The Hummingbird Project Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Bagatellartad men underhållande och välspelad thriller i finansmiljö. 

Finansvärlden fortsätter att vara en ypperlig plattform för filmformatet. Aktiemanipulation, girighet och bullriga ledarfigurer – Michael Douglas Gordon Gekko, fungerar lika bra som salt på på valfri maträtt. 

Det finns gott om dramatiskt stoff inom denna dekadenta värld, men kvalitén på filmerna om Wall Street och dess diverse påhitt genom åren, har följt samma formkurva som Ericssons aktie. Oliver Stones klassiker – med sina färggranna hängslen och forntida ”mobiltelefoner” har blivit till en kollektiv generalisering då man slår samman finans och film. 

Mer moderna exempel, som Margin Call, må ha tonat ned på antalet demoniska monologer om girighet och heroisk kapitalism, men den moraliska kärnan – där burdusa och egoistiska män styr miljardbolag, där det enda syftet är vinst, är densamma som Stone gav oss för trettio år sedan. 

På senare tid har författare som Michael Lewis – och även Thomas Harris, börjat fascinera sig mer för tekniken bakom handeln av diverse tillgångar. Tiden då affärer och avtal gjordes upp på ett börsgolv i Manhattan är numera bara symboliskt. Dagens handel – på finansmarknaderna, sköts av trimmade datorer vars algoritmer och inprogrammerade sekvenser, kan köpa och sälja tillgångar på millisekunder. 

Och i denna kapprustning av finansiell teknologi hittar The Hummingbird Project sin berättelse. Det är inte längre välklädda och snofsigt friserade börsmäklare som står i centrum, istället är det asociala och tillbakadragna tekniska snillen som dominerar finansmarknaderna. 

Genom att flytta fokuset från den dekadenta eliten, så hamlar vi istället hos mer ’’jordnära’’ personer som inte – tillfullo, har slukats av förhoppningen att bli den moderna kung Midas. 

Jesse Eisenberg ser till en början ut att kopiera sin mest kända insats – från The Social Network, återigen är det en udda, socialt bisarr och överaktiv karaktär som Eisenberg ger liv åt. Känslan för autopilot blir snart påtaglig, men snart så öppnar Eisenberg upp och ger sin karaktär mer mänskliga attribut. 

Solitt karaktärsgalleri 

Där det var fullkomligt omöjligt att känna ett uns empati för Shia La Beoufs bortskämda och griniga huvudperson från Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, så är både Eisenberg och Alexander Skarsgård lätta att – åtminstone, intressera sig för.

Skarsgårds karaktär drivs av att hitta lösningar på matematiska problem, medan Eisenberg är den mer utåtriktade och målmedvetna utav dem. Likheterna med Rain Man är ofrånkomliga, där två människor med vitt skilda personligheter och motiv möts. Och så pass drabbande – eller minnesvärd, är inte The Hummingbird Project, men dynamiken mellan de båda huvudpersonerna gör filmen mer solid än den initialt verkar vara.  Den ömsesidigt varma relationen mellan de båda är solid, och Eisenberg – i synnerhet, får ett antal riktigt starka scener som visar upp en kraft och intensitet som överraskar. 

Att man undviker att dyka ned i den ofrånkomliga dekadensen – som finanssektorn ofta associeras med, känns som en frisk fläkt. Förutom denna dugliga duo så är det rent fantastiskt att Michael Mando – vars mest berömda roll var som den psykotiske piraten Vaas från TV-spelet Far Cry 3, verkar fått en rätt duglig karriär inom filmindustrin.   

Oväntad spänning i en film om ett byggarbete 

Motiven för bygget av den jättelika fiberkabeln må inte vara fullt hederliga, men det finns en välbehövlig balans av ont och gott i de två kusinerans personlighet, vilket gör filmen intressant på ett emotionellt plan. Mer spänning blir det då filmen influeras av vassa politiska thrillers. Själva byggnationen av höghastighets fibern är oväntat medryckande och Kim Nguyen – som regisserar, skall ha en viss eloge för att göra något så omärkvärdigt som ett bygge, till solid underhållning på film. 

Bortsett från ett tafatt slut och en Salma Hayek som gör sig till åtlöje – i en överspelad och uselt skriven roll, så är The Hummingbird Project fullt godtagbar som en stund underhållning. 

Betyg 6/10    

Searching Recension 

0021

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Intressant koncept blir tillslut långsökt och ensidigt. Bitvis intressant men på det hela väldigt meningslös.   

Det här är inte en fullständig film, det är ett experimentellt koncept. Genomförandet är betydligt mer genomtänkt än många andra filmer som bara utformas efter en gimmick. The Social Network kan ses som den inledande faktorn för filmer som handlar om social media. Man får inte glömma bort att den filmen egentligen har väldigt lite att göra med Facebook som verktyg i samhället, det är ett välskrivet och rafflande drama som får näring av regissören David Fincher och manusförfattaren Aaron Sorkin, Facebook är enbart en katalysator för berättelsen.  

Searching bygger hela sin presentationen på informationsteknologin och dess många gestalter. Det hemska begreppet ’’found footage’’ är förmodligen det bästa sättet att beskriva själva berättarknepen, sekvenserna sker i realtid med väldigt lite redigering. Men det finns en twist på det hela, istället för skakiga videofilmer så upplevs hela Searching som om att biopubliken satt framför sin eget virtuella skrivbord. Söktermer, musklick och kopierade filer spelar minst lika stor roll som dialogen. Och på den punkten utför regissören Aneesh Chaganty hela konceptet väldigt väl, det är oväntat spännande och medryckande, där andra filmer lägger pussel genom att karaktärer får återge lösningarna, så är detta som att befinna sig mitt händelsernas centrum. 

Chaganty undviker också att allt för tydligt använda sig av en moralisk pekpinne, de skrämmande avarterna som internet inneburit hanteras helt neutralt. Man fångar det totala vansinnet i personlig överexploatering, där människor – utan hämningar, lägger ut hela sina liv på internet. Då all form av social media idag skapar förstasidor i tidningarna, så känns Searching väldigt obehaglig, det finns något hotfullt genom hela filmen som lämnar en väldigt bitter eftersmak, och det är något positivt i det här fallet. 

Men filmer som till största del är gimmicks håller sällan ihop, Searching är som mest intressant i början, man är till och med så fräck att man tar viss inspiration från Pixar klassikern Upp och dess legendariska introduktion. Sedan så är tricksen och överraskningarna slut, diskretion saknas helt, med det åsyftas hur klumpigt och oförsiktigt man behandlar filmens mest centrala aspekt – mysteriet. John Cho är den enda aktören som inte spelar över, hans skådespelarpartners befinner sig någonstans mellan obekvämt stela eller pinsamt överspelande. Till och med Cho dras ned efter ett tag, manuset tvingar honom till ett par episoder som helt och hållet förstör illusionen av att detta skall vara någorlunda realistiskt. 

Och då vi ändå talar om trovärdighet så är filmens övergripande logik så perforerad att man kan mista det hela för en basketkorg. Searching lyckas delvis genomföra sin gimmick, men det räcker inte för att fylla ut drygt 100 minuter, om man hade sett över felen och nöjt sig med en enklare men robustare berättelse så hade vi kunnat få en kultklassiker, nu får vi en film som i slutändan enbart lämnar tittaren förvirrad och frustrerad. 

Betyg 4/10 

Molly’s Game Recension 

010

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

140 minuter av självömkan och excesser i hasardspel, knark och glorifiering av samhällets mest imbecilla.  

Aaron Sorkin är en av vår tids mest inflytelserika manusförfattare. När Sorkin står som avsändare får ett manus så vet man att det väntar besinningslöst rapp dialog och en story som har stark bäring i det nuvarande samhället. The Social Network blev en kultklassiker genom sitt manus och fantastiska tempo, det är en av David Finchers största stunder och tillsammans med Sorkin så gjorde de båda film som utan tvekan förtjänar att bära tituleringen mästerverk.

The Social Network ledde till Sorkins första Oscar för bästa manus, jag minns de hoppfulla förväntningarna på vad tacktalet skulle innehålla. Det visade sig vara ett erbarmligt skräptal som knappt gick att urskilja från det sedvanliga struntpratet som vi bombarderas med varje år i slutet av februari eller början av mars. Luften verkade ha gått ur Sorkin och mycket av hans följande projekt blev ointressanta. TV-serien The Newsroom var tänkt att bli ett flaggskepp för HBO, den tog slut efter tre säsonger och har nu försvunnit som Coca Cola uppföljaren New Coke. Sedan anförtroddes Sorkin med att adaptera Walter Isacssons bok om Apple-grundaren Steve Jobs. Det kändes som ett självklart val, men det var också lite typsikt att Sorkin ännu en gång försökte sig på att upprepa framgångarna från The Social Network, inte helt olikt hur Martin Scorsese mer eller mindre kopierade sin Goodfellas då han gjorde Casino.

Steve Jobs är en beklaglig film som hör hemma på någon riktigt obskyr och desperat TV-kanal. Michael Fassbender känns felplacerad och inte ens dialogen bjöd på några klassiska replikskiften.

0013

Roll Of The Dice 

Nu tar Sorkin och debuterar som regissör och inkonsekvensen från hans senaste projekt fortsätter att spöka här. I en tempofylld och stöddig start ser det visserligen ut som om Sorkin bara vill ha lite roligt, det är cyniskt och fyllt med svordomar som avfyras i rasande fart. Jessica Chastain inspirerar för första gången till mer än en gäspning och de förfärliga mansgrisarna som utgör de flesta manliga karaktärer känns som perfekta antagonister i en post #metoo – värld. Det ser ut att bli 140 minuter av intellektuell och skarpsinnig underhållning, varken mer eller mindre. Men på vägen tappar Sorkin greppet och koncentrerar sig mest på att få oss i publiken att sympatisera med dekadenta snorungar som nonchalerar samhället.

Huvudpersonen Molly Bloom porträtteras som ett offer, en klipsk kvinna som enbart tjänar pengar genom att vara lite smartare än konkurrensen. Sorkin verkar nästa beundra det överflöd av knark och pengar som forsar in. Det är provocerade att Sorkin väljer att sätta Bloom i ett ljus som får henne att verka som en god entreprenör som bär med sig något snedvridet rättspatos. Dallas Buyers Club visade upp en person som verkade utanför lagen, men det i en verksamhet som i flera fall hjälpte människor som led av AIDS. Molly Bloom arrangerar hasardspels kvällar med kändisar som dricker vodka och sprit för tusentals dollar. Det finns inget ädelt eller ridderligt över den här verksamheten överhuvudtaget.

Jag sätter då mitt hopp till att Sorkin vill överösa oss med excesser av knark, sex och sedan konsekvenserna som följer av denna destruktiva livsstil. Det sker aldrig…

0051

’’Let the games begin…’’ 

Blooms drogmissbruk framställs som en halsbränna, hela argumentet blir att hennes aktiviteter inte är i paritet med grövre kriminalitet. Det är som att försöka rättfärdiga sin egen fortkörning enbart för att en racerförare utsätter sig för ännu högre hastigheter på en racingbana.

Hela samlingen av karaktärer sträcker sig från monster till själviska svin som negligerar familj och lagen för att sko sig själva. Sättet Sorkin försöker försköna och glorifiera olika sätt att trampa på samhället är plågsamt. Han blir som en skrikig försvarsadvokat.

Kevin Costners fadersgestalt är lika lätt att finna tycke för som den groteske Ramsay Bolton från Game Of Thrones. Idris Elba går på sparlåga och hans karaktär är en ynkrygg, Elba får snart börja se sin hårt vunna karriär isärplockade av skräpfilmer som The Dark Tower, The Mountain Between Us och nu detta. Chastain är betydligt bättre än i någon av sina tidigare filmer, men karaktären är ytlig och desillusionerad samt en girig karriärist som huvudsakligen ägnar sin tid åt att tycka synd om sig själv, trots att hon växt upp med silverskeden i munnen.

009

House Of Cards 

Så när två timmars dekadens och tveksam moral går mot sitt slut så bestämmer sig Sorkin för att slänga in lite pekoral i form av blödiga och komplett banala vändningar. En film som fullkomligt drypt av överflöd och cynism blir i de sista skälvande tjugo minutrarna till sockersöt pekoral där  syndare är ursäktade så länge man kan gråta en skvätt och erkänna ett eller annat fel i sin egen  person.

Vidare så irrar hela filmen bort sig i onödigt komplexa och innehållslösa scener där poker skall förklaras ingående. Jag har personligen noll koll på hur spelets olika kortkombinationer fungerar och att behöva blir överöst av text, bild i bild och andra helt obegripliga förstoringar kring pokers olika funktioner blir tillslut som att försöka förstå den svenske kocken från mupparna.

Molly’s Game hade varit fullt duglig som en modern historia om en persons uppgång och fall, det är en tidlös berättelse som alltid kan adapteras. Tyvärr så verkar Sorkin inte nöja sig med det utan kör fast i den här glorifieringen av kriminella.

Jag känner mig till slut rasande över att Sorkin förförts av allt som han själv har attackerat i sina tidigare verk. Om vi ser till hans porträtt av både Mark Zuckerberg och Steve Jobs så är dessa två herrar betydligt mer illasinnade och kolsvarta än en person som samlar gangsters och spelmissbrukare i en lyxsvit på hotelkedjan Four Seasons. Det är helt enkelt skrattretande idiotiskt…

Betyg 2/10 

Ingrid Goes West Recension 

null

Med lite mer krut och energi så hade detta kunnat bli en riktigt obehaglig och träffsäker historia om nutidens mest ihåliga fascinationer.

För att vara en film som handlar om livets mest ytliga och ihåliga ting, så är Ingrid Goes West en förvånansvärt engagerande och delvis berörande historia där några av mänsklighetens mest ihåliga och menlösa sidor visas upp.

Filmerna om socialmedia har blivit många, efter David Finchers mästerliga The Social Network så har ett flertal spirituella efterföljare dykt upp. Det har varit allt ifrån dokumentärer till fiktiva berättelser. Förra årets Nerve med Emma Roberts i huvudrollen må ha varit en genomusel film, men tankeställaren kring desperationen efter samhörighet och längtan efter gemenskap var en god sådan.

Ingrid Goes West följer i samma spår då den utforskar isolering och dess katastrofala effekter på personer i samhället. I en värld där mycket av vår sociala interaktion förvandlats till en besatthet med uppmärksamhet och intetsägande digitala valörer för någon sorts kollektiv populäritet, så blir den här mörka historien oväntat medryckande.

Aubrey Plaza i huvudrollen som den psykiskt sjuka Ingrid gör ett mycket starkt porträtt av en deprimerad och flera gånger tragisk människa som söker efter en identitet i pretentioner och falsk gemenskap. Regissören Matt Spicer har fångat rädslan i det sociala grupptryck. Situationen där man tappar kontrollen över sig själv och enbart dras med av en våg av inställsamhet och medgivande hyckleri är ytterst fascinerande och flera gånger olustig och det på bästa sätt.

Spicer bygger upp en sorts fartblindhet där Plaza förlorar sig själv och slutar se verkligheten och filtrerar bort allt som inte kan förbättra hennes digitala person. Den här utsattheten i kombination med egoismen gör huvudpersonen empatisk men samtidigt djupt sorglig.

Den blir en ständig nedförsbacke där karaktärsgalleriet allt går djupare ned i total ödeläggelse. Det blir träffsäkert då vi ser ut på en värld som mer än gärna sopar saker och ting under mattan för att konstant visa upp en fabricerad fasad.

Men även om alla dessa teman och tankegångar är fascinerande så faller filmen på att känns lite för tillrättalagd och enkelspårig. De spänningsmoment som skall föra filmen vidare efter första halvan faller på att kännas förutsägbara. Jag hade också föredragit en större final där man verkligen tog ut svängarna på ett mer maniskt och kanske överdrivet sätt. Man snubblar på målsnöret för att verkligen lämna ett bestående intryck, det stannar vid att vara intressant men aldrig utomordentligt.

Betyg 6/10 

Trösten i en empirisk förklaring

Danny Boyles film om Apple grundaren Steve Jobs har seglat in i ett ekonomiskt isberg. I USA har filmen på drygt två veckor spelat in chockerande låga 14 miljoner dollar enligt Box Office Mojo. Det är till och med sämre presterat än den kritiserade Aston Kutcher versionen. Hur pessimistisk och krass man än kunde vara inför att kapitalisera på Jobs liv knappt fyra år efter hans bortång, tror jag att ingen räknade med att filmen skulle gå samma öde till mötes som Apples numera döda molntjänst MobileMe.

Trots att filmen toppar expertlistor över prospekt för en Oscar och vinner kritikernas kärlek, verkar det allmänna intresset vara lika högt som den svenska styrräntan. På hemsidor över hela intranätet produceras nu analyser och spekulationer med ett syfte – hur och varför ?

Teorierna sträcker sig från att folk känner en motvilja mot att ge något som ens är associerat med Apple en krona till, på andra håll spekuleras det i att filmens story inte är i närheten så tillgänglig som manussyskonet The Social Network, till att Michael Fassbender saknar den dragningskraft som påtänkta Christian Bale eller Leonardo DiCaprio kunde ha.

Jag har varken sett Steve Jobs eller utstuderat titta på ekonomiska kurvor för att hitta en förklaring. Däremot kan jag dra en parallell till den hysteri och mani som sker på inom finansmedia vid dagen slut. Börsdagar slutar upp eller ned det vet vi alla, det handlar och köp volym kontra sälj volym, om den ena går förbi den andra får vi antingen röda eller svarta siffror.

Det här skall inte bli någon invecklad artikel med långa haranger om obegripliga finansiella termer, men det är relativt god allegori. Vid börsens stängning flyger finansmedia på varenda beståndsdel av dagens händelser. Allting som skett måste såklart gå att förklara. Jag vägrar att peka ut någon enskild instans, och nöjer mig således med att säga att många mediala institutioners förklaringar ofta kan orsaka kramp framkallade och i värsta fall skrattretande långsökta skäl. Det kan vara allt från att vinden blåste för hårt i boxaren Rockys hemstad Philadelphia till att någon av de amerikanska centralbanksorganen gjort ett ’’fifteen minutes of fame’’ uttalande som får media att explodera.

TV-profilen och galningen Jim Cramer har ett citat som alltid återkomne i sådana här lägen ’’ What does that have to do with Bristol Myers (medicinbolag) !’’. Vad Cramer åsyftar är just vansinnet i att försöka koppla ihop varenda liten detalj som sägs eller görs under dygnets 24-timmar.

För att försöka avrunda denna långa och onödigt invecklade analys, kanske vi får nöja oss med den obekväma iden att vi inte kan förklara Steve Jobs ekonomiska misslyckande. Vem hade tex kunnat förutspå att Universal skulle bräcka flera spärrar och nivåer på rekordlistan med en sjunde del i en starkt kritiserad serie som Fast & Furious ? Detsamma kan sägas om Jurassic World ?

Och vem kan egentligen hitta och ge en empiriskt god förklaring till varför vi förmodligen aldrig får se Guillermo Del Toros avslutning på sin Hellboy-saga, medan Transformers 5 redan ligger startklar för att förmodligen ännu en gång ödelägga all form av anständigt filmskapande.

Den som kan förklara denna tragedi med en stilig Wall Street-kurva eller en snyggt formulerad vetenskaplig teori skulle nog till och med kunnat få en guldstjärna av den så ökänt kräsna,kalkylerande och hårde Jobs.

”Sometimes it just won’t work” – En bild som lika gärna kunde ha kommit från en salong från en valfri visning av Steve Jobs i USA.