Med lite mer krut och energi så hade detta kunnat bli en riktigt obehaglig och träffsäker historia om nutidens mest ihåliga fascinationer.

För att vara en film som handlar om livets mest ytliga och ihåliga ting, så är Ingrid Goes West en förvånansvärt engagerande och delvis berörande historia där några av mänsklighetens mest ihåliga och menlösa sidor visas upp.

Filmerna om socialmedia har blivit många, efter David Finchers mästerliga The Social Network så har ett flertal spirituella efterföljare dykt upp. Det har varit allt ifrån dokumentärer till fiktiva berättelser. Förra årets Nerve med Emma Roberts i huvudrollen må ha varit en genomusel film, men tankeställaren kring desperationen efter samhörighet och längtan efter gemenskap var en god sådan.

Ingrid Goes West följer i samma spår då den utforskar isolering och dess katastrofala effekter på personer i samhället. I en värld där mycket av vår sociala interaktion förvandlats till en besatthet med uppmärksamhet och intetsägande digitala valörer för någon sorts kollektiv populäritet, så blir den här mörka historien oväntat medryckande.

Aubrey Plaza i huvudrollen som den psykiskt sjuka Ingrid gör ett mycket starkt porträtt av en deprimerad och flera gånger tragisk människa som söker efter en identitet i pretentioner och falsk gemenskap. Regissören Matt Spicer har fångat rädslan i det sociala grupptryck. Situationen där man tappar kontrollen över sig själv och enbart dras med av en våg av inställsamhet och medgivande hyckleri är ytterst fascinerande och flera gånger olustig och det på bästa sätt.

Spicer bygger upp en sorts fartblindhet där Plaza förlorar sig själv och slutar se verkligheten och filtrerar bort allt som inte kan förbättra hennes digitala person. Den här utsattheten i kombination med egoismen gör huvudpersonen empatisk men samtidigt djupt sorglig.

Den blir en ständig nedförsbacke där karaktärsgalleriet allt går djupare ned i total ödeläggelse. Det blir träffsäkert då vi ser ut på en värld som mer än gärna sopar saker och ting under mattan för att konstant visa upp en fabricerad fasad.

Men även om alla dessa teman och tankegångar är fascinerande så faller filmen på att känns lite för tillrättalagd och enkelspårig. De spänningsmoment som skall föra filmen vidare efter första halvan faller på att kännas förutsägbara. Jag hade också föredragit en större final där man verkligen tog ut svängarna på ett mer maniskt och kanske överdrivet sätt. Man snubblar på målsnöret för att verkligen lämna ett bestående intryck, det stannar vid att vara intressant men aldrig utomordentligt.

Betyg 6/10