Jag står med mössan i handen, samt i skamvrån. Hur populistiskt det än må låta, så erkänner jag… Betyget till La La Land skall upp ett snäpp. Precis som konserter med de bästa av artister, är alltid kväll två den bättre. Detsamma gäller här.

La La Land är – som jag skrev i den tidigare recensionen, bitvis helt makalös. Här finns scener som sent kommer glömmas. De få invändningar som fanns, känns mindre stympande vid omgång två. Till och med Gosling är lite, lite lättare att svälja.

Men det är framförallt regissören Damien Chazelles känsla för detaljer som blir extra slående. Från alla små referenser i musiken, till de där diskreta men kraftfulla svängningarna i känslorna. Det är ständigt engagerande utan att kännas forcerat eller påtvingat. Ingeting krånglas till eller slarvas bort i berättandet.

Emma Stone är nästan värd en helt egen recension. Hon är en supernova. Självsäkerheten i kombination med helt hennes outtömliga energi, blandas samman till något klassiskt.

Soundtracket måste också berömmas, med sina fantastiska melodier och briljanta vinkningar, blir det bara bättre ju fler gånger jag lyssnar till det.

Återigen går det bara att upprepa ett ord… Wow…