The Post Recension 

005

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

När vi får se journalister som kämpar mot deadlines och omöjliga odds så är The Post gastkramande. Men så fort vi går in i finrummet med Tom Hanks och Meryl Streep så sänks nivån till förvånansvärt låga nivåer. 

Steven Spielberg har de senaste åren hållit en förvånansvärt hög produktionstakt. Under början av 2000-talet så verkade Spielberg åtminstone åta sig en och annan paus mellan sina regissörsåtagande, men de senaste åren så verkar världens mest kända regissör komma ikapp  Woody Allen genom att försöka producera så mycket som möjligt så snabbt det bara går. The Post har spelats in i en rasande fart, Spelberg spelade in hela filmen samtidigt som hans mer ambitiösa projekt Ready Player One var under postproduktion.

Den här metodiken har Spielberg använt förut och resultatet har varit som att slänga ett mynt i luften. Ena sidan har inneburit starka och kraftfulla filmer som München och senast Bridge Of Spies  – båda filmer som bygger på historiska händelser. Det andra utfallet har inte varit lika roande. Där finner vi oftast de större och rejält undermåliga produktionerna som War Horse och The BFG, filmer som jag helst vill sudda ut ur minnet.

0032

Paperback Writer 

The Post blir resultatet då detta mynt ställer sig på kant och inte vill ge ett  otvetydigt resultat. Vissa delar av den politiska/journalistiska thrillern är både snygga och gastkramande, samtidigt är filmens två huvudpersonen enbart dåliga skisser och  filmen dras med att kännas osäker.

Att Spielberg gör en film om tidningen Washington Post och dess två mest kända anställda – chefredaktören Ben Bradlee och ägaren Katharine Graham, är något skrattframkallande då han för några år sedan – som många andra, gav en rejäl känga åt serietidningsfilmer och att de skulle gå samma öde till mötes som western genren. När nu Spielberg gör en film som ligger väldigt nära filmklassikern Alla Presidentens Män kan man fråga sig vem bristen på nya idéer verkligen har drabbat ?

Bortsett får den lilla kängan så är ämnen som tryckfrihet och politisk vanmakt alltid lika fascinerande, främst i dagsläget. The Post fokuserar inte på Watergate skandalen utan på den mörkläggning som innebar att undanhålla dokument kring Vietnamkriget, den så kallade Pentagon dokumenten.

Dessa två händelser ligger farligt nära varandra i tiden – ca. ett år, och den lite tramsiga sidan hos mig börjar fantisera kring att man kanske skall nyttja digitala specialeffekter och låta Robert Redford och Dustin Hoffman vandra in i en snabb cameo, föryngrade av digitalteknik.

004

Yesterday’s Paper 

The Post’s absoluta höjdpunkt är tillfällena då Spielberg skapar spänning genom att visa upp journalistisk vardag. Bara att följa en tidningspress eller ett telefonsamtal blir mer spännande och svettigt än flera skrikiga dussin thrillers. Sättet filmen skildrar redaktionsarbetet är fantastiskt, så fort ’’fotfolket’’ är i rörelse så fullständigt pulserar filmen av intensitet. Trots flertalet kända ansikten – specifikt Breaking Bad aktörerna Bob Odenkirk och Jesse Pelmons, så känns det förhållandevis trovärdigt.

Om Spielberg valt att fortsätta på den här vägen så hade The Post utan problem kvalificerat för de riktigt höga betygen. Men om det delarna som tar sin plats på arbetsplatsen är engagerande så är den andra halvan med Meryl Streep och Tom Hanks raka motsatsen och agerar som sömnmedicin.

Streep är lika äregirig och självupptagen som alltid då hon är på jakt att återigen sätta rekord i antalet Oscarsnomineringar. Hennes porträtt av Graham är närmast omöjlig att relatera till om vi ser på till den faktiska förlagan. Katherine Graham levde under flera år under psykologisk vanmakt  under sin make Philip, en enligt uppgift psykotisk sadist som mer än gärna förtryckte sin hustru. Graham själv beskrivs i boken Snowball av Alice Schroeder som bräcklig, ibland aggressiv och ytterst gåtfull. Streeps porträtt är mer likt en klämkäk gumma som serverar kaffe på ett litet café med ett leende på läpparna. Grahams intensitet framkommer aldrig och de mer mörka aspekterna av hennes liv sorterar man bort helt och hållet.

Tom Hanks klarar sig inte mycket bättre som den tuffe och burduse chefredaktören Ben Bradlee. Hanks känns ansträngd och krystad, den livsviktiga kemin mellan honom och Streep är också helt obefintlig. De delar som helt och hållet ägnas åt huvudpersonerna och deras karaktärsutveckling är ett platt fall, filmen stagnerar och blir snabbt malande.

Andra centrala karaktärer som Sarah Paulson som Bradlees hustru fyller en väldigt liten och menlös funktion som i slutänden förstärker intrycket att filmens karaktärer är tvådimensionella.

0022

Writing’s On The Wall 

Än mer ironiskt blir det då man i en scen retsamt tar upp konceptet om predikningar. The Post har inga som helst problem att på ganska övertydligt sätt försöka belysa vikten av en fri press och en transparent stadsapparat. Om det inte vore för att dessa ämnen just nu känns viktigare än någonsin, så hade man kunnat kalla filmens moralkaka för en smärre katastrof, det känns som om jag hamlat på en riktigt tafflig lektion från grundskolan om moral och etik.

Slutet känns också abrupt och jag kan inte undkomma känslan att Spielberg verkar behandla filmen som lite av en bagatell, ett slags hobbyprojekt som man sätter ihop med ena handen i fickan.

The Post åker ständigt någon sorts berg och dalbana mellan varje scen, scenerna på redaktionsgolvet är närmast superba, sekvenserna med Hanks och Streep känns filmad teater – dålig sådan.

Om Spielberg hade låtit The Post vara mer komplex med längre speltid och mer mångbottnad så hade han kunnat cementera sin roll som en modern och säker historieberättare om USA. Istället blir en torr slutprodukt som bara bitvis visar upp sina vassa huggtänder.

Betyg 6/10   

Wonder Wheel Recension

kate-winslet-wonder-wheel

All images copyright and courtesy of Scanbox Entertainment

Inte ens en delvis inspirerad Kate Winslet får liv i denna sega och virriga berättelse. 

Woody Allen fortsätter sin närmast omänskliga produktionshastighet, från att ha rest runt i Europa och även den amerikanska västkusten så återvänder han nu till ett sommar New York och specifikt Brooklyn. Allens tydliga förkärlek för sin hemstad får det inledningsvis att kännas tryggt och bekvämt, men när väl storyn drar igång på allvar så blir det tydligt att tanken står tom och att Wonder Wheel bara blir ännu ett stort menlöst mellanrum i Allens långa historik som regissör.

Filmerna som Allen regisserat de senaste åren har varit som en svenskt sommarväder. Ibland soliga och varma paradis, i värsta fall regniga och fullkomligt bedrövliga. Match Point som fyller tolv år i år (2017) blev en påminnelse om att Allen fortfarande var vital nog att göra en film som trots bekant innehåll kunde vara både vass och rejält obehaglig. Kvalitetsskillnaden på ’’efterföljarna’’ har ofta varit varierande.

Ljuspunkterna har till största delen bestått i enskilda insatser från skådespelare som Penelope Cruz. Inte ens den hyllade Midnatt I Paris inspirerade till några extatiska applåder från mitt eget håll.

wonder-wheel-4-1600x900-c-default

Live from New York it’s… 

Wonder Wheel hör till en av Allens mer allvarliga och mörka filmer. Trots en hel del neurotiska gräl och en och annan rakbladsvass replik så är det en ganska miserabel och tragisk berättelse som vi får se. Man kan dra vissa likheter med vår egen Roy Andersson där erbarmliga människor hamlat i en ond cirkel där deras självbevarelsedrift bara består i moraliskt dubiösa livsbeslut.

Men det finns ingeting i Wonder Wheel som är särskilt märkvärdigt. Precis som alltid då Allen inte är i toppform så känns manuset och engagemanget lite sömnigt och forcerat. Den fruktansvärt intensiva takten som Allen avverkar filmer i känns helt absurd, flera bra idéer och historier får falla offer för stressen och ihärdigheten att slå något slags rekord i flest antal filmer på kortast tid.

Flera element och inslg i Wonder Wheel förtjänar bättre än den här slutprodukten, precis som i Café Society verkar Allen fascineras av klassiska filmgangsters. Och sett till den filmen så är detta en klart mer kompetent film, att bli skonad från Kristen Stewarts kriminellt usla skådespel är värt en liten eloge bara det. Och det förekommer ett helt fantastiskt litet fiktivt gangster påskägg.

wonder-wheel-trailer

Wonder Woman

Beklagligt nog så förbättrar inte det de redan tama och slarviga förutsättningarna. Det här är Allen då han är som mest ofokuserad och vårdslös. Det överläggande berättandet får drivas av en som alltid platt Justin Timberlake, Allens ihärdighet kring dessa publikfriande inslag – Stewart i Café Society eller Louis C.K i Blue Jasmine, känns enbart närvarande för att bidra till en krystad känsla av trendighet.

Vad som ger filmen någon som helst relevans är Kate Winslet. Efter alla dessa år har Allen äntligen lyckats fått samarbeta med en av världens bästa skådespelerskor. Winslets filmer har de senaste åren liknat Allens på så sätt att det växlat mellan mördande trista och måttligt intressanta.

Inte sedan Winslet samarbetade med Roman Polanski har hon varit såhär pigg och energisk. När hon först gör entré så har hon redan vunnit hela striden, detta utan att avfyra ett enda gigantiskt emotionellt vapen, blicken och hela hennes fantastiska utstrålning är helt makalös att se. Det verkar som att det brittiska monstret är på väg att skapa ännu en klassisk insats.

WA16_D06_0047.ARW

Waiting For The Miracle 

Tyvärr går väldigt mycket fel efter denna andlöst häftiga introduktion. Istället för att nyttja detta skådespelarunder så pressar Woody Allen in scener med Justin Timberlake där han leker Baywatch, den fantastiska möjligheten att låta Winslet driva filmen tas ifrån henne då den – i jämförelse bleka ensemblen får ta alldeles för stor plats.

Till och med när Winslet verkligen tar i från tårna så är det som att försöka lyssna till en bra och karismatisk talare som försöker förespråka mitt under en pågående Heavy Metal konsert. Hennes skådespel dränks i en berättelse som stapplar fram.

Bristen på någon underfundig humor gör odet hela ganska stelt. Manuset är för återhållsamt men ändå excentriskt, scenerna som skall vara dramatiska blir bara ångor. Det blir varken hackat eller malet. Mitt intresse har helt och hållit försvunnit då vi når klimax.

Trots filmvärldens kanske mest skarpsinniga aktör och en regissör och manusförfattare som kan leverera stordåd så blir Wonder Wheel bara ett trist utkast för något som kunde ha blivit klassiskt.

Betyg 4/10 

Victoria & Abdul Recension 

Victoria and Abdul

Copyright Universal Pictures 2017

Det är lite mysigt, bitvis intressant och så har vi en Judi Dench som alltid levererar suveränt skådespel. Men bortom den där lite försynta ytan återfinns schabloner och ibland till och med ren rasism. Om det inte vore för Dench skarpa rolltolkning så hade betyget behövts tas ned rejält. 

Stephen Frears är lite som en brittisk Woody Allen, i alla fall då vi ser till produktionstakten. Frears verkar fullkomligt spotta ur sig filmer som alla bär gemensamt DNA. Det är väldigt brittiskt med torr humor och gärna en veteran i huvudrollen som Meryl Streep eller Helen Mirren. De har oftast en liten dramatisk ådra som är precis tillräcklig för att filmen skall kunna kännas lagom intelligent.

Precis som en engelsk frukost så vet man att vita bönor, korv och ägg kommer att ligga på tallriken. Sannerligen gott mellan varven men ganska tjatigt om det skulle vara det enda alternativet på menyn.

Victoria And Abdul

Copyright Universal Pictures 2017

Platta filmer 

Frears filmer lider definitivt av denna ensidighet. Det här lite tafatta sättet att göra filmen kändes redan av i The Queen från 2006 som fegt och trött. Den mycket hyllade Philomena (även den med Dench i huvudrollen) var så tillrättalagd och fånigt proper att jag snabbt började harkla mig för att få bort irritationen i halsen.

Florence Foster Jenkins var än mer platt och utvecklad för att Meryl Streep skulle kunna försvara sitt Oscarsrekord. Frears verkar ha någon fascination kring att porträttera mycket förmögna personer, gärna i maktpositioner. The Queen kan nog kategoriseras som en av de minst uppseendeväckande filmerna kring kungahuset i England, förutom det syrliga porträtter av Prins Philip så är det inte mycket att faktiskt höja ögonbrynen över.

Även nu tar man med sig denna snälla blick över monarkin, drottning Victoria framställs som en resonlig och för det mesta sympatisk person, detta trots att hon styrde över ett imperium som mer än gärna koloniserade och tog kontroll över stora delar av världen. Ett par gånger påpekas detta genom skådespelaren Adeel Akhtar – som får spela något så spännande som en kuli som skamset får sova på golvet och lyfta väskor.

Victoria and Abdul

Copyright Universal Pictures 2017

Pratglad försäljare 

Huvudpersonen Abdul Karim som blir en mentor och god vän till drottningen, framställs ofta naiv och påfrestande pratglad. Trots att Victoria bedömer honom som både intelligent och ärlig, så får vi i publiken aldrig riktigt se prov på detta. Abdul framstår som en jobbig gatuförsäljare som till varje pris måste prata in sig.

Det här ganska slapphänta sättet att porträttera filmens karaktärer går så långt att Frears inte verkar ha större problem att ge en helt galet överdriven version av Skottands befolkning. När Dench och hennes entourage drar upp till slottet Balmoral, är det första vi möts av en totalt försupen herre som spelar säckpipa och en annan som dansar likt en besatt.

Bara för att en film utspelar sig i en period där rasism och fördomar är normen, betyder inte att attityden och porträtten måste krypa in på dessa obehagliga spår.

Victoria and Abdul

Copyright Universal Pictures 2017

Alldeles för förutsägbart och bekant 

Annars är det mesta ganska förutsägbart, de dramatiska vändningarna och den som alltid stela brittiska humorn kan ses på flera mils avstånd. Allting är precis på kanten till sliskigt inställsamt.  Kostymer och foto är helt fantastiska – som alltid när britterna vill slå på stort.

Vad som gör Victoria & Abdul värd att faktiskt ta en titt på är självfallet Dame Judi Dench. Trots att hon flera gånger har gjort denna livströtta och syrliga monark, så är pondusen och rutinen helt makalös att beskåda. Dench pressar in humor, drama och enorm precision i sitt porträtt. Och tillskillnad mot Meryl Streep så känns framförandet aldrig hungrande efter uppmärksamhet.

Så trots det obehagliga synsättet på personer utanför den västerländska kulturen, en speltid som är alldeles för lång och ett nästan alltid förutsägbart manus, så är Judi Dench och hennes fantastiska porträtt tillräckligt för att faktiskt motivera till ett biobesök.

Betyg 5/10