen inte särskilt mycket av en Rambo-film längre. Serien har sedan årtionden tilllbaka lämnat de mer emotionella och psykologiska aspekterna som återfanns i boken av David Morell – och således den första filmen. Där First Blood slutar i tårar och ett emotionellt sammanbrott, så slutar Rambo (2008) med ett blodbad utan dess like. Även om Sylvester Stallone påstod sig ha valt Burma för att belysa landets – dåvarande och även idag politiska och humanitära övergrepp, så kändes det mest som en pinsam ursäkt att ställa till med massaker. 

Del fyra var också utan någon som helst personlighet, med en trött Stallone ackompanjerad av ’’genialiska’’ skådespelare som Julie Benz…  

Ännu en fullträff för Stallone ? 

För ett par år sedan så gjorde Stallone succé med Creed, en film som lyckades med att inkludera hela Rocky-seriens långa kontinuitet, men samtidigt skapa en originell och medryckande film som kändes både spännande och inspirerad. Stallones var dessutom fullkomligt fenomenal i rollen som en åldrad och ensam Rocky Balboa. Ett par av dessa kvaliteter har Stallone tagit med sig till Last Blood. Hela introduktionen innehåller mer emotionell substans än någon av de föregående uppföljarna. Förvisso är regin av Adrian Grunberg stöpt i kalkonens fotspår, men Stallone ger filmen ett mått av mänsklighet, även om det inte varar särskilt länge. 

För därefter så blir Last Blood lika grotesk som matsvinn och mobbing. Då Rambo redan mördat sig igenom ett par världsdelar, så väljer man nu att – bokstavligt talat, sätta siktet på Mexico. I en era där Donald Trump spyr ur sig rasism och lögner, och ett USA där latino amerikaner lever i skräck över det allt mer hårdnande klimatet, så är Last Blood oförlåtlig. 

Rasism i kubik och kvadrat

För detta Mexico är inte ett land, eller ens en plats, utan ett näste där de värsta fördomarna tillåtits växa och bli till något obeskrivligt motbjudande. Landets invånare porträtteras alla som en samling nedsupna, drogade och opålitliga skurkar, som tar första tillfället i akt att stjäla, ljuga och – självfallet, kidnappa första bästa amerikan. 

Hela Mexico sektionen är som en otäck resa tillbaka till Taken med Liam Neeson, där stereotyperna och vanföreställningarna raddas upp. Filmens premiss känns också igen från Pierre Morels film. Och detta dåraktiga vansinne vet tyvärr inga gränser, filmens antagonister kunde lika gärna burit djävulshorn och haft eldgafflar i händerna – istället för skjutdon. Och tillslut så når man en historisk botten då man gör en direkt vikning till Trumps ” stora och vackra” mur…   Någonstans där så brister all anständighet och medmänsklighet, och jag har svårt att finna orden… 

Våld löses med våld 

Och inte helt oväntat, så är den moraliska kontentan – återigen, att våld löses med mer våld. Slutet är en slaktstuga som hade gått att acceptera som ”guilty pleasure”, om det inte vore för den rasistiska inramningen. Reptilhjärnan må få sig en kort stunds stimulans i denna våldsorgie, men det går inte att tvätta bort den horribla smaken i munnen som Last Blood efterlämnar. Behövs det ens nämnas att ’’detaljer’’ som story, karaktärer och dialog är bortom all räddning ? 

Istället för att vara ett meditativt och fint avslut – som Creed, så blir Last Blood bara en påminnelse om att alla cyniska föreställningar om action genren inte existerar utan anledning. Last Blood befinner sig tiotusen år efter den moderna filmkonsten och borde stå bredvid valfri utdöd dinosaurie på Naturhistoriska Riksmuseet.  

Betyg 1/10 

Angel Has Fallen Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vedervärdig kavalkad i klyschor och en Gerard Butler som är redo för omedelbar – och permanent, pension från actionfilmer. 

Gud hjälp oss och led oss genom detta… Det finns inga stadgar som bestämmer eller kontrollerar på vilket sätt filmindustrin tillåts göra film – än mindre actionfilm. Action genren är bredare och mer varierad än vad många vill få den att verka, man kan se prov på bredden i skillnaden mellan exempel som den hämningslösa Mad Max: Fury Road eller den mer komiska Dödligt Vapen. 

En actionfilm måste inte alltid leverera balanserad perfektion som Avengers: Endgame eller James Camerons Aliens. Paul Verhoeven blandade både trams, plumpa skämt och brutal action i Total Recall, och resultatet förblir en klassiker. 

Om huvudrollsinnehavaren Gerard Butler hade haft Arnold Schwarzeneggers eller Sylvester Stallones pondus så hade det kanske gått att ha visst överseende med att hela Angel Has Fallen är en förolämpning mot alla som någon gång satt sin fot i en biograf. Tyvärr är så inte fallet… 

Obegriplig existens

Hur serien ens kunnat klara sig till sin tredje episod är obegripligt. Olympus Has Fallen hade åtminstone meriten att vara regisserad av Antoine Fuqua, förvisso är denne långt förbi sina glansdagar, men iden om en moderniserad tolkning av Die Hard utav Training Day-regissören, såg på pappret ut att vara någotsånär attraktiv. Det slutgiltiga resultatet var tyvärr lika lättglömt som det mesta Fuqua regisserat under 00-talet. 

Och om det hade varit permanent stop efter detta så hade Olympus Has Fallen snabbt fallit i glömska som en stor trist parentes, men eländet har tyvärr fortsatt plåga biografrepertoarer i sex långa och svåra år. Uppföljaren – London Has Fallen, var – om möjligt, än mer fantasilös, ointressant och malande. När det ”tillslut” blivit högtid för del tre i serien så liknar denna följetong allt mer någon utkavlad bröddeg som är så tunn att man kan se rakt igenom den. 

Idiotförklarar allt och alla 

Nog för att premissen med Gerard Butler som oförstörbar actionhjälte är måttligt attraktiv, men 

Angel Has Fallen lyckas på konststycket få sina äldre syskon att framstå som intellektuella mästerverk. Det krävs inte mycket bränsle eller kraft för att få den genomskinliga intrigen att komma igång, men regissören Ric Roman Waugh är fullt övertygad om att publiken aldrig har hört talas om några typer av berättarmässiga vändningar. 

Det är rent förbluffande hur filmens oändliga och sönderkörda klyschor, presenteras som om det vore lika nyskapande som då färgfilmen lanserades under början av 1900-talet. Filmen slår – gång på gång, sin publik över huvudet med dessa banala föreställningar. Tillslut så känns allting som en ren och skär förolämpning. Waugh är helt övertygad om att publiken aldrig tidigare sett en spelfilm i hela sitt liv, något som bara blir än mer tragikomiskt då detta är en uppföljaren i en serie som inte direkt är känd för att vara innovativ på den narrativa fronten.  

Må så vara att storyn har logiska hål som är tillräckligt stora för att förse en hel världsdel med rymliga bostäder, men det faktiska genomförandet av ”petitesser” som actionscener eller skådespel är så pass undermåligt och inspirationslöst att jag anar framtida krämpor för hela filmmediet. 

Produktionens övergripande kvalité befinner sig också på en obeskrivligt låg nivå. Samtliga   actionsekvenser osar av katastrofal green screen och skamlig klippning – för att dölja hur uselt koreograferade slagsmålen är. Vad beträffar Gerard Butler så börjar dennes drömmar och förhoppningar om att bli en ikonisk actionhjälte – i bästa 80-tals anda, snarare likna Steven Seagal, med allt vad det innebär med fåniga utspel med knivar och bedrövliga försök till karatesparkar.    

Nick Nolte i bushen 

Men denna outhärdliga smörja blir plötsligt till någon sorts intergalaktisk buskis då Nick Nolte dyker upp som en skräckinjagande gubben i lådan. Nolte – som ser ut att ha legat i ide sedan 48 Timmar, utför hela sitt skådespel med stämband som svetsats ihop med ett helt kråkbo. Noltes helt bisarra inhopp får mitt psyke att rämna. Iklädd en hutlöst ful flanellskjorta och ett vildvuxet tomteskägg, så står Nick Nolte för den enda formen av – ofrivillig, underhållning genom de två horribla timmarna. När en skogstokig Nick Nolte kan kategoriseras som det bästa en film har att erbjuda, så vet man att slutet är nära för den västerländska civilisationen…

Betyg 1/10 

X-Men: Dark Phoenix Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: En ofattbart slarvig, tråkig och patetisk final som gör det klart och tydligt att berättelsen om Jean Grey och hennes alter ego Phoenix, bär med sig en förbannelse.  

Ja ni får ursäkta språket, men vad i helvete är det här !? 

Redan i marknadsföringen har det gått snett för X-Men: Dark Phoenix. Någon hos Fox har tydligen inte lärt sig att räkna, och jag önskar – i all ödmjukhet, poängtera att den allra första X-Men-filmen utkom år 2000. Det är med andra ord nästa år som serien fyller tjugo år. Detta ignoreras dock i allt PR-material, men i Donalds Trumps USA så kanske nitton numera är tjugo, vem vet ?…

Ett litet räknefel må vara ganska så harmlöst… Ja, åtminstone då vi tittar närmare på filmens faktiska innehåll. 

I och med Disneys uppköp av 20th Century Fox, så står det mer eller mindre klart att 
Dark Phoenix – tillsammans med den kommande The New Mutants (ytterligare ett krisprojekt som försenats ett antal gånger), blir det sista från ’’Fox-eran’’. Ett antal utvecklingsprojekt har redan nu fått sista spiken i kistan inslagen. Men de otaliga och omdiskuterade turerna kring Dark Phoenix uppstod långt innan det gigantiska uppköpet ens var känt för allmänheten. 

Rapporterna om en kaosartad produktion har ständigt gäckat filmen, tillsammans med enorma förseningar. Rykten från diverse testvisningar utav filmen, skvallrande om en slutprodukt som var dömd att dö. Dessa typer av rapporter bör alltid tas med en nypa salt, framförallt i en värld som domineras av falska rubriker och så kallad clickbait. Just synopsis som läckte ut tycktes vara ett tidigt April-skämt, ’’så illa kan det väl ändå inte vara ?’’ var den omedelbara tanken… Nej, det är värre… 

Live And Let Die 

Days Of Future Past fick tillslut liv i X-Men-serien efter blodproppar som X-Men: The Last Stand och X-Men Origins: Wolverine. Det såg därmed ljust ut… 

Men likt en livsfarlig värmebölja så anlände X-Men: Apocalypse… Återigen så var förtroendekapitalet utplånat. Som kronan på verket så skulle regissören Bryan Singer bli anklagad för ett antal fasansfulla sexuella övergrepp. Att påstå att det kokta fläsket var stekt vore minst sagt en underdrift. 

Manusförfattaren Simon Kinberg har lika många yrkesmässiga liv som en katt. Trots synder som X-Men: The Last Stand, Josh Tranks Fantastic Four och den ’’mästerliga’’ Jumper, så blir Kinberg ändå anförtrodd men uppgifter långt ovanför sin kapacitet. Den goodwill han vann som författare i och med Days Of Future Past försvann snabbt då Apocalypse hade premiär. Kinberg har nu tagit över rollen som regissör och som det ser ut i nuläget, så blir detta slutet för den franchise som startades för 19 (!) år sedan.

Dark Phoenix-sagan är en av de mest omtyckta och betydelsefulla berättelser som Marvel Comics har i sitt valv. Den – genuint, episka historien innehåller allt som gör serietidningar till ett så unikt och underhållande medium; tokiga skurkar iklädda viktorianska kostymer, resor till rymden och en jättelik ensemble av färgstarka hjältar. 

Redan i The Last Stand så försökte sig Kinberg på att inkludera element från Phoenix-sagan. Resultatet var katastrofalt… Löftena om att misstagen skulle rättas till har florerat i varenda medial kanal inför Dark Phoenix. 

Och inledningsvis är loppet inte helt kört, stämningen är något mörkare än förr och introduktionen till Jean Grey i sin barndom är – på gränsen till, godkänd – minus gräsligt barnskådespeleri. Men efter den något mediokra starten så trampar Kinberg och filmen i klaveret. 

Det som borde vara en monumental final, fylld utav känslor, kärlek och minnen, blir till en stinkande hög av usel regi, kasst hantverk och ett manus som ännu en gång förvränger och hackar sönder sin förlaga. 

Dallas Dramatik 

Introduktionen kan inte kallas olidlig men knappast rafflande eller fängslande heller. Kinberg vill så gärna följa i Marvel Studios fotspår och visa att en superhjältefilm handlar om mer än fräsiga superkrafter och trikåer. Därför så biter Kinberg ihop och överöser filmen med dramatik som inte ens hade kunnat accepteras i det sämsta avsnittet av Dallas. Dialog, karaktärsutveckling och personliga dilemman, fungerar inte med automatik. Ja, tjatet om Endgame fortsätter, men den filmens sekvenser – som endast består av konversationer, är minst lika gastkramande som när bröderna Russo framkallar gudalik styrka i actionscenerna. Framförallt så behöver vi karaktärer som vi kan tycka om.   

Då majoriteten av huvudpersonerna i Dark Phoenix först introducerades i Apocalypse, så har vi inte hunnit bygga någon som helst relation gentemot dem. Det spelar ingen roll att vi sett karaktärerna förut, det måste finnas en genuin empati mot dessa specifika iterationer.   

Årsförbrukning av hackad gullök 

Det emotionella engagemanget är inte bara bristande, det befinner sig – antagligen, i den demoniska Marvel-dimensionen Limbo – där djävulsfiguren Mephisto har sin bas. Kinberg gör alla dramatiska sekvenser till pinsam melodram, med största sannolikt gör filmen av med en årsförbrukning av hackad gullök för att få sin ensemble att gråta. Det spelar ingen roll hur mycket Sophie Turner hulkar och snyftar, mitt personliga engagemang är detsamma som för deltagaren som senast vann tv-programmet Robinson. 

Erfarna regissörer inser – under efterarbetet, klippning etc, att ett överflöd av helt stillastående sekvenser – utan innehåll eller ens relevans, bör hållas till ett minimum. Om Kinberg som manusförfattare – oftast, är träig, klumpig och grovhuggen, så är hans registil rent amatörmässig. Hela Dark Phoenix består av uselt dramatiserade scener där karaktärerna ältar snarlika repliker i all oändlighet, speltiden på två timmar används till absolut ingenting. 

Re-shots är vanligt i dagens filmskapande, så mycket kan gå fel, tekniskt, artistiskt etc. De bästa justeringarna märks aldrig av, men Dark Phoenix är som en enda lång och ful skarv. Någon vacker helhet är det inte tal om, detta är ett Frankensteins monster – bestående av ofärdiga idéer och idiotiska impulser som bara blir till jättelika irritationsmoment för tittaren. Den enda genuina känsla som publiken någonsin känner är livshotande tristess. 

Härdsmälta 

Samtliga skådepelare som medverkar har alla bevisat att de kan agera i någon utsträckning. Men inte ens Londons filharmoniska symfoniorkester kan genomföra den mest simpla av konserter om dirigenten är helt utan talang. Personregin är en härdsmälta, Michael Fassbenders medverkan känns som en enda lång och – dålig, eftertanke. James McAvoy har nog aldrig varit såhär stel och anonym, slutligen så gör Jessica Chastain sin sämsta insats någonsin där hon får viska fram idiotiska repliker. 

Där dramat är trasigt, förstört och i allmänhet uselt, så blir det inte bättre då vi når de obligatoriska actionscenerna. Där genrens bästa exempel har gett oss tårar, gåshud och mirakel, så ger 

Dark Phoenix oss actionscener där karaktärerna ser ut att utföra någon sorts förvrängd yoga, med en märklig gestikulering och än uslare grimaser. 

Koreografin och kompositionen – av saker i rörelse, är platt och trist, specialeffekterna som skall försöka övertyga oss om det ’’fantastiska’’ som sker på duken, befinner sig på samma tekniska nivå som en billig dockteater, med trådar, pappkulisser och andra hemskheter. 

Pruttkudde

Löftet om att vi slutligen skulle få en värdig adaption av Phoenix-sagan känns lika falskt som en reklamfilm från TV-shop. Förutom titeln så finns det inte ett uns av berättelsen som Chris Claremont och John Byrne skrev för så länge sedan. Kinberg – som redan slaktat berättelsen en gång, lyckas på konststycket göra den än värre omgång två… Ja ! Ni läser rätt, detta är nästan värre än The Last Stand.

Det finns ingen substans, inget driv eller något som får Dark Phoenix att verka levande. Hela filmen är som en två timmar lång begravning. Alla människor är värda en andra chans, och mer därtill, men Simon Kinberg har nu förbrukat sitt kapital som filmmakare. Dark Phoenix borde vara svanesången för en filmserie som var avgörande för superhjältefilmens utveckling. Ett vemodigt men ändå givande farväl där publiken och filmskaparna kan ta varandra i hand och säga adjö.

Men det blir ingen vacker avslutning i solljuset… Istället kastas Dark Phoenix ned i en otäck filmisk massgrav för genrens sämsta stunder, bredvid Howard The Duck och Batman & Robin. T.S Elliot pratade om att världen slutar med ett kvidande och inte en explosion, för X-Men serien blir det istället något som låter som ljudet från en pruttkudde, tragiken är med andra ord total. Vila i frid… 

Betyg 1/10 

Aladdin Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Det går inte att summera vilket filmiskt monster Guy Ritchie skapat i och med Aladdin, detta är inte en film, det är… Ja, jag vet faktiskt inte… 

Ja, herregud… Jag var matt efter Avengers: Infinity War, knäckt efter Endgame och i trans efter The Favourite… Men såhär chockad och mållös har jag inte varit sedan jag råkade lyssna på Mikeal Rickfors – fasansfulla, cover version av Bruce Springsteen mästerverket The River… 

När Aladdin tagit slut så känns det som om jag sett det där ökända ljuset i slutet av tunneln på otäckt nära håll. Aladdin borde inte recenseras i text, istället hoppas jag att läkare och biologer kan ta prover från alla som lämnar salongen, för vad som händer med kroppens interna kemi – efter att ha sett vad Guy Ritchie ’’åstadkommit, måste arkiveras och undersökas. 

Aladdin har verkligen inte haft det lätt innan sin premiär, med flera inslag som fick tidiga varningslamporn att tändas. Guy Ritchie hade just gett världen en av historiernas sämsta filmer med King Arthur: Legend Of The Sword då det stor klart att han – trots detta, skulle få möjligheten till att regissera Aladdin. Om det fanns någon rättvisa i denna värld så borde Ritchie inte fått komma nära en spelfilm under det närmsta millenniet efter det stickade skräp som var Legend Of Sword. 

Men sedan kom bilderna på Will Smiths version av anden… De löjeväckande klippen, med I någon sorts förvriden CGI-terror, spreds som en löpeld över cyberrymden. Just blå figurer har fått publiken att se rött den senaste tiden – Sonic The Hedgehog som exempel två. 

Lägg sedan till filmens plastiga utseende och trailerns hårresande sångnummer, så såg det ut att bli ytterligare två timmar av ren och skär tortyr. Men Guy Ritchie är inte av denna värld, han har gjort något som – nästan, är en lika stor bedrift som att uppfinna det periodiska systemet eller komma på smör och skivat bröd. Aladdin är så usel att den äntrar någon ny zon av bedrövlighet som jag inte kan beskriva… 

Där King Arthur var en hög utav galenskap, så är Aladdin en drogad feberdröm som bryter ny mark – i kalkonens förlovade land. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja… 

’’Maskeraden från helvetet’’

Till utseendet liknar Aladdin en maskerad som hämtats ur helvetets eldar. Trots att kostymerna är välsydda, så gör den gräsligt övermättade färgpaletten att både kuliss och kläder ser ut att vara inhyrda från Buttericks. Staden Agrabah må vara skapat ur fantasin för det animerade originalet från 1992, men Guy Ritchie har här lyckats skapa en plats som känns lika trovärdig som valfri planet ur Stjärnornas Krig. 

Specialeffekterna som används för att rendera stora delar av Agrabah och andra visuella element, måste ha skapats utifrån datorer som fortfarande har Windows 93 som operativsystem, någon annan förklaring kan inte finnas för hur illa det ser ut. Överlag påminner hela filmen om den värsta sortens lågbudget teater, med allt vad det innebär med skrattretande sminkning och kliande lösskägg.  

Gräsligt skådespel 

Aladdin må inte se ut som någon exotisk kunglighet, men det plastiga och skrikiga utseendet är ingenting då vi tittar närmare på skådespelet vi får serverat. Om vi bortser från den kontrovers som uppstod då Naomi Scott fick rollen – Scott är av indiskt ursprung, något som återigen drog igång en debatt om hur Hollywood förvrider karaktärers etnicitet, så är Scott den enda aktör som verkar anlända till arbetet utan baksmälla och apati. Ritchie må vara lika bra på personregi som Donald Trump är att tala sanning, men Scott ger prinsessan Jasmin ryggrad och identitet. 

Scotts motspelare Mena Massoud – i rollen som Aladdin, blir däremot ännu en skådespelare som Ritchie lyckas placera på sin personliga sopptipp av förstörda skådespelarkarriärer. Massoud visar aldrig upp karisma, någon naturlig charm eller ens något passionerat driv. Kemin – som borde finnas, mellan Massoud och Scott blir snarare till ett gift som sipprar ut i salongen och sakta med säkert oskadliggör publikens mentala tillstånd, det är är ett samspel som klingar falskare än Nick Nolte och Julia Roberts i I Love Trouble. 

Men denna usla kemi kan förlåtas, detta då vi får stifta bekantskap med Marwan Kenzari som gör den – i ursprungsversionen, mystiske och kraftfulle Jafar, till en endimensionell fåntratt som är lika hotfull som en stubbe. Man kan faktiskt fråga sig om Kenzari ens agerar vid ett enda tillfälle genom filmen. Med tom blick så plågar sig den holländska skådespelaren igenom diverse pajaskonster där Ritchie försöker övertyga oss om att denna version utav Jafar är både fräckare och mörkare än sitt tecknade original. Att säga att det misslyckas vore en underdrift av astronomiska proportioner. 

Sedan har vi Will Smith… Så fort Smiths blåfärgade ansikte dyker upp så tappar Ritchie fullkomligt kontrollen och fattningen. Smith tvingas till att agera hysteriska utbrott samtidigt som duken fylls av allt mellan himmel och jord. Men då Smith inte behöver agera som om hans byxben brann, så får vi en fullt godkänd insats, där Smiths svada får stå i centrum. Smith är också den som får ett fåtal av de – i stort, katastrofala komiska momenten, att fungera. 

Den uteslutande bästa insatsen görs av den animerade tigern Rajah, det kan ha något att göra med att denne inte har några repliker och att jag – såklart, är partisk gentemot randiga katter.     

Allt mellan himmel och jord

På tal om att kasta in allt mellan himmel och jord, så kan Aladdin vara en av de mest överfyllda och spretiga filmerna som gjorts genom filmhistorien. Ritchie kastar sig blint mellan genrer och registilar som får filmen att framstå spritt språngande galen. 

Måhända att sångnummer hade en viktig plats i det animerade originalet, problematiken är att Guy Ritchie inte kan göra film, än mindre musikal – trots sin bakgrund som musikvideoregissör. Vartenda musikaliskt framträdande blir till en skräckupplevelse där lyriken och sången är ohörbar pga usel ljudmix, iscensättningen ser i sin tur ut att vara stulet från de sämsta stunderna av American Idol med neon, konfettikanoner, lasershow och andra popklyschor. 

Så fort någon av karaktärerna utbrister i sång så känns det som att trumhinnorna är på väg att sprängas i bitar. Håkan Hellström sjungandes opera hade med största sannolikhet låtit bättre. Ritchie kan inte heller låta bli att göra flera sångnummer till vedervärdig kabaré, det innebär inslag som jag kommer behöva tvätta bort genom årtionden av terapi.   

Utöver dessa pinor så fortsätter Guy med att låta filmens styras av hans egna snurriga impulser, därmed så slänger han in lite Bollywood-dans, platta jaktsekvenser och en moralkaka som redan nu kommer resultera i illamående den närmsta månaden. Vad som borde vara ett lättsmält matinéäventyr blir till något sjukt och förvridet, berättelsen – som i originaltappning, innehåller romans, spänning och humor, blir utdragen, innehållslös och förvirrande.  

Denna ackumulation av fullkomlig dårskap antar snart en ny sorts form som jag inte kan beskriva. I detta sinnessjuka virrvarr av kass regi och oinspirerade skådepelare, så känns det som att vi har hamlat i en filmversion av Lustiga Huset, allt är upp och ned, det snurrar, skakar och slutar med en flygande matta… 

’’Ta en matta och fly(g) !’’

Tillslut så har alla barriärer brutits ned, om Aladdin hade existerat under 80-talet så hade järnridån förmodligen kunnat fällas på ett par minuter. Filmen blir tillslut så usel att den blir hypnotisk i sitt katastrofala utförande, man vet inte om man skall skratta, gråta eller skrika ? Då allt är slut så är jag mer eller mindre mållös. De flesta skräpfilmer orsakar antingen uppgivenhet – Blockers eller ilska – Aniara, men Aladdin går inte att placera i någon av dessa kategorier, istället förblir jag kvar sittandes i biomörkret, stirrandes in i det tomma svarta mörkret. Detta hör till bland det sjukaste jag sett, och det inte positivt menat.  

Anden i lampan sägs ger tre önskningar, för mig räcker det med en – att aldrig låta Guy Ritchie göra film igen… 

Betyg 1/10 

Hellboy (2019) Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Ett vulgärt stycke skräpfilm som definitivt hör hemma i helvetet.

Detta kan inte vara sant… Nog för att films trailer knappast har fått någon att dansa av glädje… Nog för att Guillermo Del Toro inte regisserar… Men det här är snudd på obeskrivligt uselt… 

Hellboy (2004) må inte ha försatt världen i lågor… 

Ekonomiskt så var Del Toros två filmer undermåliga, de var både dyra och måttligt  populära. För ett par dagar sedan släpptes en trailer för Todd Phillips Joker med Joaquin Phoenix i rollen som världens dödligaste clown. Belackare och cyniker som avskyr allt som bär kategorisering – serietidningsfilm, sätter redan nu sitt hopp till att Phillips film kommer att skriva om regelboken, precis som Heath Ledger då han blev regisserad av Christopher Nolan. 

Att uttala sig om Joker är ännu för tidigt, men för de som frågat efter en annorlunda film inom genren så borde man gå tillbaka och titta på Hellboy (2004), ett skolexempel, filmen är både  annorlunda men ända kvalitativt, utan några som helst pretentioner, inte någon förvrängd version av Martin Scorseses The King Of Comedy – som Joker verkar vara. Den värld Del Toro visar upp i Hellboy (2004) är drömlik men samtidigt skrämmande och levande. 

Del Toros unika signum

Del Toro har ett visuellt signum som innebär en hängivenhet till smådetaljer, Ron Perlmans jättelika pistol – namngiven The Good Samartin, är nästan lika imponerande som valfri ljussabel från berättelserna om Luke Skywalker och Prinsessan Leia. Men utöver att vara en stilsäker och visuellt vacker film, så har Hellboy (2004) en överrumplande emotionell kraft. Relationen mellan Perlman och den numera bortgångne John Hurt, hör till bland det mest finkänsliga och drabbande jag sett – inte bara i en serietidningsfilm. 

Framförallt så har den första filmen om beskyddaren från helvetet, ett hjärta som är minst lika kraftfull som huvudpersonens jättelika hand gjord utav sten. 

Att Hellboy (2004) ligger i skymundan än idag är något av en tragedi.

Drömmen som aldrig blev av… 

En tredje – och avslutande, film har länge varit efterfrågad. 
Del Toro har varit ovillig att lova något. 
Ekonomiskt har det helt enkelt inte gått att få någon filmstudio att finansiera det avslutande kapitlet. 
Enligt Del Toro skulle en tredje film behöva kosta multum. 

Trots påtryckningar och förhoppningar från flera inbitna fans, så är den hypotetiska filmen numera permanent skrotad. Neil Marshall – känd för hårda och brutala skräckfilmer som The Descent, har nu blivit kapten för en ny skuta som skall försöka ge nytt liv åt karaktären. 

Deadpool öppnade upp en tidigare stigmatiserad sorts film. 
En barnförbjuden superhjältefilm som kunde tänja på gränserna men ändå spela in stora mängder stål. James Mangold – som regisserade Logan, kommenterade att en högre åldersgräns också innebar att berättelsen kan – och borde, vara mer avancerad. 
Berättelsen kan ta sin tid och inte stirra sig blind på action. 

Helvetesfilm

The Descent är ännu något av en modern skräckklassiker, det är en svettig och skräckinjagande upplevelse som får varenda nerv att bli lika spänd som en gitarrsträng. Det fascinerade obehag som Del Toro alltid dragits till, borde därför kunna förvaltas väl av en regissör som gjort karriär på att visa brutalitet och cynism. 

Men Neil Marshall behandlar Hellboy (2019) som en enda lång lekstuga – utan lekfullhet eller entusiasm. Där Del Toro gjorde en personlig, varm och distinkt film, så är Marshalls Hellboy (2019) en gapande bullerfest som misshandlar den mest tålmodiga biobesökaren. 

Att kalla Hellboy (2019) för slarvig smörja är att ge den mer beröm än den förtjänar. Allt går åt skogen redan i filmens stökiga introduktions sekvens, där bli vi serverade hårresande usla specialeffekter samt horribelt skådespel som borde få biografens nödutgångar öppnas på vid gavel.

Skamligt skådespel 

Då filmen väl kommer till David Harbour – som tagit över efter Ron Perlman, så går det från uselt till skandalös katastrof. Ron Perlman må inte vara en skådespelare i absolut toppklass, men i rollen som tungt sminkad demonisk hjälte var han helt lysande. Med hjälp av fantastisk kostym, sminkning och karisma, så blev denna hårdhänta och nonchalanta hjälte både empatisk och underhållande. Harbour har ingen av dessa förmågor…         

Istället är denna Hellboy slö, tråkig och plågsamt stel. Det finns inte något i Harbours rolltolkning som ens kan bedöms som godtagbart, inte blir det roligare av att dialogen framförs som om han – och karaktären, vore kraftigt berusad, något som inte kanske är helt omöjligt…

Det skulle förklara hur man orkat läsa igenom detta manus.  
Detta ohyggligt usla skådespel är inte exklusivt för David Harbour… 

Milla Jovovich, Sasha Lane och Ian McShane borde alla skämmas över sina ’’ så kallade’’ insatser. McShane som är en sann veteran inom skådespelaryrket, är – med allt rätt, förbannad, frustrerad och helt obekymrad om att leverera något av värde. Lane och Harbours försök att iscensätta en trovärdig och respektfull relation, är inget annat än vedervärdig. 

Snusk och smörja 

Att Neil Marshall inte bryr sig om att berätta en historia eller att inspirera sina aktörer borde vara indikativt nog för vilken pina hela filmen är. 
Men Marshall fortsätter denna sandlåda genom att pröva gränserna får våld och snusk. 

Hellboy (2019) kan vara en av de mest bloddrypande och osmakliga filmer jag sett. 
Våldet, snusket och slemmet vet inga gränser, kroppar styckas, huvuden exploderar och dränker publiken i hjärnsubstans. I jämförelse så är Deadpool redo att visas på ett daghem. Om nu Hellboy (2019) hade haft ett hjärta, eller varit någotsånär sympatisk, så hade dessa groteska inslag kunnat accepteras. 

’’Som passar ett cyniskt svin’’ – Sillstryparen  

Men Neil Marshall är bara intresserad cynism och kylig överlägsenhet. 
Självfallet så svär alla karaktärer som borstbindare, vare sig det är befogat eller inte. 

Detta är filmvärldens svar på snuskbandet Onkel Kånkel. Marshall är övertygad om att denna burdusa och vidriga jargong skall förmedla någon sorts – stenålderssyn, av manlighet… 
Istället blir det bara en pubertal uppvisning i smaklöshet och dagisfasoner.  

Mitt i denna vulgära sörja av blod, inälvor och andra mindre trevliga inslag, så görs det ett par förkastliga försök till humor som är lika roliga som att ramla ned för en brant trappa. Ovanpå denna frånstötande kakofoni av massakrer och kroppsvätskor så har filmen ett ylande soundtrack – bestående av rutten rock, som får trumhinnorna att explodera. 

Man undrar snart om Marshall valt den här – apokalyptiska, vägen för att på så sätt differentiera sig ifrån Del Toros filmer ? I en intervju har makeup designern Joel Harlow tagit avstånd från Del Toros version och noga påpekat att de försökt stöpa om all design från de tidigare två filmerna. Detta påstående kan nog höra till de mest falska sedan de största tobaksbolag – under ed, vittnade och svor på att nikotin inte var beroendeframkallande.

Beväpnat rån 

Ganska snart så inleds ett beväpnat kreativt rån…
Det är inte bara designelement som stulits, flera scener och händelseförlopp är identiska med det Del Toro gav oss för femton år sedan. Dessa skamlöst efterapade scener är lika skrattretande som piratkopierade Rolex klockor eller skamlöst falska Louis Vuitton-väskor.

Där Del Toros värld var trovärdig och inbjudande, så stinker detta av plast, usel produktion och än sämre fantasi. 
För att vara en film om magi och varelser från sagorna, så är Hellboy (2019) lika spektakulär som en tråkig måndag i januari. 

Egentligen kan kritiken fortsätta tills nästa årtionde; actionscenerna är uselt koreograferade och kryddade med erbarmliga specialeffekter som inte ens är följsamma, berättelsen har lika mycket substans som ett avsnitt av Paradise Hotel och där filmens hjärta borde sitta, hittar vi bara ett tomrum, större än universum självt. 

Ett övergrepp 

Att säga att en film är besatt av djävulen är magstarkt, men detta måste vara fött ur helvetets mörkaste hörn. Hellboy (2019) är ett groteskt skämt som häcklar Mike Mignolas serietidning, spottar på filmkonsten och häller kloakvatten på publiken.
Detta är ett övergrepp som måste bojkottas, fördömas och snabbt glömmas bort. 

Betyg 1/10 

Ben Is Back Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Fasansfull soppa av trist dramatik och uselt skådespel från Julia Roberts. 

Att jag inte ser Julia Roberts som ett skådespelargeni behöver jag inte sticka under stol med. Under hela 90-talet så var Roberts närmast en kunglighet inom filmindustrin. De romantiska komedier hon medverkade i slog ekonomiska rekord, i mitten av 00-talet sades Roberts ha en lön på 20 miljoner dollar per film. Den ohyggliga summan kunde ha matat hungriga barn, eller gett ett antal personer i USA sjukförsäkring. Runaway Bride, The Mexican och nu senast August: Osage County, är bara ett litet axplock av de gräsliga filmer som Roberts har torterat biopubliken med. 

Likt flertalet andra 90-tals fenomen, så har Roberts idag förvandlats till en ointressant bifigur, en dammig fossil som desperat vill övertyga allmänheten att hon faktiskt kan göra något annat än skräp. Försöken har varit många, men i slutänden har de varit lika lyckade som invasionen av Grisbukten. Om vi sammanställde en modern Julia Roberts Blu Ray-box, så skulle den antagligen komma med en enorm varningsetikett, Eat Pray Love och Mirror Mirror är lika giftiga som en bägare med stryknin.

Roberts förstår dock inte att loppet är över, Ben Is Back är en tårdrypande plädering gentemot allmänheten, förhoppningarna är att få multum av inbjudningar till industrins finaste prisceremonier. Det brukar finnas gränser för flertalet filmer, en logisk stoppkloss som gör att man bibehåller någotsånär vettiga premisser och utgångspunkter. Även den mest förvridna film – där logik och trovärdighet är åt fanders, har ramar. 

Lego Filmen 2 – som hade premiär förra veckan, innehåller några av de mest bisarra och vansinniga vändningarna på film. Man ignorerar regler och logik, vad som helst verkar kunna hända. Spretigheten och fladdrandet används – tack och lov, som ett verktyg, bakom alla galna upptåg finns en struktur, om än tunn.  

Ben Is Back slår allt som sker i världen byggd utav plastklossar. Till och med konceptet att besöka insidan på John Malkovich huvud, känns betydligt trovärdigare än något i detta skrattretande magplask.    

Welcome Home Sanitarium 

Till en början såverkar det som att vi har göra med en karbonkopia utav Jonathan Demmes Rachel Getting Married. Premissen, där en familjemedlem återvänder hem efter rehab, är centrum i båda filmerna. Inledningen är långt ifrån spektakulär men åtminstone stabil. Roberts känns något dämpad  och Lucas Hedges är acceptabel – om än lite platt i sin roll som bråkstake. Det ser ut att vara en slätstruken men duglig liten film, där förstörd familjedynamik och inre mörker förtar den härliga julstämningen. 

Sedan händer något… Från att ha varit ett kompakt litet drama, så förvandlas filmen till ett motbjudande monster som släpper alla hämningar.

Tidigt aprilskämt 

Efter introduktionen drabbas filmen av komplett galenskap. Antalet långsökta och krystade händelser är så många och rent skamliga att jag lämnas helt stum. Plötsligt blir familjedramat utbytt mot någon som liknar en steriliserad thriller, utan spänning eller drivkraft. 

Initiativen som tas av karaktärerna, strider mot all tänkbar logik. Och ingen av de inblandade väljer att behärska sig. Det är som att regissören Peter Hedges (Lucas far) regisserar ett riktigt ruttet aprilskämt, med tanke på att Pieces Of April var namnet på Hedges regidebut så är ironin total. Om filmens budget hade varit större så är jag rätt säker på att man gärna hade kastat in eldsprutande drakar och flygande boskap, bara för att få sabotera ytterligare 

Karaktärerna blir till irriterande gycklare och Lucas Hedges faller tillbaka på att spela en destruktiv tjurskalle, något han gjort sedan Manchester By The Sea, den goodwill han byggde upp i Boy Erased eldas snabbt upp.    

Being Julia 

Mitt i detta vansinne – som involverar organiserad brottslighet, kidnappningar, gruvlig hämnd etc, så glömmer jag nästan bort att Julia Roberts gör en av sina mest utstuderat cyniska rolltolkningar. Bakom floderna av krokodiltårar, så finns det en manipulativ agenda som är skräckinjagande. 

Detta är inget annat än den värsta sortens exhibitionism, aktuella och hjärtskärande frågor som missbruk, spruckna familjer och läkemedelsbranschens ansvar i missbruksepidemin i USA, borde aldrig får användas på ett såhär slarvigt och fegt sätt. 

Att filmen – dessutom, är snarlik den ganska ointressant Beautiful Boy, gör inte saken bättre, men invändningarna gentemot den filmen är ingeting då vi ställer filmerna sida vid sida. 

Det här är hittepå som inte ens borde få kallas spelfilm. 

Betyg 1/10  

Escape Room Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Ett rent sömnpiller som står utan tänder, attityd eller för den delen skräck. 

Hur tortyrfilmen överlevt i en tid då varenda Saw-uppföljare blivit utskrattad och där Hostel bara finns att hitta i det mörkaste hörn på filmbiblioteket, så kan man undra varför Sony valt att ge oss en barntillåten version av ovanstående filmer. 

Gammal trött genre 

Själv har jag aldrig varit lockad till genren, men intresset och fascinationen i att betrakta timmar av extremt brutal tortyr på film, verkar inte kunna mättas. En del av nöjet tycks ligga i hur uppfinningsrika filmskaparna varit i att designa de olika bloddrypande avrättningarna. Hela konceptet om att ta våldet till sin yttersta spets är ett måste i en genre som enbart handlar om chockvärde. 

Escape Room misslyckas därmed kapitalt, jämte Saw och Eli Roths makabra slakthus så är detta ett litet trevligt barnprogram på en lördagmorgon. Inte en enda utav filmens livsfarliga dödsrum kan överhuvudtaget betraktas som det minsta innovativ – eller för den delen spännande. Vad som borde vara nervkittlande, svettigt och otäckt, destilleras ned till uselt regisserade sekvenser där hela skådespelarensemblen tvingas göra bort sig själva.  

Bellman !? 

Den största skräcken i Escape Room är inte de fasansfulla dödsrummen, det är faktumet att vi tvingas spendera över 90 minuter med en samling karaktärer som är som hämtade direkt ur ett lastgammalt Bellman-skämt. Det brukar vara en tysk eller en ryss, men i Escape Room så får vi följande; en lantis, en marinsoldat, en slemmig finanshaj, en suput, ett ungt matematiskt geni och slutligen en överaktiv nörd. Alla alarm och varningssignaler om stereotyper fullkomligt skriker.  

Om det inte vore för att en av historierna innehåller Bellman, så hade karaktärerna nog kunnat byta plats. Skådespelet är därefter inte heller av någon hög kaliber. Bortsett från Deborah Ann Woll, så ställer jag mig skeptisk om någon av dessa skådespelare ens skulle klara av att iscensätta en ordinär kafferast, än mindre att agera genuint livrädda och uppspelta. 

Ingen vändning, ingen story, absolut ingenting 

Bortser man från ’’onödigheter’’ såsom skådespel och dialog, så lämnas vi med en film som har lika mycket substans som ett påstående som menar att jorden är platt. Konceptet är alltför bekant och händelserna är tragiskt förutsägbara . Det skulle behövas ett antal – MYCKET, genomtänkta vändningar för att motivera varför Escape Room skall få ta upp något som helst utrymme på en bioduk. Den minimala optimisten inom mig hoppas på någon chockartad vändning där idiotin framstår någotsånär vettig… 

Denna hoppfulla inställning får tyvärr se sig överkörd av en ’’berättelse’’ som till varje pris försöker lägga krokben för sig själv. Att försöka pussla ihop hur allt hänger ihop förblir lika omöjligt som att få en tupp att värpa ett ägg. 

Alla de livsfarliga scenarion känns tillslut som en loj version av Lustiga Huset på Gröna Lund. Det är ingen våldsam och häftig kamp på liv och död, det är ett lekrum för vuxna barn. Som åskådare ställer man sig bara och skakar på huvudet. Nästa gång föreslår jag att vi åker till IKEA och låser in oss i det klassiska bollhavet, det är betydligt mer spännande och oförutsebart än något i Escape Room. 

Betyg 1/10 

The Mule Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Gubbigt vansinne som signalerar att Clint Eastwood bör ta ut omedelbar pension. 

The Mule är inte en film, det är ett tragiskt klargörande att Clint Eastwood har tappat fattningen som filmskapare. Eastwood närmar sig 90 år, det en aktningsvärd ålder,

ingen kan ta ifrån Hollywood legenden sin status som filmikon. Namnet Eastwoods namn ger minst lika starka associationer till det glamorösa livet i i Kalifornien som den vita Hollywood-skylten i Los Angeles kullar. 

Det ikoniska landmärket fungerar dock bättre som en imaginär association med lyx och framgång. Hollywood Boulevard och dess omgivning hör till bland det mest chockartadeoch osexiga man kan besöka. Den kända avenyn med filmstjärnors handavtryck, är lika glammig som ett nedklottrat garage. 

Tanken och bilden av Eastwood som en grundpelare för västerländsk film, är också bättre som en avlägsen fantasi än en verklighet. Efter att ha lagt sin magnum och cowboy hatt på hyllan, så har Eastwood kombinerat dubbla yrkesroller som regissör och skådespelare tom kompositör. 

Aktörer som beslutar sig för att regissera, har en övergripande tendens att klara sig fint då man talar om prisceremonier och ihåliga hyllningsord. Den amerikanska filmakademin – AMPAS, består delvis av en stor mängd skådespelare, det finns ett sorts internt system där man gärna belönar dem inom sin professionella närhet. 

Luftslottet Eastwood 

Eastwood har sedan början av nittiotalet, varit ständigt återkommande som både nominerad och slutgiltig vinnare på Oscarsgalan. Unforgiven – som gav Eastwood två statyetter, en för bästa regi – och film, var en nästan perfekt epilog för Eastwoods karriär. I den vemodiga och sorgsna filmen så dekonstruerar Eastwood myten och romantiken bakom de karaktärer han porträtterade under 60-talet. Tyvärr så  insåg inte ’’Clintan’’ att man bör sluta på topp. Vad som följde var ett knippe filmer som ingen idag vill – eller kan, komma ihåg tex Space Cowboys eller Blodspår. 

Och så kom Million Dollar Baby, en ytterst medioker och slarvig film. Effekterna av dess framgångar kan nu med facit i hand bara ses som en stor olycka. Eastwood fortsatte att göra meningslöst trams – som Flags Of Our Fathers och Letters From Iwo Jima, även Hilary Swanks karriär fick nytt liv, vilket gav oss ’’underbara’’ filmiska kreationer som The Black Dahlia och New Year’s Eve . 

Därefter har pansarkryssaren Eastwood kapsejsat, Hereafter och Jersey Boys är bara två av de många horribla exemplen på att den tidigare legenden helt och hållet har tappat greppet. Då American Sniper hade premiär så stod det klart att Eastwood numera inte längre gör spelfilm utan genuint otäcka högerpolitiska manifest. Inte ens Sully – filmen om flygkaptenen som lyckades landa ett skadat passagerarflygplan i Hudsonfloden, kom undan den politiska agendan, där framställs hela haverikommissionen som skurkaktiga klåpare som inte låter riktiga män göra sitt jobb. 

Gaggig galenskap 

I och med The Mule så talar man – återigen, om att detta – förmodligen, är det sista Eastwood medverkar i som aktör. Någonstans, långt därinne, så kunde man kanske hoppas på att det politiska vansinnet skulle lugna ned sig, att Clintan skulle lyckas göra något halvdant. Två timmer senare så står jag fastfrusen av skräck, The Mule är en schizofren, burdus, gaggig och inkompetent soppa. 

Bara den initiala synopsisen – där Mexikansk droghandel skall vara en av filmens huvudingredienser, fick mig att darra av skräck. I en tid då folk skanderar om murar och segregering, så hoppades jag innerligt att Clint Eastwood inte skulle närma sig den farliga och infekterade debatten. Tyvärr så hinner det knappt gå en minut in i filmen utan att ordet deportering nämns. En sådan liten detalj kan i andra fall avskrivas, men lika förutsebart som ett brev på postlådan, så är detta bara början på ännu ett gigantisk tramp i klaveret. 

Den ’’minimala’’ detaljen att filmen baseras på verkliga händelser, verkar ha glömts bort någon gång under inspelningen. Dialogen och karaktärerna har samma trovärdighetsfaktor som de utsagor om påstådda observationer av Marsmänniskor. 

Trots att man lyckats få tag i aktörer som Bradley Cooper och Michael Peña, så förblir varenda karaktär lika spännande som ett avsnitt av Farmen. Eastwood har ingen som helst förmåga att forma eller hantera karaktärer, en bunt luggslitna skyltdockor har mer personlighet än någon av dessa personer. Det är ett så flagrant slarv med personregin att det närmast orsakar dödligt högt blodtryck hos tittaren. 

Uselt skådespel på alla fronter 

Där Cooper och Pena kämpar med att hålla sina ögon öppna, så är det överraskande nog veteranen och Oscarsvinnaren Dianne Wiest som står för den absolut sämsta insatsen. Eastwood har aldrig varit en bra dramatiker, varken som skådespelare eller regissör, men i det som skall vara The Mules mest emotionella  stund, så börjar nästan biosalongens golv att vibrera utav det fruktansvärda som sker på duken. 

Utan att säga allt för mycket, så hör denna monstruösa scen till bland det mest plågsamma jag någonsin sett i en film – som påstår sig vara ett drama. Wiests skådespel är livlöst och utan ett uns genuinitet, jag får faktiskt lov att stänga mina ögon och hålla för öronen för att inte drabbas av ett potentiellt slaganfall. Eastwood kan inte ens skapa kemi mellan sig själv sin egen dotter Alison Eastwood, som även spelar hans dotter i filmen, det är lika illa som då Paulo Roberto inte kunde spela sig själv i Flickan Som Lekte Med Elden.

Den emotionella kärnan uteblir,  istället får vi utstå pubertala lekar där Clintan drar fram sin största pekpinne och börjar kommentera dagens samhälle. Med tanke på att Eastwood kategoriserade en stor andel människor som fjollor i frågan om vem näste president skulle bli 2016, så kan man nog använda uttrycket – ’’den som sade det han var det’’. Jag vet inte vilket USA Clint Eastwood eftersträvar – det vet han nog inte själv heller, men sättet han förmildrar knarksmuggling, sexism och rasism är chockerande. Utöver det så får vi ett par scener – som förmodligen har stulits från Hugh Hefners privata arkiv, där vi får se halvnakna damer och erotiska danser. 

Dags för pension 

Karaktären som Eastwood spelar må vara en fördomsfull buse, men varför filmen insisterar på att publiken skall finna något empatiskt i denna fullfjädrade brottsling är ofattbart. I en scen tas rasismen till sin absoluta spets, jag ber för mitt eget liv att någonting skall uppenbara sig som dämpar eller förmildra, det sker inte… Därefter så fortsätter hela eländet med lyteskomik där Clintan äter skräpmat och sjunger falskare än en förkyld katt…. Behöver jag ens nämna att filmen är lika tjatig som den värsta sortens informationsreklam ?  

I filmens slutskede så når pajaskonsterna obeskrivliga nivåer. Jag känner ett behov att lägga in mig på närmsta akutmottagning efteråt. The Mule är ett förvridet vansinne som tydligt indikerar att detta enda sättet Clint Eastwood – ’’ can make our day’’ är att pensionera sig permanent från filmskapandet. Gud hjälp oss… 

Betyg 1/10  

Aniara Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios & Metafilm 2019

Summering: Årets första stora kalkon anländer oangenämt tidigt. Detta är så undermåligt att man inte ens kan kalla det för en spelfilm. Jag har ett antal bedrövliga hemvideofilmer som är bättre genomförda då det kommer till saker som narrativ och estetik.  

Gode gud… Det har knappt gått två veckor på det nya året, saker och ting är fortfarande lite sömndruckna och stela efter julen. Sverige har ännu inte lyckats ge folket en regeringen, men svensk filmindustri har på konststycket redan lyckats positionera sig för att vinna årets mest oattraktiva pris – årets sämsta film.  

Då Cissi Elwin tillträdde som chef för svenska filminstitutet 2006, så förekom det en diskussion i TV – deltagarna skall förbli namnlösa, där man lovade att svensk film skulle ta sig och inom ett par år och kunna stoltsera med flertalet regissörer i klass med Lukas Moodysson, vi skulle inte heller behöva leva i ett filmklimat där 50% av all svensk film innehöll karaktärerna Kurt Wallander eller Martin Beck. 

Nu står vi här, tretton långa år senare, det svenska filmklimatet är mer eller mindre oförändrat, Martin Beck fortsätter jaga bovar och kalkonrullarna fortsätter att spruta ut från vårt avlånga land. 

Ett rymdfiasko 

Aniara av Harry Martinsson är närmast en nationalklenod som influerat och påverkat oräkneligt många verk inom Sci-Fi. Historien om ett folk som flyr från sitt hem – jorden, för att starta och etablera ett nytt liv på andra planeter, borde inte kunna förvanskas eller misshandlas till denna grad. Aniara har under åren antagit många olika format, delvis som musikal och enkla teateruppsättningar. 

Att en opera/teater inte kan installera rymdskepp, överdrivna ljuseffekter eller häftiga kulisser, är en sak. Men att en spelfilm kan se såhär bedrövlig ut trodde jag var en omöjlighet. För den som orkar – eller vågat, se de trailers som finns på Youtube till ’’episka mästerverk’’ som Snakes On A Train eller Transmorphers, alla producerade av lurendrejeri studion The Asylum, behöver inte besvära sig med ett biobesök för Aniara. 

En stor andel filmer har inte råd med effekter som kan mäta sig med de allra dyraste Hollywood filmerna, men med lite passion och framförallt kreativitet, så kan man skrapa ihop filmer som ser mer än respektabla ut. Förra årets indie snackis Upgrade, var en minimal men mycket välfjord film, filmmakarna lyckades där skapa en fullt trovärdig futuristisk stad. 

Aniaras trovärdighet försvinner däremot redan i dess första scen – då människans skickas upp till det massiva rymdskeppet. Vi har sett prov på usla specialeffekter genom åren, de kan vara alltifrån dåliga miljöer till plastiga karaktärer. Men inte ens det mest utmärglade amatörprojekt ser såhär livlösa och billiga ut. Aniaras visuella ’’kvalitéer’’ är så obefintliga att det är lättare att hitta bevis på att vampyrer och näcken faktiskt finns. 

Rymdskeppet toalett 

Och på insidan av detta ’’hypermoderna’’ rymdskepp så fortsätter misären. Trots att man inte specificerar vilket årtal filmen utspelar sig i, så kan jag inte för en sekund tro att en futuristisk superfarkost skulle vara identiskt med insidan på en Silja Line båt. Ja, ni läser rätt, hela interiören är en skamlig mix mellan korridorer från det mest usla budgethotell och någon gudsförgäten konferenshall. Och då en guidad tur tar oss runt rymdskeppet, så svär jag på att man använt sig av ingången till en av toaletterna på Mall Of Scandinavia… 

Någonstans där sätter jag de imaginära popcornen i halsen och börjar aggressivt sticka mig själv med anteckningspennan, detta för att övertyga mig själv att detta inte är en hemsk, hemsk mardröm. 

Tyvärr så vaknar jag inte, skräcken fortsätter i evigheter. Det vulgära utseendet får ögonen att vattnas som på en pollenallergiker under våren. 

Dramatik och poesi är menat att värma och skaka om vårt inre, omskakad blir man nog, men av helt fel anledning. Martinssons ursprungliga verk är i diktformat, där man beskriver den malande  vardagen på farkosten, en del av de mer poetiska stroferna har satts rakt in i filmen. Poesi eller verser kan bli ett effektivt komplement till rörliga bilder, men självfallet så hanteras detta så erbarmligt att de mest insiktsfulla reflektionerna känns som pretentiös pekoral som orsakar utslag. 

Skådespel ? 

Sedan kommer vi till själva skådespelet… Jag vet faktiskt inte hur detta skall analyseras eller bedömas. Som barn försökte vi iscensätta Peter Jacksons Sagan Om Ringen på rasterna. Att ens namnge det som agerande är en förolämpning mot hela skådespelaryrket, men då jag ser på Aniara, så börjar jag inse att dessa barnsliga utövningar närmast är skolexempel på professionellt skådespel, i alla fall i jämförelse med det vi får se prov på här. 

Det spelar ingen roll vem vi tittar närmare på, det finns inte en enda aktör som klarar sig levande ur detta. Och som slutkläm får vi en helt ohygglig orgie i sex där biopubliken får nöjet att spana in ett illrött manligt könsorgan… 

Och där sätter jag punkt, just då antar filmens uselhet en ny form som jag inte har orden för. Sverige har knappt två veckor in på det nya året gjort en av 2019 års sämsta filmer, gratulerar…    

Betyg 1/10