Victoria & Abdul Recension 

Victoria and Abdul

Copyright Universal Pictures 2017

Det är lite mysigt, bitvis intressant och så har vi en Judi Dench som alltid levererar suveränt skådespel. Men bortom den där lite försynta ytan återfinns schabloner och ibland till och med ren rasism. Om det inte vore för Dench skarpa rolltolkning så hade betyget behövts tas ned rejält. 

Stephen Frears är lite som en brittisk Woody Allen, i alla fall då vi ser till produktionstakten. Frears verkar fullkomligt spotta ur sig filmer som alla bär gemensamt DNA. Det är väldigt brittiskt med torr humor och gärna en veteran i huvudrollen som Meryl Streep eller Helen Mirren. De har oftast en liten dramatisk ådra som är precis tillräcklig för att filmen skall kunna kännas lagom intelligent.

Precis som en engelsk frukost så vet man att vita bönor, korv och ägg kommer att ligga på tallriken. Sannerligen gott mellan varven men ganska tjatigt om det skulle vara det enda alternativet på menyn.

Victoria And Abdul

Copyright Universal Pictures 2017

Platta filmer 

Frears filmer lider definitivt av denna ensidighet. Det här lite tafatta sättet att göra filmen kändes redan av i The Queen från 2006 som fegt och trött. Den mycket hyllade Philomena (även den med Dench i huvudrollen) var så tillrättalagd och fånigt proper att jag snabbt började harkla mig för att få bort irritationen i halsen.

Florence Foster Jenkins var än mer platt och utvecklad för att Meryl Streep skulle kunna försvara sitt Oscarsrekord. Frears verkar ha någon fascination kring att porträttera mycket förmögna personer, gärna i maktpositioner. The Queen kan nog kategoriseras som en av de minst uppseendeväckande filmerna kring kungahuset i England, förutom det syrliga porträtter av Prins Philip så är det inte mycket att faktiskt höja ögonbrynen över.

Även nu tar man med sig denna snälla blick över monarkin, drottning Victoria framställs som en resonlig och för det mesta sympatisk person, detta trots att hon styrde över ett imperium som mer än gärna koloniserade och tog kontroll över stora delar av världen. Ett par gånger påpekas detta genom skådespelaren Adeel Akhtar – som får spela något så spännande som en kuli som skamset får sova på golvet och lyfta väskor.

Victoria and Abdul

Copyright Universal Pictures 2017

Pratglad försäljare 

Huvudpersonen Abdul Karim som blir en mentor och god vän till drottningen, framställs ofta naiv och påfrestande pratglad. Trots att Victoria bedömer honom som både intelligent och ärlig, så får vi i publiken aldrig riktigt se prov på detta. Abdul framstår som en jobbig gatuförsäljare som till varje pris måste prata in sig.

Det här ganska slapphänta sättet att porträttera filmens karaktärer går så långt att Frears inte verkar ha större problem att ge en helt galet överdriven version av Skottands befolkning. När Dench och hennes entourage drar upp till slottet Balmoral, är det första vi möts av en totalt försupen herre som spelar säckpipa och en annan som dansar likt en besatt.

Bara för att en film utspelar sig i en period där rasism och fördomar är normen, betyder inte att attityden och porträtten måste krypa in på dessa obehagliga spår.

Victoria and Abdul

Copyright Universal Pictures 2017

Alldeles för förutsägbart och bekant 

Annars är det mesta ganska förutsägbart, de dramatiska vändningarna och den som alltid stela brittiska humorn kan ses på flera mils avstånd. Allting är precis på kanten till sliskigt inställsamt.  Kostymer och foto är helt fantastiska – som alltid när britterna vill slå på stort.

Vad som gör Victoria & Abdul värd att faktiskt ta en titt på är självfallet Dame Judi Dench. Trots att hon flera gånger har gjort denna livströtta och syrliga monark, så är pondusen och rutinen helt makalös att beskåda. Dench pressar in humor, drama och enorm precision i sitt porträtt. Och tillskillnad mot Meryl Streep så känns framförandet aldrig hungrande efter uppmärksamhet.

Så trots det obehagliga synsättet på personer utanför den västerländska kulturen, en speltid som är alldeles för lång och ett nästan alltid förutsägbart manus, så är Judi Dench och hennes fantastiska porträtt tillräckligt för att faktiskt motivera till ett biobesök.

Betyg 5/10   

Kong Skull Island Recension

037

En både innehållslös och flera gånger frustrerande tråkig historia, som inte ens underhåller i sina mest högljudda stunder. 

Efter tjugo minuter in i filmen ställer säkerligen många i publiken frågan; vad är poängen ?

På samtliga fronter misslyckas Kong Skull Island med de mest grundläggande ingredienserna för en film i genren actionäventyr.

För den actionhungrande bjuds det i bästa fall på ett segt knäckebröd med lite margarin som pålägg. För de yngsta och mindre luttrade, är filmens våld för obehagligt för att kunna avnjutas som en vass äventyrsfilm för familjen.

Genomgående känns det lika ogenomtänkt som då världens mest välkända apa, klättrade upp på tvillingtornen istället för Empire State Building, i den utskällda nyversionen från 1976.

Tappar bort hjärtat 

När Peter Jackson för över tio år sedan visade upp sin nyversion av King Kong, var åsikterna blandade. Kritiker pekade på att filmen var minst en timme för lång, och att Jackson gjort en höna av en fjäder.

Men för all syrlig kritik, så lyckades i alla fall Jackson med ett par essentiella grunder. Minnesvärda och empatiska karaktärer, med starka aktörer i Naomi Watts, Jack Black och en helt skogstokig Andy Serkis som köksmästare.

Hjärtat som Jackson visade upp gjorde de tre timmarna otroligt smärtfria. Allt detta har ignorerats för Kong Skull Island.

Ett evigt dunkande 

Vad som återstår är ett oändligt dunkande och mullrande, som inte lyckas registrera på någon mätare, speciellt inte emotionellt – en grundsten som alltid drivit filmer med karaktären King Kong ända sedan den första filmen från 1933.

Nu skall man givetvis inte jämföra Skull Island med någon av de tidigare versionerna. Intentionen är inte att skapa ännu en nytolkning. Men Jordan Vogt Roberts som står för regin, verkar också ha bortsett från faktumet, att en solid film bör ha något som kan beskrivas som puls eller struktur.

Många av scenerna som är menade att få oss att tappa hakan, faller framstupa rakt ned i rännstenen – som en överförfriskad b-kändis i skvallertidningarna. Mycket till följd av  platta av specialeffekter. Trots att filmens introduktion visar upp en plastig men fysisk produktion, slängs detta ut genom fönstret i och med entrén till den exotiska terrorn som utgör Skull Island.

Men innan vi ens når dit, så måste en helt bottenlöst tråkig introduktion pröva tittaren. Där en måttligt road John Goodman får stå för enormt lång och menlös exposition.

Infantil estetik 

Inte en enda gång förmedlas genuin spänning eller skräck. Med sina kraftigt mättade färger och maniska beroende av dåliga visuella trix, är det sannerligen ingen resa i första klass.

Det påminner i värsta fall om då Zack Snyder går loss med sin visuella nervgas i filmer som 300 eller Watchmen, och det inte menat som något positivt. I sina absolut sämsta stunder får jag känslan av att jag tittar på Jurassic Park 3, ett omdöme som säger det mesta.

Trots att Kong är större än någonsin, så förmedlar filmen inget handfast perspektiv som får oss att hisna åt skalan.

Roberts verkar också ha stora aspirationer som tar sig ut i scener som vill frammana Apocalypse Now, Predator och Avatar. Men goda intentioner hjälper inte när framförandet blir lika falskt som Meryl Streeps sång i Florence Foster Jenkins.

Och om man nu skall likna filmen vid något slags rovdjur som ståtligt jagar sitt byte, eller något som helst animaliskt – så är Kong Skull Island bäst jämförd med en fet duva på Sergels Torg som ointresserat tuggar i sig smulor.

Slentrian och åter slentrian 

För det mesta är det sömnig slentrian på alla fronter. Designen för monster och miljö känns lika spännande som en kanelbulle med svart kaffe på det lokala caféet. Det hjälps inte heller av en berättarstruktur som ofta är förvirrande och helt omöjlig att följa, med ett stressat hoppande mellan karaktärer som i sin tur inte går att särskilja från varandra.

Trots starka karaktärsskådespelare i Tom Hiddleston och Samuel L. Jackson, så är personerna de ombedes porträttera så intetsägande och platta att de lika gärna kunde stått som en anspråkslös kuliss. Den hyllade Brie Larson – gör ingenting för att lyfta min stora skepsis mot hennes minst sagt bristande skådespel. Larson verkar enbart kunna stirra förvirrat in i kameran för att sedan öppna eller stänga munnen. Förglöm allt vad personkemi heter, den aspekten är komplett stelopererad.

Samtliga porträtt är lika attraktiva som snö på midsommarafton.

Kong Skull Island är intetsägande och berövad från någon som helst personlighet. Något som inte har en chans mot en konkurrens som erbjuder samtliga beståndsdelar i lyxförpackning.

Betyg: 2/10 

Fråga: Kommer Larson verkligen kunna göra en bra Captain Marvel ?