Copyright Universal Pictures 2017

Det är lite mysigt, bitvis intressant och så har vi en Judi Dench som alltid levererar suveränt skådespel. Men bortom den där lite försynta ytan återfinns schabloner och ibland till och med ren rasism. Om det inte vore för Dench skarpa rolltolkning så hade betyget behövts tas ned rejält. 

Stephen Frears är lite som en brittisk Woody Allen, i alla fall då vi ser till produktionstakten. Frears verkar fullkomligt spotta ur sig filmer som alla bär gemensamt DNA. Det är väldigt brittiskt med torr humor och gärna en veteran i huvudrollen som Meryl Streep eller Helen Mirren. De har oftast en liten dramatisk ådra som är precis tillräcklig för att filmen skall kunna kännas lagom intelligent.

Precis som en engelsk frukost så vet man att vita bönor, korv och ägg kommer att ligga på tallriken. Sannerligen gott mellan varven men ganska tjatigt om det skulle vara det enda alternativet på menyn.

Copyright Universal Pictures 2017

Platta filmer 

Frears filmer lider definitivt av denna ensidighet. Det här lite tafatta sättet att göra filmen kändes redan av i The Queen från 2006 som fegt och trött. Den mycket hyllade Philomena (även den med Dench i huvudrollen) var så tillrättalagd och fånigt proper att jag snabbt började harkla mig för att få bort irritationen i halsen.

Florence Foster Jenkins var än mer platt och utvecklad för att Meryl Streep skulle kunna försvara sitt Oscarsrekord. Frears verkar ha någon fascination kring att porträttera mycket förmögna personer, gärna i maktpositioner. The Queen kan nog kategoriseras som en av de minst uppseendeväckande filmerna kring kungahuset i England, förutom det syrliga porträtter av Prins Philip så är det inte mycket att faktiskt höja ögonbrynen över.

Även nu tar man med sig denna snälla blick över monarkin, drottning Victoria framställs som en resonlig och för det mesta sympatisk person, detta trots att hon styrde över ett imperium som mer än gärna koloniserade och tog kontroll över stora delar av världen. Ett par gånger påpekas detta genom skådespelaren Adeel Akhtar – som får spela något så spännande som en kuli som skamset får sova på golvet och lyfta väskor.

Copyright Universal Pictures 2017

Pratglad försäljare 

Huvudpersonen Abdul Karim som blir en mentor och god vän till drottningen, framställs ofta naiv och påfrestande pratglad. Trots att Victoria bedömer honom som både intelligent och ärlig, så får vi i publiken aldrig riktigt se prov på detta. Abdul framstår som en jobbig gatuförsäljare som till varje pris måste prata in sig.

Det här ganska slapphänta sättet att porträttera filmens karaktärer går så långt att Frears inte verkar ha större problem att ge en helt galet överdriven version av Skottands befolkning. När Dench och hennes entourage drar upp till slottet Balmoral, är det första vi möts av en totalt försupen herre som spelar säckpipa och en annan som dansar likt en besatt.

Bara för att en film utspelar sig i en period där rasism och fördomar är normen, betyder inte att attityden och porträtten måste krypa in på dessa obehagliga spår.

Copyright Universal Pictures 2017

Alldeles för förutsägbart och bekant 

Annars är det mesta ganska förutsägbart, de dramatiska vändningarna och den som alltid stela brittiska humorn kan ses på flera mils avstånd. Allting är precis på kanten till sliskigt inställsamt.  Kostymer och foto är helt fantastiska – som alltid när britterna vill slå på stort.

Vad som gör Victoria & Abdul värd att faktiskt ta en titt på är självfallet Dame Judi Dench. Trots att hon flera gånger har gjort denna livströtta och syrliga monark, så är pondusen och rutinen helt makalös att beskåda. Dench pressar in humor, drama och enorm precision i sitt porträtt. Och tillskillnad mot Meryl Streep så känns framförandet aldrig hungrande efter uppmärksamhet.

Så trots det obehagliga synsättet på personer utanför den västerländska kulturen, en speltid som är alldeles för lång och ett nästan alltid förutsägbart manus, så är Judi Dench och hennes fantastiska porträtt tillräckligt för att faktiskt motivera till ett biobesök.

Betyg 5/10